Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Profn:r 1
- Qvinlig älskvärdhet
- Vårt sällskapslif (af Clara Smitt)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
IDUN
Tidningen utkommer i hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för
ett qvartal endast 1 krona, postarvodet inberäknadt. — Med sista numret
i månaden följer en fullständig mode- och mönstertidning. — Uppgif å
närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, så
erhålles ett nummer i veckan under hela qvartalet. För hvarje 5-tal
abonnenter, som samlas, och för hvilka afgiften insändes till Redaktionen af
Idun, erhålles ett gratisexemplar för hela den tid, under hvilken
abonnementet räcker. – Bidrag från alla områden för qvinlig verksamhet
mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bor användas och
mariginal torde lemnas. Namn och adress torde alltid noggrant angifvas,
och kan fullkomlig diskretion från redaktionens sida i detta afseende
påräknas. Annonyma skrifvelser lemnas utan afseende.
Qvinlig älskvärdhet.
Det ligger något underbart i älskvärdheten.
En hvar prisar henne, och dock är hon
lika sällsynt som en äkta perla på
hafsstranden. Det fordras inga prunkande talanger
för att vara älskvärd. Oekså består
älskvärdheten hvarken i djupt förstånd eller sprittande
qvickhet. Hennes hemlighetsfulla förtrollning
ligger i något helt annat; den kan ligga dold
under det oansenligaste yttre och derifrån sprida
ljus och värme. Hjertat allena, det varma af
menniskokärlek uppfylda hjertat är den rätta
grunden, från hvilken älskvärdhetens underbara
blomma spirar upp.
Ett sådant varmt hjerta är det, som i vår
mun lägger de rätta trösteorden för våra
medmenniskors lidanden, och om dessa ord än ej
finna nåd inför vältalighetens domstol, så
utgöra de dock den rätta, den bästa balsam för
det lidande sinnet.
Men äfven den lycklige uppfriskas och
fröjdas öfver det deltagande, som en älskvärd
menniska visar honom, mer än öfver något
annat. En vänlig blick, ett godt ord, ett leende
och ett uppmärksamt öra — huru ofta slå ej
dessa vapen de störste vedersakarne afund
och stolthet ur brädet och segra öfver de mest
snillrika och talangfulla egenskaper!
Man möter stundom i lifvet qvinnor, hvilka
genom den rikaste begåfning synas liksom
skapade att lyckliggöra sitt hem och sin omgifning.
Och dock lemna de en hvar kall. Och om man
också utan afund erkänner deras öfverlägsenhet,
så kan man vanligen ej undgå att rycka på
axlarna med ett: »Skada, att hon skall vara
så föga älskvärd!»
Andra deremot förefalla vid första anblicken
helt oansenliga, och likväl utgår från dem en
så frisk och upplifvande fläkt, att ung och
gammal gerna samlas kring dem. Frågar man
efter hemligheten af deras dragningskraft, så
heter det med ett gladt leende: »Åh, hon är
så älskvärd!»
Och väl ären I värda kärlek, I qvinnor
med det varma hjertat och det innerliga
deltagandet för alla. T förstån konsten att glömma
ert eget jag och finna intresse i främmande
väsen, i andra menniskors sorger och fröjder,
i deras allvar och skämt, ja till och med i
deras små hvardagsangelägenheter. Ert
deltagande förgyller som en solstråle allt, hvarmed
I kommen i beröring, så att hvar och en, som
nalkas eder, deraf hemtar ny värme, ny kraft.
Men I, som ej förstån att vara älskvärda,
hafven I någonsin tänkt efter, hvar felet
härtill ligger? »Jag har ej fått den förmågan!»
sägen I med en axelryckning. I misstagen er!
Älskvärd kan en hvar, som verkligen vill det,
vara. Dock måste man vänja sig att tänka
mindre på sig sjelf. Man måste lära sig att
äfven älska andra. Hjertat vidgas då och
blicken blir friare. Man lemnar sin egen horisont
bakom sig och lär sig att äfven med andras
ögon skåda omkring i lifvet. Hjertat finner
då mycket, som det tycker vara älskvärdt, och
dess egarinna blir derigenom sjelf god och
älskvärd.
