Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Fredagen den 10 februari 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I idningen utkommer 1 hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar for i P\ II NI månaden meddelar en fullständig mode- och mönstertldnlng. — Uppgif
ett qvartal endast I krona, postarvodet inberäknadt. — Sista numret I | \_J U IN å närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, så er-
»Och den är, fra Haraldson?» Ella kände,
hur en rysning gled genom hennes lemmar.
»Att rädda och pånyttföda det sedliga lifvet.
Detta är för mig den djupaste betydelsen
i hela denna stora menskliga väckelse, som
fått namn af qvinnofrågan. Huru denna
kommer, att utveckla sig i tidens lopp,
bekymrar mig mindre, ty blott vi styra mot
detta stora mål, så — faller oss allt det
öfriga till.»
»Men i alla dessa tusen vikar, bland
dessa skär, som vi kalla samhälls- och
säll-skapslif,» utbrast Ella ångestfullt, »hur finna
rätta farleden?»
»Gud ger vishet, då vi hålla oss till
honom, så sade ni ju sjelf här om dagen,
då jag nedböjdes af ansvaret för det förslag
jag framstält. Ja, detta är för mig mera
än hopp, det är erfarenhet. Vi qvinnor
ha ett sjette sinne, fröken Ella; ni vet,
hur det kan bli så förunderligt känsligt,
då det ställes under den Högstes blick. Ni
vet hur det liksom upplyser oss på de
vägar vi gå. — Derför är det en så
hjert-slitande syn att se, hur våld göres på detta
heliga ljus; derför är det vida svårare att
se en sjunken qvinna än en andligt
förolyckad man. Ty då en qvinna sjunker i
dyn, brister en af de fina ljusstrålar, som
sammanknyter hela menskligheten vid
himlen. »
Fru Ingeborg sade detta sakta och
dröjande, som om hon i ord öfversatte toner,
blott förnimbara för hennes själ; men äfven
Ella måsle ha hört dem, ty hon fick ett
så gladt uttryck i blicken, att då Augusta
nu kom ut i salongen, utbrast den unga
frun:
»Ni äro sannerligen lyckligare än jag!
Ni sitta här och småprata bort edra tunga
lankar, men mina — ja Ingeborg, de ha
bitit sig fast. — Vet du hvad jag gör?
Jag dansar ej med ■— någon på balen i
morgon.»
»Vi födas ej till bjeltinnor, vi uppfostras
dertill,» smålog fru Haraldson. »Fresta
bara ej Ella till att handla emot sin
rätts-känla!» tillade hon tyst, då hon knöt till
hattbanden under Augustas lilla rosiga haka.
»Bevarare mig Gud derifrån!» svarade
fru Augusta.
m
Blommor i vinter 11.
•^MMom, min turturdufva,
skynda dig, tag på
scandunskantad hufoa
och bottiner små,
pelsverksfodrad kappa,
muff och handskar! — Så! —
Sötnos, du vill kyssas, ställer dig på tå.
Fort då! Utanför stå hästarne så rappa.
In i slädens mjuka,
varma björnskinnsfäll! —
Klart! — Vi piskan bruka
blott till munter smäll.
Eldigt fullblod ilar.
Innan det blir qväll,
framför salskaminens trefna glödhög säll
clu invid mitt varma hjerta åter hvilar.
Ser du, hur det glindrar
ifrån teg och ren!
Iskristallen lindrar
under solens sken!
Får jag se ditt öga!
Som demanten ren,
du, mitt eget hjertas dyra ädelsten,
till min själ skall bryta ljuset från det höga!
Furuskogen döljer
grönskan under snön;
blåa vågor höljer
fotstjock is på sjön;
allt är tyst och stilla
som en aftonbön.
Ut på viken! Hissna ej för isens dön!
Tygeln håller jag. Det går ju alls ej illa!
Våra raska fålar
nu fått bättre fart.
Sol’n i guldglans målar
skogens toppar snart.
Det är tid att vända:
stjernor kallt och klart
från oändlig verldsrymd ljus så underbart
ti.ll oss, stora barn af ändligheten, sända.
Vändning! Hem i blinken!
Klatsch af piskans snärt!
Du förstår nog vinken,
ädla cljur så smärt:
hem till bord och krubba!
Se, der lyser bjert
ljus ur alla fönster. Verld, nu är ej värdt
att oss hemmets ljufva lycka söka rubba!
In i ljusa salen,
in till uppvärmd hård,
fredad från skandalen! —
»Ja, ack ja, vår verld!» —
Godt! Jag vill ej byta
på min lefnads färd
mot vår glada lycka alla våldels svärd
för att se’n med »ärans» dunkla lagrar skryta.
Fort kläd af dig, liten!
Får jag näsan se!
Ar hon väderbiten,
år hon blå kanske?
Himmel, ros och lilja
för min blick sig te!
Får jag om en kyss — en lång, en lång — dig be?
Krångla nu ej du, som är så qvick att vilja!
N. G. Arenander.
Bref till tant Anna.
