Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Fredagen den 6 januari 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tidningen utkommer 1 hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för
ett qvartal endast I krona, postarvodet inberäknadt. — Sista numret I
Vid årsskiftet.
m
. le/t, unga- åskmoln uppå fästet hänga,
^ Våldets legodrängar framåt tränga,
Ilümden sliper hvassare sitt svärd.
Ängsligt skälfver hjertat hos hvar moder:
Hotfullt blickande framåt står broder
Emot broder i beväpnad verld.
Är det evig natt, som seklet lyktar?
Hvar är fridén? Säg oss, hvart den flyktar?
Menskokärlek — säg, hvar finnes dm?
Jo — när ston-men blott kring fjället talar
Låt oss blicka ned i lugna dalar —
Uti hemmets verld de lefva än.
Qvinna, ej för mannen städs du vike:
Ilerslca, herslca gerna i ett rike,
Bei- det goda står vid gränsen vakt,
Der renhjertenhet och oskuld blomma!
Himlen tillhör blott de barnafromma,
Herren sjelf ju så oss en gång sagt.
Strömmar utaf blod vi nog sett flyta,
Det är tid att svärden sönderbryta,
Svärd, som aldrig skulle dragits ut.
Må då lifvet du en gång förljufva!
Mildra seder, var den hoppets dufva,
Som oss bådar syndaflodens slut!
Djerf är mannen, far som storm kring hafven —
Bind den viking, bind hans höjda glafven,
Som i fordomlima än med sejd:
Dina armar kring den hårde linda! —
Ädlare det är alt sår förbinda,
Än att slå dem uti mordisk fejd.
Jacques.
Ett förslag.
Episod från en kaffebjudning,
tecknad af Ave.
an liade druckit kaffet, besett hvar
andras medförda handarbeten, g]ort
anmärkningar om väderleken,
stadens teaterförhållanden, beklagat ett par
oväntade dödsfall i samhället och så glidit
ut i det städade sqvallrets porlande ström
och plaskade välbehagligt deri, då fru
Haraldson, som hittills suttit tyst, plötsligt
reste sig upp.
»Jag har några ord att säga, skulle
damerna vilja hafva godheten skänka mig
några ögonblicks uppmärksamhet?»
Man blef öfverraskad. Fru Haraldson
var känd som en fåordig dam, något
tillbakadragen i sitt sätt och en känd fiende
till allt slafveri under antagna moder, vare
sig det rörde kläder eller åsigter. Hon
var enka efter en bruksegare och mycket
rik; hon var mera omtyckt af fattigt folk
än i sällskapslifvet; hennes namn stod
aldrig på några listor för fromma stiftelser,
och det var omöjligt att få in henne i
någon förening. Hon ville verka i frihet,
lydde alltid hennes svar, då man sökte
pressa in henne i någon välgörenhetscirkel.
Hvad kunde hon nu ha att säga?
»Jag vill föreslå, att vi grunda en —
förening för — -—»
Ett sorl af öfverraskning afbröt
talar-innan.
»Jag föreslår, att vi sammansluta oss för
att främja och stödja qvinlig och manlig
sedlighet i vårt sällskapslif, motarbeta
slöseriet, dryckenskapen — — och —»
Fru Haraldsou var ovan vid att tala
till en större församling, hon sökte efter
ord, man stirrade på henne, hon blef först
förlägen, så ond på sig sjelf och afslöt sitt
anförande med att be damerna genast yttra
sig öfver förslaget.
»Kära Ingeborg, vi alla, som här umgås
med hvar andra, tillhöra de stilla i landet
och verka blott så godt vi kunna för att
hjelpa våra fattiga. Samhällsfrågor ligga
ej för oss, och hvad skulle vi qvinnor
dessutom kunna verka? Qvinnan har ju knapt
några medborgerliga rättigheter, och för min
del befattar jag mig ej med samhällsfrågor,
förr än qvinnan blir likstäld med mannen.
Äro ej alla damerna af min åsigt?»
Det var värdinnan, som gjorde sig till
språkrör för de förbryllade damerna.
»Vi kunna ju så litet uträtta.»
»Hvad kunna vi väl uträtta för att
reformera?»
»Vi ha så många föreningar af rent
praktiskt syfte.»
Inkasten kommo flockvis som små
hagelskurar, med en hvass kyla, men ju skarpare
det smattrade, dess lifligare, mildare blefvo
fru Ingeborgs vackra drag, och då den
sista skuren dött bort i en hviskande
susning, tycktes hon ha svårt att återhålla ett
leende.
»Den förening, jag föreslår, skulle ej ha
andra sammanträden än sådana som detta
och inga andra utgifter än som kräfvas för
våra vanliga samqväm.»
»Kanske inga stadgar heller?»
»Inga skrifna eller tryckta åtminstone;
hvar och en skulle blott förbehålla sig att
i stillhet få undandraga sig bjudningar till
sådana familjer, der man bröte föreningens
allvarliga öfverenskommelse att sträfva för
sedlighetens höjande i våra egna kretsar.»
»Syftar du på att utrota — hvad skall
jag säga? — vanan att tala om enskilda
personers angelägenheter?» Värdinnan
smålog en smula förläget.
»Jag tänkte ej specielt derpå, ty sådant
sköljes bort, då man får sällskapslifvet in
i en frisk strömfåra. Hvad jag vill är att
upplifva en sida af bannlysningen.»
