Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1887 / 2:5 (1887) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Profn:r 2 - På ett hår när, forts. - Till våra husmödrar!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

På ett hår när.

Novellett.

                        (Slut fr. första profnumret.)

»Egentligen, baron, borde jag taga emot er med
förebråelser.»

Han böjde sig ned öfver den hand, som hon
hade räckt honom och sade: »Tillåt mig framför
allt att kyssa dessa fina fingrar — se så der,
och nu kan ni banna mig — jag har ett
förträffligt samvete.»

»Jag beundrar ert samvete. Har det ej gjort
er några förebråelser, derför att ni under hela
åtta dagar på det mest klandervärda sätt
försummat edra vänner?»

»Tvärt om — det har i stället sagt till mig:
Min son, ditt porträtt förtjenar att förevigas i
verldshistorien jemte de store martyrernas; det
är mycket berömvärdt, att du öfvar dig i
sjelfbeherskning, ty du skulle kompromettera en
qvinnas rykte, som är dig dyrbar, och din vän Teodor,
som en gång vände ryggen åt en tryffelpastej —
hör ni, min nådiga — åt en tryffelpastej, emedan
han varit i Karlsbad fyra veckor, skulle taga utaf
sig hatten för detta hjeltemod.»

Hon skrattade.

»Sluta då! Jag tror för öfrigt ej ett ord af hvad
ni säger. Vill ni emellertid lofva mig att vara
riktigt allvarsam, så tillåter jag er att sitta ned
bredvid mig på denna stol.»

»Jag lofvar er att för detta pris göra ett
ansigte, bredvid hvilket en
söndagseftermiddagspredikant skulle se ut som en musikalisk clown.»

»Antingen måste ni vara förnuftig, eller jag
förbjuder er att slå er ned.»

»Jag säger ej ett ord mera.»

»Hvar har ni hållit till under dessa åtta dagar.»

»För beqvämlighets skull kunde jag säga er,
att jag blifvit afkastad på ridbanan och vrickat
en fot.»

»Det vore ett mycket oskickligt svar, ty jag
skulle ej tro er.»

»Hvarför då?»

»Jag såg er i förgår på ’Zigenarbaronen’.»

»Jag tar till baka vrickningen — men jag såg
er inte.»

»Det är mycket möjligt. Min vagn for
tillfälligtvis förbi teatern. Klockan var ej fullt åtta,
och det föll mig in att ännu en gång höra första
aktens final. Jag stannade endast till första
mellanakten.»

»Ah!»

»Ni borde vara något försigtigare baron!»

»Hvad menar ni?»

»Ni borde aldrig, då ni för en dam på teatern,
taga en öppen loge. Ni profanerar edra
ömtåligaste interiörer.»

»Ni tar den der damen för min älskarinna?»

»Ja!»

»Ni misstar er. Det var min gifta kusin;
hennes man är bortrest, och hon bad mig följa
henne på teatern.»

»Jag gör er min komplimang för denna
slägtskap. Er kusin är en mycket vacker qvinna.
Detta praktfulla, röda hår har jag hittills endast
sett på Makarts taflor. — Men ni måste svärja
mig, att ni ej älskar denna qvinna.»

»Man bedyrar sin oskuld. Man svär, att man
älskar en qvinna, såsom jag er till exempel, Maria,
men man svär icke, att man ej älskar en qvinna.
Ni misstror mig, Maria. Men jag tackar er för
denna misstro, ty jag vet nu, att ni älskar mig.»

»Er slutledning är djerf.»

»Är den också säker? Svara mig, Maria, älskar
ni mig?»

Det knackade på dörren.

Han släppte hennes hand, hvilken han fattat.

Hon reste sig och ropade »stig in».

Kammarjungfrun inträdde med en stor
bronslampa och stälde henne på bordet.

De voro åter ensamma och stodo nu midt
emot hvar andra. Lampan göt sitt fulla sken
öfver dem båda och belyste den vackra qvinnans
rodnande anlete.

»Svara mig, Maria!»

Hon teg och höll de svarta ögonhåren sänkta
mot golfvet; men hon lät honom behålla handen.

»Maria!»

