Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. Fredagen den 27 januari 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VI vilja särskildt fästa uppmärksamheten pà Iduns lämplighet för plats- I fS I | (L I afinonsei- som beröra familjekretsen. - Annonser mottagas endast genom
sökande och platsutbjudande annonsörer, äfvensom för alla öfriga slags I Lf U IN S. Gumaelius annonsbyrå och hosredaktionen. Abonneritsamlare antagas.
Hemma och ute.
Drottningen inflyttade i måndags från Ulriksdal
till hufvudstaden." Nästkommande måndag den 30
dennes lär vara bestämd för afresan till England.
H. m:t afreser då med extratåg till Helsingborg samt
vidare öfver Helsingör till Köbenhavn, der ett kort
uppehåll göres. Från Köbenhavn går färden
vidare till Kiel, Hamburg och Köln, der h. m:ts
syster furstinnan af Wied är till mötes. Sedan
h. m:t här stannat öfver en dag, fortsättes resan
till Paris, der som bekant prins Eugen för
närvarande vistas, och der h. m:t antagligen kommer
att stanna några dagar. Från Paris går vägen
öfver Calais och Dover till London samt efter ett
kortare uppehåll derstädes till Bournemouth.
Som förut meddelats, åtföljes drottningen af
prins Oscar och fröken Ebba Munck, äfvensom af
fröken Eketrä och kammarherren von
Stockenström.
Kronprinsparet kommer i år liksom i fjor att gifva
tvänne större baler, hvilka båda lära ega rum i
februari månad.
Prins Oscars trolofning med fröken Ebba Munck
lär nu vara bestämd att ega rum nästkommande
söndag, sålunda dagen före deras afresa med
drottningen till England.
Prins Oscars blifvande sommarbostad. Från
Karlskrona berättas, att prins Oscar af kommendör
Rosengren köpt dennes i Nettraby socken nära
Karlskrona synnerligen vackert belägna sommarställe
Backabo.
Amaranterorden firade sin sedvanliga högtidsdag
med en lysande bal å Börsen sistlidne måndag.
I orden intogos ett 40-tal damer och ett 50 tal
herrar. Balen bevistades af konungen,
kronprinsparet, prinsarne Oscar och Carl. Konungen och
prins Oscar lemnade balen kl. 11, hvaremot både
kronprinsparet och prins Carl qvarstannade öfver
supén.
Storartade donationer. Aflidna fröken Henriette
Wachtmeister å Näs har gjort följande i sanning
storartade donationer: till Nyköpings
fattigvårdsstyrelse 6,000 kr., hvaraf räntan årligen skall
ut-elas till trenne välfrejdade qvinnor; 6,000 kr. till
/ardera af Stigtomta och Råby-Rönö
församlin-r; 10,000 kr. till en understödsfond åt fattiga
derhafvande på Näs’ gods; ’20,000 kr. till Lilla
ushållsskolan vid Sundbyberg samt 2,000 kr. till
Hemmet för elända på söder här i Stockholm.
Förutom dispositioner till närmaste slägtingar
innehöll testamentet förordnande om kontanta
penning-gåfvor åt andra enskilda personer till ett belopp
af ej mindre än 143.900 kr.
Samtliga dispositioner, undantagandes de till
slägtingarna, belöpa sig till omkring 225,000 kr.
Teater och Musik.
Stora teatern gifver i afton »Målaren och
modellerna», balettdivertissementet »Blomsterfesten i
Genzano» samt »Ood natt, herr Pantalon». I morgon
uppföres »Lohengriu» med danska tenorsångaren Fr.
Brun i titelrollen, otn söndag »Per Svinaherde»,
hvilken fortfarande drager goda hus, samt på
måndag för sista gången under denna termin
»Verm-ländingarne».
En koketts bekännelser.
Skiss för Idun
af Mia.
(Forts.)
Ettertryck förbjudes.
originelle tillbedjare, doktorn, »öfvade
’■■w-sß sig onekligen i tålamod» under hela
säsongen. Fast än ingen vecka förgick, då vi
icke sammanträffade i societeten eller å teatern,
gjorde hau dock icke min af att återupptaga
det ämne, som, att döma af hans förklaring
den der balqvällen då tycktes ligga honom så
ömt om hjertat.
Och jag bekänner, att jag å nyo med den
största likgiltighet skulle ha mottagit en for
nyad bekännelse, oaktadt jag mer och mer
intresserades af doktorns umgänge och spirituella
konversation.