»Du skämtar!»
»Nej, kära vänner, det är mitt fulla
allvar. Vi qvinnor kunna göra mycket till
sedernas renande genom att öfva helsosam
familjetukt. Naturligtvis först och främst
genom att öfva nödig tukt öfver oss sjelfva
samt vänja våra barn vid samma andliga
disciplin. Vidare kunna vi verka genom
att tillsluta våra hem för och i all stillhet
undandraga oss umgänget med sedeslösa,
lätt-fårdiga personer, hvilken rang,
samhällsställning och makt de än må innehafva.»
»Men, kära Ingeborg, det är ju rent af
omöjligt! Betänk våra mäns affärer, våra
söners framtid och våra — våra —
döttrars —»
»Giftermål. Ja, kära vänner, fruar som
flickor, jag har betänkt allt det der och
känner svårigheterna. Men vi äro dock ej
alla, gifta och ogifta, bundna af samma
hänsyn. Här i denna krets ser jag mer än
en flicka och fru, som står så fullkomligt
fri i det afseendet, att hon kan välja sitt
umgänge, och det är från sådana qvinnor
bannlysningen måste utgå. Här är
ingalunda fråga om någon hämd eller något
straff, utan om en kärlekstjenst mot sådana
naturer, hvilka måste känna hinder, om de
skola kunna hejdas på det sluttande planet.
Tro mig, under nuvarande starka bryt-
ningstid blir det en samhällsnödvändighet,
att hemmen taga parti i det pågående
reformarbetet. Säg, är det icke rent af synd,
att vi mödrar, som hunnit så långt i
andlig utveckling, att vi förmå tänka öfver
lifvet och dermed äfven öfver våra pligter
mot våra barn och vår nästa, öppna våra
hem och bjuda sådana qvinnor välkomna,
som äro så förvildade, att de genom
koketteri, utmanande klädsel och dito låter
satt sig till uppgift att väcka och egga det
andra könets sinlighet? Fördragsamhet på
sedlighetens område är indirekt
medbrottslighet. Här finnas många fall, då vi tjena
menniskor med att låta dem på ett
lämpligt sätt få påminnelse om, att ett
hederligt hem är ett heligt rum, som ej får
be-suddlas med lättfärdighetens andedrägt. —
Handla vi som kristna qvinnor, när vi till
våra hem och fester inbjuda män, som anse
det för småsaker, att tusentals af våra
fattiga, värnlösa medsystrar neddragas i
vanära, nöd och elände? Fröken Hyben, ni är
ond på, mig, för det jag ej ville gå in i
Magdalenaföreningen; jag kunde det ej, då
jag fann, att temötet for de fallna
qvinnorna efterföljdes af en bal hos baron
Falkvinge, der ni, min fröken, öppnade balen
med stadens erkände Don Juan, och der
de öfriga kavaljererna —- —»
Ett samstämmigt afvärjande skri från
de unga damernas krets afbröt fru
Ingeborg.
»Våren lugna, mina damer! Jag vet, att
en vink åt detta håll är nog för att väcka
till eftertanke, så att vi se klart vår väg.»
»Men inte kunna vi utstöta gamla
bekanta.»
»Blott bannlysa, fru grefvinna.»
»Hvad är bannlysa?»
»I katekesen står — om det är den, fru
Haraldson åberopar — att det är att
utesluta uppenbart obotfürdiga syndare från —
från —»
»Gemenskapen med sedliga menniskor,
fröken Hyben, tills de sig omvända och
bättra. Ja, just detta skulle jag vilja, att
vi tillämpade i vårt umgänge.»
»Hela samhället skulle då råka i strid,
om något sådant försöktes, kära Ingeborg,»
sade värdinnan tvekande.
»Det tror jag ej. Hos hvarje menniska
finnes en rättskänsla, som tillfredsställes,
då rättvisa öfvas. Äfven den, som domen
träffar, känner, att det ligger hjelp och
läkedom i ett dylikt straff —- —
»Det har blifvit ett ord med
läderlappsvingar detta: ’Hvar är qvinnan’, då en man
sjunkit i brott och elände», fortfor fru
Ingeborg med tårad blick; »måtte vi kunna
utplåna detta vingade ord genom att ej småle
uppmuntrande mot spelaren, slösaren och
vinglaren! Den dag vi lärt oss sjelfva och
männen, att hemmet är ett heligt rum, hafva
vi qvinnor utfört ett storverk, ty då hafva
vi gifvit männen ett ryggstöd i kampen
mot både yttre och inre frestelser.»
»Der vill stor vishet till för att utöfva
en sådan rättvisa.» Värdinnan såg med
något, som liknade ångest, ut öfver alla
dessa lätt nedböjda qvinnohufvud.
Tår efter tår rullade på fru Ingeborgs
nu helt hvita kinder. Hon hade gjort
våld på sin tillbakadragna natur för att få
fram det, som så länge bränt på hennes
själ. Nu, när hon kände, att hennes ord
tändt gnistor i andra själar, genombäfvades
hon af en underbar rysning. Det var
ansvaret för det tändande ordet, som för för-
IDUN
månaden meddelar en fullständig mode- och mönstertidning. — Uppgif
å närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, så er-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