Här om om året dog en gammal fru,
hvilken genomgått många pröfningar. Vid sitt
lifs afton var hon helt ensam, ty alla hennes
kära hade gått före henne. Och likväl stod
hon ej ensam! En krets af olika menniskor
trängdes i kärlek omkring henne och slöt sig
till henne i trohet och vördnad. Ung och
gammal, hög och låg meddelade henne sina
sorger och fröjder, och för alla hade »mormor»
— så kallades hon allmänt — det rätta
ordet, den rätta trösten, den rätta uppfattningen.
Derigenom hade hon, såsom hon ofta
försäkrade, känt sig lycklig hela sitt lif, och hon
förblef det ända till sin död. Då man någon
gång på skämt frågade henne, huru hon så
kunde förtrolla alla, svarade hon leende: »Åh,
det är väl derför, att jag älskar alla lika
mycket!»
Ja deri ligger konsten — detta är
älskvärdhet!
Vårt sällskapslif.
Att vårt sällskapslif ingalunda är sådant
det borde vara — derom torde ej mer
än en mening vara rådande. Det kan icke
fortfarande få bli vid det gamla, och vi kunna
ej längre nöja oss med dessa tomma
tidsfördrif, som alltjemt erbjudas. Man må fråga
hvem som helst af sina bekanta, så äro de
alla eniga om, att någonting måste göras för
att lifva upp den söfvande sällskapston vi
tvingas att underkasta oss. Den icke endast
hindrar oss att vara oss sjelfva under de stunder
vi helst önska det, utan den tråkar ut oss och
väcker afsmak för både lifvet och menniskorna.
I huru många århundraden hafva ej dessa
menniskor ansett det för sin pligt, att taga på
sig en konstlad min och »stelna till», så snart
de ämna göra visit eller gå bort på en liten
aftonbjudning. I hvardagslag äro de icke sällan
hemtrefliga, förståndiga personer, hvilka både
våga tänka och tala. Men när de olyckligtvis
äro i sällskap, då blir man förvånad öfver
deras främmande ton och deras frånstötande
sätt. Och än mer, de tyckas alla ha kommit
öfver ens om att vara så tråkiga och
andefattiga som möjligt, så vida de ej händelsevis
dragas in på något ämne, som intressar dem allt
för mycket. Då glömma de sin otillgänglighet,
men då — gäller det också nästans goda namn
och rykte.
De unga ha tröttnat på att sitta och lyssna
till de äldres spetsfundiga kritik. De känna
allt mer och mer, att de hafva rättigheter på
lifvet, och att man icke utvecklas till en god
och sann menniska endast genom att kritisera
andra. Dessutom, hvar skulle man mötas, lära
känna hvar andra och få en inblick i sina
medmenniskors karaktärer, om icke just på
sällskapslifvets område. En ung man är ju
alldeles afstängd från qvinligt umgänge, så vida
han ej har sådant i hemmet, inom familjen.
Då han emellertid sammanträffar med
jemnåriga, med den qvinliga ungdomen, måste vi
ursäkta honom, om han mången gång ser både
förlägen och tafatt ut och helst gömmer sig
inne i rökrummen med korten i hand. Han
är ju så främmande, så litet hemmastadd i
denna halfhviskande konversation, som innebär
så föga, men låter oss ana så mycket. Har
han ej tillfälligtvis förut gjort bekantskap med
någon af damerna i sällskapet, måste han
sannerligen ega en hjeltes mod för att våga
stanna. Det är icke comme il faut, att en ung
dam visar sig litet uppmärksam, än mindre
vänlig mot en sådan okänd ung man. Hon
är så märkvärdigt »pryd», eller rättare sagdt
försigtig — han kunde ju smickra sig med att
hennes intresse för honom vore af betydenhet,
hvem vet — de äro så inbilska, våra unga
herrar. Och medvetandet härom gör henne till
en obarmhertig salongsdam, hvilken medlidsamt
höjer på axlarna åt hans bortkomna sätt.
