Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Fredagen den 6 januari 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hälles ett nummer 4 veckan under hela qvartalet. För hvarje 5-tal abon- | p\ I 1 M Idun, erhålles ett gratlsexemplar för hela den tid, under hvilken abonne-
nenter, som samlas, och för hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af I U LJ IN mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 5, torde prenumera-
sta gången lade sin eldbrand på hennes
skälfvande hjerta.
»Gud ger vishet, då vi hålla oss till
honom. Icke sant?» frågade en ung, frisk,
ruen lätt darrande stämma från flickornas
krets.
Frågan verkade befriande och lyftande:
uppgiften, som legat der mörk, tung och
hård som en granitklippa, tycktes nu kunna
upptagas, när de lyfte i flock, lyfte i tro
och kärlek. Der kom ett varmt, fuktigt
skimmer i allas ögon, och då efter en stund
frukter och vin kringbjödos, höjde damerna
sina glas för fru Ingeborg, och i hvarje
blick låg ett tack för det bästa, som kan
gifvas af den ena menniskan till den andra:
något, som förtjenar att tänkas öfver.
Idun gratis erhåller en hvar, som anskaffar
5 abonnenter, af dessa upptager
afgiften (à 1 kr. för hvarje qvartal) och
insänder den samma till Red. af Idun,
Stockholm.
"Litet gnabb".
»Litet gnabb ibland
skadar intet grand,
blott man älskar hvar ann’.»
Detta är ett af de »bevingade ord», som
man så ofta eftersäger och tillämpar, huru man
tycker det bäst passa. Det ligger nog också
mycket sanning deri, för att berättiga dess
användande, men rätt ofta förbiser man ett och
anuat ord eller glömmer att gifva det dess rätta
betydelse.
Man glömmer t. ex., att det måste vara litet,
hell litet »gnabb», om det ej skall skada! Ty
äfven om »man älskar hvar ann’», så har dock
tålamodet sina gränser, och det kan vara
farligt att fresta det allt för hårdt, äfven hos
den mest kärleksfulle make, far eller broder.
Dernäst måste vi lägga märke till ordet
ibland. Vi få ej gnabbas ofta, endast någon
gång, ty eljes kan det nog hända, att de små
tvisterna undergräfva kärleken, och då
försoningsscener allt for ofta upprepas, blifva de
slutligen enformiga och förlora sin uppfriskande
och stärkande kraft.
Men först och sist måste vi ihogkomma,
att om sådana små tvister ej skola skada
trefnaden och familjelifvets lycka, så måste man
älska hvar ann’. Kärleken måste vara varm
och stark hos båda makarne — ty det är väl
äkta makar den gamla sentensen egentligen
gäller — om icke små tvister skola qvarlemna
en tagg, som länge särar, eller ett litet ärr,
som smärtar mer än man tror. Och stundom
händer att så sker, äfven om »man älskar
hvar ann ».
Derför är det säkrast att icke så
obetingadt lita på det gamla ordspråket. Det vore
nästan bättre att ändra om det ungefär såhär:
»Litet gnabb ocli gräl
stundom lyckan stjäl,
der hon eljes kunde trifvas väl.»
Kärleken är en ömtålig planta och hon
måste vårdas väl, om hon skall blomma rikt.
Och hennes rot skall stå djupt och hennes
stam skall vara kraftig, om hon skall stå emot
de upprepade huggen af tvedrägtens skarpa
egg. Ty af de små tvisterna blifva så lätt
stora tvister. Och det blir så lätt en vana,
att den ene ej tål ett ord eller en anmärkning
af den andre. Och slutligen går det derhän,
att äfven de allra minsta småsaker förorsaka
tvister och husfriden blir störd af
obetydligheter, som man egentligen icke ens borde anse
sig hafva rättighet att finna besvärliga, och
som det vore så lätt att öfverse med.
Om nu steken skulle vara litet för mycket
stekt, om en rullgardin är uppdragen snedt,
om ett lampglas springer eller en kökstalrik
går i kras; om den ene finner rummet för
varmt och den andre för kallt; om herrn vill
hafva skåpet i salen och frun vill att det skall
stå i förstugan — är det något af allt detta,
som förtjenar att husfriden blir störd, makarne
missnöjda, barnen förskrämda och tjenstfolket
otåligt?
Nej, det är visst icke värdt så mycken oro,
och dock är de’t just om sådant skräp, som
man kommer i tvist. Äfven om tvisten är
obetydlig, kan den komma ondt åstad. Ovilja
mellan makar är ett litet frö, hvaraf kan
uppväxa ett stort träd med bittra frukter, som
kastar en mörk slagskugga öfver bela hushållet.
Vanligtvis är det så, att mannen gör en
anmärkning öfver någon sak, lika vigtig som dem
vi ofvan uppräknat, och hustrun upptager
anmärkningen hetsigt och vresigt. Detta barmar
naturligtvis honom. lian anser sig hafva rätt
att göra anmärkningar i sitt eget hus, der en
och hvar lefver på hans bekostnad. Hon åter
anser sig hafva rättighet till undseende och
vänlighet, då hon vet, att hon gör allt hvad
hon förmår för att hålla huset vid makt och
icke kan hjelpa, att hon någon gång tröttnar
eller misslyckas. Han finner henne försumlig,
och hon finner honom orättvis och obillig —
det dröjer inte länge, förr än de säga hvar andra
dessa artigheter, det ena ordet tager det andra,
och snart har den ena kanske fält ett ord,
som den andra må hända icke kan förlåta eller
icke kan glömma. Och detta allt för en
kaffekopp, värd 25 öre, ett dricksglas, en knarrande
dorr, en lampa, som brunnit för länge eller
blifvit släckt för tidigt!
