Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Profn:r 2
- Frun tar inte emot! (af Anna Fromm)
- Hemmets Medicin
- Hans majestät utestängd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blek flicka synes med ett litet paket i handen.
»Näsdukar för nådig frun!»
»Godt,» säger Lisette och lägger paketet på
ett bord. —
»Skulle ni vilja vara så god,» stammar den
unga flickan, »och anmäla mig för nådig frun?»
»Nådig frun tar inte emot!»
»Om ni ändå skulle försöka!» beder flickan
med darrande stämma. »Jag har ännu litet
att få för det sista arbetet — och penningarne
äro så knappa för oss!»
Lisette går in ännu en gång. »Nådig frun,
sömmerskan.»
»Men, min Gud! Jag säger ju, att jag inte
tar emot!»
»Hon säger, att hon nödvändigt behöfver
penningar.»
»Jag tar inte emot,» säger hennes nåd med
eftertryck och ser harmset upp från sin bok,
som nu börjar intressera henne. »Kan då folk
aldrig vänta ett ögonblick! Säg henne, att hon
kan komma till baka i öfvermorgon — nej, om
åtta dagar.»
Lisette framför budskapet; den unga flickan
blir dödsblek och kämpar med tårarne. »Min
Gud!» säger hon sakta, »om nådig frun visste,
i hvilken belägenhet vi äro!» Men Lisette
öppnar dörren, och hon går nedför trappan
samt gatan utefter till sin torftiga bostad,
hvarest den sjuka modern och de små syskonen
vänta på henne under bekymmer och oro.
Hvarje öre, som de hade, är utgifvet; de hafva
nu satt sitt sista hopp på inkomsten af hennes
arbete. Hon träder in tigande. »Nåå?» frågar
den sjuka från sin bädd, och de små se på
henne förhoppningsfullt. »Jag har ingenting
med mig,» säger hon tonlöst, sjunker ned på
en stol och utbryter i en tyst, smärtsam gråt,
i hvilken de små kraftigt instämma.
Emellertid följer nådig frun romanhjeltinnans
hjertslitande öde med tårade ögon: hon har
ett så vekt hjerta! — —
Min nådiga! Ännu är allt omkring eder
idel solsken; er make, som himmelen bevarat
åt er likasom er lille son, ligger för edra
fötter, ni har vänner och väninnor, smickrare
och tillbedjare i oändlighet, ni har rikedom,
ungdom, skönhet, allt hvad ni kan önska er
— om ni öfver hufvud taget någon gång kan
komma att hysa en önskan. Men ingenting
är beständigt här i verlden, hvarken er
ungdom eller er skönhet, ja, kanske icke en gång
er makes tillbedjande kärlek. Småningom skall
äfven ert färglösa hvardagslif, fröjderna af
hvilka ni i fullt mått njutit, för er förlora
sitt behag, triumferna, som er ungdom firat,
icke mera tillhöra er. Och kanske sparas ej
en gång för er lifvets allvar, sorger och
bekymmer; kanske går äfven ni en gång omkring
i sorgdrägt och söker ett trofast bröst, vid
hvilket ni kan utgjuta er klagan, ett varmt
hjerta, som kan skänka er tröst. Hvar skall
ni söka det. Hos tillbedjarne och smickrarne
från edra tidigare år? Hos vännerna, som
lättsinnigt tillbringa sin tid? Fåfängt! De taga
icke emot! De taga icke emot!
Och ålderdomen kommer, oåtspord och
obeveklig, och ensamheten; det blir tyst och tomt
omkring er och i ert inre. Ni ser er om,
huru ni skall kunna fylla ödsligheten och
tomheten i ert inre, liksom tusende gjort före er
och med samma resultat. Ni knackar på hos
den oegennyttiga, offervilliga vänskapen, som
ni nu ej mera kan bjuda något, och af
hvilken ni nu endast kan begära en allmosa —
hos snillena från forna och nyare tider, som
förr skänkte er så mycken styrka och
vederqvickelse, — hos religionens tröstegrunder.
Och öfverallt heter det för er: de taga icke emot!
Men ännu är det tid för er, min nådiga.
Ni är icke dålig, nej bevars, och skulle ni få
en aning om de kränkningar, som ni i dag
till fogat andra,så skulle ni icke känna dem
mindre än de sjelfva. Ni är blott tanklös.
Tänk en smula för er, min nådiga, tänk på
andras väl och på edra egna pligter, lär er
lefva, icke blott till ert eget behag, utan äfven
för andras bästa, innan ännu de tråkiga gästerna
ledsnad, ensamhet och olycka komma; ty dessa
inträda oanmälda och fråga ej först, om ni
tar emot.
Anna Fromm.
 |
| |
Hemmets medicin.
Fullt upp att göra hela dagen; utan rast
eller ro, många planer och ännu flere
förtretligheter; då och då en smula förtjenst
och i nästa ögonblick dubbelt så stor förlust;
usla tider, penningbrist, dåligt humör, ingen
utsigt till bättring i affärerna — det är
affärsmannens dagliga lif nu för tiden. Trött, nervös,
retlig, nedstämd och förarglig till lynnet
vänder han omsider hemåt efter slutadt dagsverke.
Han är nästan sjuk öfver förspild möda och
dåligt resultat af dagens ansträngningar. Så
kommer han hem; han ärnar gifva sträng
befallning om större sparsamhet och enkelhet,
inskränka alla onödiga utgifter; i annat fall
kanske äfven hans lilla förmögenhet går förlorad.
Han känner sig verkligen både trött, utledsen
och sjuk.