Så småningom började jag tro, att hans
frieri blott varit ett skämt, och att han en-
dast roat sig med att göra en af sina vanliga
»studier» för att sedan bakom min rygg
förlöjliga mig så, som han för mig förlöjligade
andra, med hvilka han kom i beröring. Ty
detta förlöjligande af andra var ett af de sätt,
hvarpå doktorn visste att intressera. Jag
började mer ge akt på den underlige mannen
för att, sedan jag fått bevis för mina
misstankar, hämnas. Jag utforskade mina
vänner, för att af dem få höra några af doktorns
omdömen om mig. Det enda jag lyckades få
reda på var, att ban vid ett tillfälle kallat
mig: en inbilsk liten kokett. Kokett, hvad det
ordet retade mig. Jag beslöt att än en gång
lägga doktorn för mina fötter och sedan kallt
triumfera öfver mitt offer. Han skulle sjelf
fä erfara innebörden af den förolämpning ban
riktat mot mig. Jag måste dock ha förstått
att göra bra svårt bruk af det raffinerade
tyranni, i hvilket jag sedermera, enligt hvad det
påstås, excellerat för att söka förströelse och
bestraffa narrarne bland männen. Ty jag
smickrar mig med att ha uträttat mycket godt,
då jag lärt en och annan af mina tillbedjare
att hysa större aktning för mina medsystrar,
än hvad de visat mig, sedan jag på fullt
allvar blifvit hvad jag icke var, då doktorn gjorde
mig sin cour. Han blef alltså mitt första
offer — eller rättare jag hans, ty när
komedien ändtligen var utspelad, märkte jag för sent
att det var han, som triumferade. Härtill
bidrog i främsta rummet en omständighet, som
jag aldrig tagit med i beräkningen. Mot
slutet af säsongen insjuknade jag häftigt efter en
natt egnad åt sällskapslifvets mest tjusande
nöje. Jag hade förkylt mig efter en dans och
måste intaga sängen. Min doktor erbjöd sig
att kurera mig, min mor gaf efter och
underrättade ej vår husläkare. Resultatet af hans
ömma omsorger, hans aldrig svikande
uppmärksamhet och blick för sjukdomens alla
faser blef, att jag efter ett par veckor åter kom
på fötter. Under sommaren gjorde jag i
doktorns och min mors sällskap en tripp till en
af våra badorter och befann mig vid
säsongens början kryare än någonsin, om jag
undantager ett litet »hjertlidande» orsakadt af
tacksamhet och sympati för den, som efter hvad
det sades räddat mitt lif. Jag hade plötsligt
förlorat spelet, utan att jag visste det. Och
min medspelare tröstade mig med, att jag i stället
vunnit »lyckan». Jag trodde det äfven —
ett ögonblick. Min mor var den, som
väckte mig ur mina drömmar. Då jag för
henne yppade mitt hjertas hemlighet, vägrade
hon att gifva sitt bifall till den förbindelse
jag knutit. Denna underrättelse mottog min
fästman med vanligt lugn.
»Jag anade det,» sade han, »men min
älskade, då det är vi två som sjelfva skola
afgöra värt öde, kommer det oss icke vid hvad
en tredje beslutar derom, vore det ock en
mor. Svårighoter stöta vi på öfverallt i
lifvet, men inga äro större, än att de icke med
tålamod kunna öfvervinnas! Låtom oss alltså
se tiden an med lugn och njuta vår
närvarande lycka i afvaktan på den framtida.
Detta blef mig emellertid ej förunnadt. När
säsongen började, fördes jag tillsamman med
grefve ***spets, hufvudman for en af våra
äldsta aristokratfamiljer. Grefven, som nyss
återkommit till Stockholm efter ett
långvarigt vistande i utlandet, egde en betydlig
förmögenhet och ämnade nu slå sig i ro på
ett af sina gods för att der vårda sin starkt
angripna helsa. Det hviskades, att lian trots
sina 35 år icke egde liopp om att öfverlefva
mer än möjligen ännu en födelsedag, ehuru han
för ingen del sjelf trodde dylika olycksprofetior.
Han giorde tvärt om ingen hemlighet af, att
hans närmaste plan var att söka sig en
följeslagerska genom lifvet. Hans val föll på mig.