Det är dock fråga om, huru vida man rätt
älskar hvar andra, när man icke kan återhålla
ett bittert ord eller en förebråelse, ehuru man
vet, att det sårar och retar. Detta är knappast
den rätta kärleken. Men just derför är det
så angeläget att icke sätta den unga lyckan
och kärleken på allt för hårda prof. Vårda
vi ömt den känsla, som förenar oss med vår
äkta maka, så kan hon växa och förkofras och till
slut blifva sådan som hon bör vara: stark, varm,
varaktig, segrande öfver tid ocli
omständigheter. Men vanvårda vi vår kärlek, dör ban,
som andra blommor, när man ej gräfver och
vattnar kring dem, och slita vi med omild
hand i de späda bladen, är det ju klart, att
växten aldrig kan trifvas.
Hur mången, både man och qvinna, har ej
med sorg och saknad tänkt till baka på de få
bittra ord, fälda i hastigt mod och fåfängt
ångrade, som blefvo uppslaget till en tvedrägt,
hvars olycksbringande följder förbittrade hela
deras lif! Derför — låtom oss aldrig glömma,
att »ett mjukt svar afvänder vreden», och ej
heller, att det är oss qvinnor det i första
rummet åligger att söka med ett mjukt svar
afvända den billiga eller obilliga »vreden». Det
måste medgifvas, att en obillig anmärkning är
svår att fördraga; men skulle det då vara
alldeles omöjligt att med saktmod upptaga den?
Vore det icke åtminstone skäl att försöka?
»Jag har försökt,» svarar må hända mången,
»men det hjelper icke.»
Försök om igen!
Mathilda Langlet.
Bidrag i alla ämnen mottagas med tacksamhet.
Den gamla husmamsellen.
IS^ur ofta hör man icke åldrige män
beröm-" mas både före och efter döden för deras
goda gerningar, men sällan eller aldrig
deremot ett åldrigt fruntimmer. Har hon dertill
den olyckan att vara gammal mamsell eller,
som det numera kallas, fröken, kommer väl
aldrig något beröm i fråga, möjligen ett
hånleende, för det hon stannat på öfverblifna
kartan.
Och dock är det just oftast denna ensamma,
tysta och tillbakadragna gamla, som inom
fa-miljelifvets stilla krets utgör den tysta kraften,
den arbetaude myran, medan familjens öfriga
medlemmar, såväl gamla som unga, ännu ligga
försänkta i Morfei armar eller ock öfverlemna
sig åt nöjenas eller fåfängans hvirfvelvindar.
Gjorde man sig blott besvär att någon gång
tänka pä, hvad dessa gamla och tillbakasatta
varelser i all tysthet uträttade, skulle man finna
det otroligt, att en sådan kraft, en sådan
arbetsförmåga, en sådan sjelfuppoffring kan finnas
hos dessa ofta förbisedda qvinnor? I mitt
tycke äro de hemmets goda genier, hvilka
uträtta allt och fördraga allt.
Nästan alltid ser man dem förbigångna, och
det är verkligen med innerligt deltagande jag
ser deras läppar darra af rörelse, då de
förödmjukas och förhånas.
Hvilka förströelser bestås väl dessa stackars
vid försakelser vanda varelser? Inga!
ȁh, Augusta (eller hvad namn hon nu har)
stannar helst hemma!» heter det. »Hon har
det och det, som hon så gerna velat ha
färdigt, men ej fått tid till.»
Nå, nu får hon .då riktigt vara i fred —
sedan alla andra gått för att roa sig — och
kanske . . . gråta ut i ensamhet de tysta tårar,
som den starka sjelfkänslan nyss tvingade henne
att hämma.
Låtom oss en gång göra, hvad vi för länge
sedan bort göra: skänka dessa våra arbetande
systrar vår aktning och tacksamhet!
Och framför allt: kommen väl i hog att
respektera ålderdomen, den må nu framträda i
den vördade matmoderns eller i en tjenares
skepnad!
P. G. Bjurström.
Pristäflingen å sid. 6 torde observeras. Täf
lingstiden utgår den 31 januari.
Vårt sällskapslif.
ii.
edan vi uti j. Iduns första profnummer
? varit i tillfälle att framhålla en allmänt
gängse åsigt om tombeten och
intresselösheten i vårt sällskapslif, vore det
äfven i sin ordning, att vi nu sökte bidraga
till dess förbättring. Det är emellertid vida
lättare att kritisera och oblidt granska lifvets
och vår omgifnings missförhållanden, än att
råda bot för dem. Dock, denna sistnämda
svårighet löser oss i ingen mon från skyldigheten
att åtminstone söka göra så godt vi kunna.
Hvad som främst åsyftas är ett vaknadt
intresse för saken i sin helhet. Och frågan är
ju också tacksam att bearbeta. Det kan
verkligen åstadkommas åtskilliga reformer äfven på
3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