Om hon vågade lyda sitt bättre vetande,
skulle hon vilja hjelpa honom i stället. Men
då, hvad tror man väl då de andra skulle
tycka och tänka. Åh nej, hon föredrager att
lemna honom åt sitt öde.
Och sedan klaga damerna öfver
ungherrarnes oartighet att slå sig ned vid spelborden
eller i de angränsande rummen, i st. f. att vara
uppmärksamma kavaljerer. Först efter supén
har man någorlunda hunnit bryta isen, och det
är allmänt erkändt, att då först börjar också
det roliga.
Hvarför i all verlden har det icke kunnat
ske förr! Der har nu en hel afton förflutit,
under det man granskat hvar andras toaletter,
tittat igenom en mängd album, sagt tvungna
sarkasmer öfver de frånvarande vännerna och
räknat timmarnes gång.
Felet är naturligtvis bägge parternas, både
den qvinliga och den manliga ungdomens.
Ty hade de gått hvar andra litet mera till
mötes; hade damerna ej fäst sig vid den der
gamla slentrianmessiga konvenansen, som
förnekar en ung flicka att först tilltala en herre;
eller hade de åtminstone mod att svara mera
än ja och nej på de första försöken till
konversation — kunde allt gått mycket lättare.
Men der finnes ännu en annan orsak.
När en husmoder beslutar sig för att bjuda
hem några vänner till aftonen, räknar hon
alltid ut, hur hon skall ha det med mat,
dryck o. s. v. Hon ordnar på förhand, så att
ingenting skall fattas för gästernas
välbefinnande. Men hon tänker aldrig öfver hvad roligt
hon skall bjuda dem på. De få naturligtvis
roa sig sjelfva.
Allt det der kan ingen förtänka henne. Men
sä går det också som det går. Händer sig nu
så olyckligt, att i hela sällskapet ej finnes
en enda med nog mod och förtänksamhet
att bryta den stela tonen och föreslå något,
som kunde intressera litet hvar, så går ofta
en hel afton förlorad under funderingar och
förslag, hvilka aldrig komma till utförande
förr än i sista ögonblicket — när supén är
serverad.
Nå, man är ju ej heller några barn, som
behöfva roas, menar mången. Alltid kan man
väl sitta och samspråka litet med sina grannar,
och om glädjen ej blir så stormande, får det
väl vara bra ändå. Åh, den der invändningen
är endast delvis berättigad. Om man
intresserar sig för sina grannar, då må så vara,
men sällskapet har anspråk på oss, vi få icke
vara egoister och endast tänka på hvad som
behagar oss sjelfva. Der finnes må hända mången,
som gäspar sig trött och önskar sig hem och
har »odrägligt tråkigt», och derför är det allas
skyldighet att laga, att stämningen blir mera
allmänt munter, ty, observera, man har kommit
dit för att »ha roligt».
Detta är endast en af de oräkneliga
anmärkningar, man kan ha skäl att göra mot
sällskapslifvet. Att tiden lärt de unga att hafva för
stora anspråk på nöje, att räkna t. ex.
jullekar och dithörande danser såsom föråldrade
och tråkiga, det bidrager icke minst till
vantrefnaden. I landtliga kretsar vet man bättre
konsten att roa sig. Men i de större städerna
har dans blifvit den enda förströelse, som
erbjudes. Och när man, i brist på spelfröken,
ändtligen förmått någon af sällskapet att slå
sig ned vid pianot, så kan det hända, att man
dansar bort tråkigheten, åtminstone tills vidare.
Men nästa gång har man samma program igen.
Och så hela vintern igenom.
Att ingenting uppfriskande och förädlande
kan ligga i detta långsläpiga sällskapslif faller
af sig sjelft. En hvar föredrager snart att
stanna hemma och förströ sig med en bok eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:34:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1887/0002.html
