Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Profn:r 1
- Vårt sällskapslif (af Clara Smitt)
- Bref till tant Anna (af Guido)
- Luther om qvinnorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dylikt. Och till och med då får han ej hafva
för stora anspråk på — nöje.
Hvad som emellertid härmed velat sägas är,
att vi, en och hvar, borde besluta oss att gå
till doms med den der kringgripande
tråkigheten och koncentrera vår uppfinningsförmåga
på några nyare idéer för sällskapsverlden. Det
stundar en tid, en juletid, då vi hafva rättighet
att söka förströelser, och det blir då en
skyldighet att icke finna oss i blott och bart
tidsfördrif. Ty tiden, den går nog, men om
ungdomsglädjen följer med, då äro vi förlorade.
Alltså: till vapen mot ledsnaden!
Vi kunna för öfrigt erhålla en och annan
uppfriskande idé från utländska kretsar, der
man icke så lätt låter nöjet förlora sin
betydelse såsom ett själsbehof. Der glömmer man
ej, att de goda idéerna, de ljusa tankarne äro
inspirationens barn, och en lifstrött själ skapar
ingens storhet.
Det är således en icke ringa uppgift att
söka göra hvardags- och sällskapslifvet
angenämt för sina medmenniskor.
Clara Smitt.
Bref till tant Anna.
Stockholm i november.
Det är i Iduns spalter i stället för i Sveas
du denna gång och för framtiden får
höra utaf mig. Ty Idun är nu vår —
qvinnornas — tidning. Och det är icke för
tidigt, att vi få en sådan för vår räkning. Alla
klasser och fack hafva sina specialtidskrifter
— läkare, jurister, ingeniörer och handtverkare,
prester, goodtemplare, sekter, arbetare och barn
— men den stora klass, som jag vill kalla
hemmens qvinnor, har hittills ej haft någon.
Och det är denna lucka Idun vill fylla.
Det är visserligen sant, att vi ha tvänne
s. k. qvinnotidskrifter här i landet: Framåt i
Göteborg och Dagny här i Stockholm, men
deras syften äro så begränsade och speciella,
att de icke i vidsträcktare bemärkelse kunna
sägas vara för »Sveriges qvinnor». Framåt
är dertill allt för literär och konstnärlig och
följer djerft och oförväget tidens brännande
sociala frågor till deras spets. Man kan säga,
att den skrifver om och för framtidsqvinnan.
Och af sådana har väl vårt land ännu
åtminstone endast ett jemförelsevis litet fåtal.
Dagny är något årtionde äldre i sin
åskådning och ställer sig försigtig och afvaktande
gent emot det nyaste nya i tidsriktningen, envist
hållande sig till de sträfvanden, som besjälade
qvinnorörelsens första förkämpar i vårt land:
större arbetsmarknad för qvinnan, utsträckt
eganderätt och flere dithörande frågor.
Men utöfver detta gifva de nämda
tidskrifterna intet.
Intet således åt alla våra husmödrar, som
ha sin lilla verkningskrets gifven och alls icke
vilja ha den utvidgad, men väl kunna behöfva
en liten uppmuntran eller en och annan vink
för sin i vårt lif så djupt ingripande och
aldrig tillräckligt påaktade gerning.
Ingenting heller för hustrurna, som, nöjda
med sin lott och sin ställning, mera tänka på
att behålla och göra det så godt de kunna för
den man, de med förtroende redan valt, än
på att göra sig oberoende och skapa sig en
ställning på helt och hållet egen grund.
Ingenting slutligen för de kära mödrarna,
som för ögonblicket mera grubbla öfver, huru
de skola kunna skydda lille Nils eller sin
Stina från messling och kikhosta, än huru de
i en framtid skola kunna rycka dem från
verldslifvets stora frestelser.
För alla dessa vill Idun vara en kärkommen
och omtänksam vän och rådgifvare.
Men icke ensidigt, om jag har förstått
utgifvarens mening rätt. Tvärt om, de moderna
rörelserna och sträfvandena skola få sin
belysning, de sociala spörsmålen sin behandling och
äfven de vigtigaste af dagens händelser »hemma
och ute» torde i sammanträngd form komma
att meddelas, på det de af vårt kön, som ej
hafva tid eller lust att läsa igenom de stora
tidningarna, dock måtte hållas à jour med
hvad som händer och sker. Och så läkareråd
och husliga råd samt skönliteratur till
förströelse i familjekretsen, när vi sitta kring
qvällslampan, och mycket annat smått och godt,
som du nog så småningom får del af.
Med ett ord — Idun vill riktigt bli vår egen
tidning. Den vill bli det äfven i den mening,
att den håller sina spalter öppna för oss och
rent af väntar på vår personliga uppmuntran.
Vi få der meddela våra erfarenheter, gifva och
begära råd, påpeka brister, som vi funnit i
samhälls- och sällskapslif, och möjliga förslag
till dylika bristers afhjelpande. Kort sagdt,
Idun vill främja våra — och med våra äfven
medelbart hemmens intressen. Ty »qvinnan
och hemmet» är ju ändå en koordination, som
ej lätt kan brytas.
Och nu, tant lilla, sedan jag presenterat för
dig vår nya poslillonne d’amitié — om jag får
vränga litet på uttrycket — så tycker jag just,
att du sjelf kan aflägga din tystlåtenhet och
låta Iduns läsarinnor få litet godt af din
mångåriga, rika erfarenhet och lära känna ditt varma
hjerta.