Stockholm i febr. 1888.
et fins ett franskt ordspråk som säger:
»hvar är qvinnan?» Man förutsätter
nämligen, att hvarhelst något betydelsefullt
inträffat — helst något tragiskt — der har en
qvinna oförmärkt sin hand med. Men har
det aldrig fallit dig in att på fullt allvar fråga:
hvar är qvinnan ? Hvar är vår svenska qvinna
t. ex., hvar håller hon hus, hvad gör hon?
Statistiken visar, att den långt öfvervägande
delen af befolkningen utgöres af qvinnor. Alla
åldrar — egendomligt nog med undantag af
de nyföddas — representeras starkast af
qvinno-könet.
Hvar håller hela denna qyinnosvärm till?
Hur kan den hålla sig så obemärkt och göra
sä litet väsen af sig?
Dagligen och stundligen höra vi talas om
män, som knutit sitt namn till ett eller annat
företag. Vi hafva aldrig sett och ännu
mindre talat vid dem, men deras tillvaro är oss
lika förtrolig som våra närmaste grannars.
De utmärka sig inom politik, vetenskap och
konst, göra upptäckter, bygga hus och sätta
upp fabriker.
När höra vi qvinnors namn nämnas? — På
några lätträknade undantag när endast tre gånger
i deras lif: då de förlofva sig, vigas och dö.
Och dessa deras göranden berör då ingen utom
dem, som känna dem personligen.
Men hvad göra dä qvinnorna? frågar jag
ännu en gång. — »Jo, de verka i det tysta,»
svarar man. »Det är deras storverk,» tillägger
en ocli annan af qvinnornas riddare.
Ja, jag betviflar icke detta och är den sista
att vilja förringa qvinnans arbete i hemmet.
Jag. skulle tvärt om vilja bedja qvinnorna sjelfva
i första rummet och männen i andra skänka
det ett större erkännande än hvad nu sker
genom att visa sin högsta aktning för den
husmor, som sjelf med allvar sköter sitt hus eller
uppfostrar sina barn och vid hennes sida ställa
den så ofta förbisedda husmamsellen och den
aflönade uppfostrarinnan.
Men jag frågar: är det möjligt, att detta
enda värf — hemmet och hvad dertill hörer —
kan sysselsätta c.n sådan massa qvinnor?
Låtom oss uppställa å ena sidan alla de
grenar männens verksamhet omfattar och å
andra sidan qvinnans arbetsmarknad, hvilken
med undantag af några få och synnerligen
underordnade värf inom männens fack uteslutande
ligger direkt eller indirekt inom hemmens
råmärken, så framställer sig bestämdt den
förvånade frågan: kan det vara rätt stäldt, att så
mycken arbetskraft, energi och intelligens går
åt till vårdande och underhållande af
hemmen, att ett ungefär motsvarande mått deraf
är tillräckligt för hela det stora yttre
samhällsmaskineriet? — Ligger icke möjligen allt for
mycken energi obrukad, allt för mycken
intelligens ouppodlad och allt för mycken kraft
domnad på denna sidan af menskligheten?
Eller låtom oss antaga, att det verkligen
förhåller sig alldeles riktigt med denna fördelning
af lifvet: hemmen på ena sidan, bela dets. k.
»yttre lifvet» på den andra. Om dessa båda
sferer kräfva lika mycken verksamhet, så är
det ju alldeles i sin ordning, att
mensklighetens båda stora hälfter hafva tagit hvar sin
part på sin lott.
»Hemmet är sålunda qvinnans naturliga
verksamhetsfält» ; det är en gammal sats, som icke
för några undantags skull tycks kunna rubbas.
Men hvad har qvinnan under de
århundraden hon haft hemmet under sitt speciella hägn
gjort for dess utveckling och förbättrande? —
Jag vet knappast, huru jag skall kunna
förklara för dig, hvad jag menar med denna fråga.
Men du är nog så snäll och följer mig med
en stunds tålamod genom mina funderingars
irrgångar, tills jag genom jemförelser och
liknelser hunnit klargöra for dig, hvad jag menar.
Jag skulle nämligen vilja, att du och många
af mina medsystrar också skulle komma att
tänka litet öfver dessa saker och genom sitt
intresse derför hjelpa till att frigöra krafter,
som ligga bundna och derför obrukade inom
dem sjelfva eller hos deras omgifning.
Du vet, att särskildt under delta sista
århundrade, ångans, elektricitetens och
naturvetenskapens tidehvarf, har allt gått framåt —
»med iltågsfarfc» för att begagna ett uttryck, som
denna framåtbrådskande tid sjelf har skapat.
Vi se årligen och dagligen, huru detta
framåtskridande går till: en upptäckt göres, en
tanke födes, irrande och oviss i sin begynnelse,
men genast är företagsamheten framme, pröfvar,
grubblar, utvecklar, till dess den lilla upptäckten
eller tanken blifvit ett mäktigt ingripande
kugghjul i det stora samhällsmaskineriet, sä bety-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