I tamburen börjar han tänka öfver en kort,
men bestämd föreläsning — en urladdning för
hans dåliga humör. Men allt är så stilla och
fredligt. Han kommer in i salen, en behaglig
värme slår emot honom, och den vänliga
husligheten öfver det hela stämmer honom till
större hänsynsfullhet. Från närmsta rum höras
barnens skratt, lek och sång; dessa toner passa
icke till den melodi, han velat uppstämma.
Han ser in i matsalen, qvällsbordet är
dukadt, det väntar endast på honom, på honom
ensam; hans hemkomst är signalen till, att
man skall begynna. På honom hafva alla der
hemma tänkt hela dagen, efter honom hafva
de längtat timme efter timme. Nej, detta är
icke rätta stunden för den tillärnade
moralpredikan. Så kommer hans hustru in; hon
har hört honom komma och skyndar nu att
med en kyss helsa honom välkommen. Hennes
ord klinga som musik i hans öron, om hans
hals lägger sig en mjuk och vänlig arm, och
två ögon, strålande af glädje och återspeglande
hjertats älskvärdhet, se på honom så trofast
och varmt. Barnen storma in. »Pappa, pappa
är kommen!» En omfamnar hans knä, en
annan hoppar upp för att gifva honom en kyss,
en tredje får fatt i hans hand, alla taga ordet
ur munnen på hvar andra för att berätta och
fråga på samma gång. I nästa ögonblick sitter
han vid bordet, utan att veta, hur det hela
gått till.
Det dåliga humöret är borta, förargelserna
äro försvunna, inbillningarna glömda; trötthet,
knarrighet, otålighet, dåligt lynne — allt är
som bortsopadt. Hemmet, det trefliga hemmet
med den älskvärda familjen har varit
medicinen, som lugnat, upplifvat och styrkt den trötte.
Han känner sig åter rustad till ny kamp för
den följande dagen och hoppas ännu en gång
på bättre tider.
Hans majestät utestängd.
Som bekant har nyligen en af vår celebre
bildhuggare Alfred Nyström modellerad
ryttarstaty af Karl den femtonde varit utstäld
till beskådande i hufvudstaden. Från denna
»kungliga» utställning har den spirituelle
kåsören Jörgen meddelat oss följande episod. Vi
låta kåsören berätta:
Man var inne i ateliern och såg på kung
Karl. Han satt på en arab så lifslefvande,
som han gick och stod i lifvet. Med det
undantag att här var han af gips och förminskad
till en fjerdedel. Sedan skall han bli af brons
och af sin egen naturliga storlek, ökad med
50 procent.
»Det knackar på dörren,» — sa’ vi till
vännen Nyström.
»Stängdt för i dag,» — sa’ denne.— »Nu
gå vi opp och sätta oss till middagsbordet,»
tillade han.
Men en ung herre, som bodde i huset,
visade sig i dörren och frågade i högtidlig ton,
om vi ville »låta hans maj:t konungen stå och
knacka förgäfves!»
Nej, det ville vi visst inte! Inte ens
undertecknad var en så arg rabulist. Ännu mindre
professor Alfred, som är en mycket hygglig karl.
Hr Nyström sprang om ena hörnet efter
sin kung. Jag sprang om det andra. I samma
afsigt. Hr Nyström sprang naturligtvis om
rasande hörn. Jag sprang lika naturligt om
rätt hörn. Men hans maj:t hade så stort
försprång, att jag räknade ut, att man skulle
hinna honom först om en hel halftimme och
långt ute på Kungsholmen.
Pustande återvände både konstnär och
konstkritiker till ateliern. Utan sin nådige kung.
Då man kom upp i hr Nyströms
konstnärligt ordnade våning, f. d. hr Karadja paschas, så
mötte oss hr Nyströms unga danska fru och
sa’, att vi inte voro några vakna snillen, och
att hans maj:t allernådigst behagat ringa på
både hos portvaktens och herrskapet Nyströms
i huset midt emot ateliern. Men hvarken
portvakterskan, som var från landet, eller den
dörröppnande lilla tjenstflickan, som var från
Danmark, hade underdånigst varit bekanta med
kungl. maj:t. De hade derför helt lugnt
svarat kungl. maj:t, att »professorn visst var i
ateliern med en annan herre». Och de hade
lika lugnt rapporterat fru Nyström, att »en
lång, gentil herre velat göra visit, men att de
sändt honom till ateliern. Der går han nu
öfver gatan».
Då fru Nyström tittade ut, så igenkände hon
underdånigst kungl. maj:t sjelf. Men för sent.
Portvakterskan var mest förtviflad. Kungl.
maj:t hade med sina högst egna seende ögon
tittat in i hennes rum och allernådigst sagt,
att »der var bra mörkt». Och hon hade
begått det högmålsbrottet att underdånigst svara:
— »Går väl an!»
En lycka i olyckan, — sa’ hon, — var, att
den artistiska och ståtliga vestibulen var väl sopad
och städad. Och för säkerhets skull städade
hon den ännu en gång. Just då vi kommo
till baka från vår misslyckade kungliga jagt.
Men inte kom något kungl. maj:t.
Jo, dagen derpå las man i aftontidningarna,
att kungl. maj:t varit i ateliern och sett sin
brors och företrädares i allo lyckade och
anslående bild. Men tidningarne berättade inte,
om han den gången tittat in till
Portvakterskan. Men säkert är, att dylika små kungl.
besök och tittar ovilkorligen komma att öka
portvaktsfruarnas intresse för sina förstugors
hållande i mönstergildt skick.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:34:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1887/0012.html