Långsamt höjde hon blicken.

»Maria!»

Han ville sluta den smärta gestalten i sina
armar, då plötsligen ett skri ljöd från hennes
läppar.

»Hvad fattas er?»

»Rör mig ej!»

Hon hade tagit ett par steg till baka och var
likblek i ansigtet.

»Jag förstår er ej, Maria!»

Hennes ögon blixtrade.

»Jag vill råda er till den försigtigheten, herr
baron, om ni ännu en gång besöker er fru kusin,
att först sorgfälligt borsta er rock, innan ni
bedyrar en annan er kärlek. Slumpen kan ställa
så till, att vid en öm omfamning ett rödt
Makart-hår kommer att fastna på ert svarta rockuppslag,
och dylika indiskretioner äro ej alltid önskvärda.
Får jag ringa och säga åt min kammarjungfru
att komma hit med en borste?»

»Jag tackar er, min fru, men sådant låter jag
min betjent der hemma göra.»

Han tog sin hatt från taburetten, bugade sig
djupt för henne och lemnade rummet.

Hon var åter ensam.

Det ironiska leendet försvann från hennes
ansigte; hon pressade handen mot den hvita pannan
och slöt ögonen.

Och denne hade hon älskat, eller åtminstone
trott sig älska. Han hade svurit henne sin
kärlek — det var en mened! Hvarför detta
bedrägeri? Var det hennes förmögenhet, som hade
lockat honom? Och endast en simpel slump hade
bevarat henne från ett lif i lögn. O, den usle!
Och för honom hade hon uppoffrat en annan —
en annan, hvilken för en timme sedan med
lågande ord tillstått sin kärlek för henne, och som
nu drefves bort af förtviflan — bort öfver hafvet
till en okänd verld, för att söka glömska och
kanske finna henne! Hon hade vant sig vid
denna skymningsstund, då hon erhöll besök af
vännen — denne vän med ett hjerta, som slog
så trofast och uppoffrande för henne, och som i
pröfningens dagar hållit sig lika, så väl då
främmande vinningslystnad utsträckt armen efter
hennes arf, som då onda tungor vågat angripa
hennes qvinliga rykte. Han hade förvärfvat sig
hennes förtroende med insatsen af sitt lif.

Ja, denna skymningsstund hade för henne
blifvit ett verkligt behof. Då vännen kom, frigjorde
hon sig från alla sorger, stora och små; hon
kunde säga honom allt, han visste råd för allt
— o, han var så klok och förståndig! Hon
lyssnade gerna till hans djupa, klangfulla stämma,
då han berättade om sina resor, om konst och
om tilldragelser der utifrån verlden, då han på
sitt klara sätt invigde henne i lagarne för det
evigt sköna och lärde henne att rätt njuta af
mästarnes odödliga verk.

Nu får hon ej mer höra denna röst, de
trofasta ögonen med sin allvarliga blick skola ej
mera möta hennes, den starka handen, som
ledsagat henne, som skyddat henne för
vinningslystnadens anlopp, och som hållit upp skölden mot
förtalets stenkastningar — denna hand har hon
förblindad stött ifrån sig, hon har för sista
gången tryckt henne, för sista gången, och detta för
en uslings skull.

Hon stirrade med orörlig blick in i den
slocknande kaminen. Det klingade så underbart, så
högtidligt, detta »för sista gången» — liksom det
dofva ljudet af mullen, som nedkastas i grafven
öfver ett älskadt väsen ...

En tår glänste i hennes öga. »Nej,» ropade
hon, »nej — inte för sista gången!»

Hon störtade till skrifbordet ryckte ett
pappersblad ur portföljen och nedkastade i flygande hast
ett par rader på det samma. Derefter ringde hon,
kuverterade biljetten och sade till den inträdande
kammarjungfrun:

»Tag en vagn och laga, att detta bref kommer
till sin adress. Om du ej träffar doktorn hemma,
så far till jernvägsstationen — han tänkte afresa
med kurirtåget. Du ansvarar mig för, att det blir
uträttadt. Skynda dig!»

Flickan lydde.

Att beakta
vid prenumeration!

Till
våra husmödrar!

Tvätten.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>