Det kan eljes hända, att jag endera dagen
faller på den idén att hålla dem skadeslösa
genom att berätta dem din historia, så att de
få klart för sig, att det verkligen fins en liten
»tant Anna» någonstädes — hvar skall jag
icke förråda. De kunde annars tro, att du
bara är ett fantasifoster.
Inga stockholmsnyheter i dag. Hinner ej
dermed. Det är för öfrigt endast ledsamma
saker, som hufvudsakligen sysselsätta sinnena:
dåliga tider, kriser, falliter och försnillningar,
höstdusk, reumatism och influensa. Från
utlandet höra vi om troner som vackla och
regeringar som störta, om skandaler och
omhvälfningsplaner. Vi få en förnimmelse af, att
det lider mot århundradets slut, att vi nalkas
revolutionernas år — du mins 1789, 1689 — ?
Men ännu äro vi någorlunda i lugnet och
få sköta våra småstrider och vårt smågurgel
för oss sjelfva här uppe på halfön.
Mera nästa gång. Din
Guido.
Luther om qvinnorna.
Mycket har nog både sjungits, talats och
skrifvits om qvinnorna, men sällan har
1 väl någon låtit sin stämma ljuda så
väldigt och drastigt för och emot dem som
den store reformatorn.
Hvad Martin Luther på sitt kraftiga sätt
säger om qvinnorna, betecknar i all sin
korthet mycket träffande deras sanna väsen och
rätta ställning — mera träffande kanske än
mycket, som efter honom med slösande af ord
och papper yttrats för och emot dem.
Huru kunde Luther komma till en så djup
kännedom om den qvinliga karaktären? Ej blott
genom teorien! Han stod ju som bekant i
förbindelse och brefvexling med mången ädel och
klok qvinna på sin tid, och då for tiden
utöfvade qvinnorna i allmänhet betydligt större
inflytande på reformationsverket, än de
någonsin tillförene gjort beträffande kristendomens
utbredande. Sålunda brefvexlade han flitigt
med ingen mindre än sin mäktige motståndares,
kejsar Karl den femtes egen syster, drottning
Maria af Ungarn, äfvensom med en annan
förnäm fru, friherrinnan Argula af Grumbach,
hvilken ej blott var den ifrigaste anhängare af
den nya läran, utan äfven blef af stort
inflytande på Luthers giftermål med Katarina von
Bora. För öfrigt bör man ej glömma, att Luther
i sin »älskade Käthe» hade en hustru vid sin
sida, hvilken ej blott var en dugtig och
huslig maka, utan derjemte en högt bildad qvinna,
väl skickad att vara följeslagerska åt en sådan
man som Luther.
Det är sålunda lätt förklarligt, att just han
så kärnfullt, som han gjort, förstått att skildra
den lycka, som åtföljer ett verkligt äktenskap,
och den välsignelse, som en rätt hustru för
med sig. —
»En from och gudfruktig hustru», säger han,
»är en sällsynt gåfva, mycket ädlare och
kostbarare än en perla. Mannen förlitar sig på
henne och förtror henne allt. Hon fröjdar
mannen och gör honom glad, bedröfvar honom
ej, skänker honom kärlek, men ej sorg under
hela hans lif. — Hon sysslar med lin och ull,
arbetar gerna med sina bänder och är som en
köpmans skepp, som från fjerran länder
hemför mycket varor och egodelar. — Bittida står
hon upp, bespisar sitt tjenstfolk och gifver
pigorna hvad dem tillkommer. Hon vaktar och
vårdar med glädje hvad hon har om händer.
Det, som ej angår henne, bryr hon sig ej om.
Hon omgjordar sina länder och utsträcker sina
armar; hon är verksam i huset, ty hon märker
hvad som gagnar eller skadar, hennes lampa
slocknar ej om natten. — Hon sträcker sin
hand efter spinnrocken, och hennes fingrar fatta
spindeln — hon arbetar gerna och flitigt. —
Hon utbreder sina händer öfver fattiga och
behöfvande, gifver och hjelper gerna. — Hon
håller sitt hushåll i godt stånd, går ej omkring
slampig och smutsig. Hennes prydnad är
renlighet och flit. Hon upplåter sin mun med
vishet, på hennes tunga ligga milda läror, hon
drager sina barn till Guds ord. — Hennes
man lofvar henne, hennes söner komma och
prisa henne lycklig.» —
Detta är den lofsång, som doktor Martin
Luther uppstämmer för hustrun »sådan hon
bör vara». Men han döljer ej heller
medaljens frånsida, då han varnande utropar:
»Det gifves ingen större plåga eller kors
på jorden än en elak, oberäknelig, grälsjuk och
okysk hustru!» —
Huru högt den store reformatorn i
allmänhet håller äktenskapet visar åter följande
yttrande af honom:
»Det finnes ej någon älskligare, vänligare,
lyckligare frändskap, gemenskap och förening
än ett godt äktenskap, der de äkta makarne
lefva i frid och endrägt med hvar andra.» —
På detta kärnfulla sätt har Luther uttalat
sig om värdet af ett sant qvinnohjerta och
ett verkligt äktenskap, sådant det borde vara
i motsats till de lösa seder och den
demoralisation, som mot slutet af medeltiden rådde
inom äktenskapet och mycket ofta äfven bland
qvinnorna. Och det var ej minst känslan för
denna demoralisation inom familjen och
samhället, som bidrog att föra så många —
framför allt qvinnor — i armarne på den nya läran,
i hvilken de tydligen spårade en frisk och
rensande luftström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:34:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1887/0003.html