Och i samråd med min mor blef partiet
be-slutadt, innan grefven ännu hört mitt svar. När
han några dagar senare friade, fick ban —
korgen! Detta afskräckte honom dock icke
från att ett par veckor senare förnya sitt
anbud. Under tiden hade man på allt sätt
bearbetat mig för att få mig att taga mitt
förnuft till fånga och icke släppa den lycka, som
erbjöds mig, ur händerna. Och jag tog mitt
förnuft till fånga! Förlofningen eklaterades
oförtöf-vadt, och derefter började tillredelserna för
bröllopet. Sedan doktorn genom ett bref från min mor
erhållit underrättelse om den förändrade
situation, Bom inträdt, hade jag ej återsett honom
och längtade ej heller att göra det. Dagen
för bröllopet utsattes, utan att jag förnam något
från min förre tillbedjare. Jag förskräcktes
öfver denna tystnad och lugnades endast, sedan
jag erhållit underrättelse om, att doktorn fortfor
att sköta sin praktik som om ingenting passerat.
»Gudskelof, ban finner sig må hända således i
sitt öde,» brast jag ut och drog en suck af lättnad.
Då erhöll jag plötsligt en dag detta bref,
i all sin vetenskapliga torrhet, det mest
gäckande och uppskakande jag någonsin fått
emottaga. Så liär lyder det, sade Ebba allvarligt
och vecklade med nervös oro upp papperet.
Käraste!
Utan att återse dig vill jag härmed säga dig mitt
farväl. Min kappsäck står packad och när du
erhåller detta bref, är jag redan på väg till utlandet, der
jag för framtiden kommer att slå mig ner.
Dessförinnan manar mig dock min pligt som läkare att
meddela dig, att jag här om dagen i samråd med grefve
***spets’ läkare vant i tillfälle konstatera, att
grefvens bröstlidande inträdt i ett stadium, som för
läkaren omöjliggör att begränsa smittan eller hindra
dess öfcerförande till dem, som af en eller annan
orsak tvingas att uppehålla sig i den sjukes
omedelbara närhet. Jag har tillrådt grefven att engagera
en äldre sköterska från ett af lasaretten för den tid,
som återstår honom att lefva, emedan erfarenheten
visat att en sådan qvinna besitter en motståndskraft,
hvilken specielt du, min käraste, i ett fall som detta
absolut sablar. Lef väl etc.
Fru Elna kröp tillsammans i soffhörnet.
»Hu, så hemskt! Hvad led grefven då af
för en hisklig sjukdom?» frågade hon.
»Af lungsot.»
»Men inte kan väl lungsot smitta en frisk?»
Man trodde det knappast då för tiden; derför
verkade underrättelsen ännu mer
skakande-Men då doktorn öfverallt ansågs vara en
af våra skickligaste läkare, specielt i denna
art af sjukdomar, lyssnade jag till varningen
och vägrade gifta mig med grefven. Man
sade, att jag handlade oklokt, ty redan följande
vår dog min tredje tillbedjare, grefven — ogift,
sade Ebba, med en lätt rysning. Se här det
enda minne jag eger efter honom, fortfor hon
leende och tog fram en fotografi ur samlingarna.
»Hvad för slag, det här är ju en
kapplöpningshäst!»
»Ja, grefven var framförallt sportsman och
»Lady Macbeth» der på fotografien var hans
favorit. Jag tror, han älskade henne mer än
mig.» (Forts.)
Innehållsförteckning’.
Bufmdnumret: Drägtreformen. Af Mathilda Langtct. —
Balen ä Stockholms slott deu 21 dennes. — Hemma oeh ute
(notiser). — Teater och musik. — En koketts bekännelser.
Skiss för Idun af Mia (forts.).
Modetidningen: Till Iduns läsarinnor. — Modebilder med
text: Fig. 1. Kapotlhatt af resedagrön sammet. Fig. ’J.
Hatt af ljusröd sammet. Fig. 3. Jaquet för unga flickor.
fig. 4. Elegant supMrägt. Fig. 5. Brudtoalctt. Fig. G.
Underkjol med släpturnvr lör brudtoalett. Fig. 7 o. S.
Re-dingote (lifkappa). fram och baksida. Fig. 9. Kostvrn för
en 10-irig flicka. Fig. 10. Kostym för en ung flicka! Fig.
11. Kostym för en ung flicka. — Toaletter frän de senaste
balerna i hufvudstaden. — Fel hos våra moderna barnkläder.
— Förtroligt bref frän fröken Maria Rosenknopp till en
väninna. Af Jacques.
Mönsterbilaga, hnicliällandc 17 mönsterfigurer.
27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
