Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Fredagen den 10 februari 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tion ske å närmaste postanstalt. — Bidrag från alla områden för qvinlig I P\ II M användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid noga
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör I L> U IN angifvas, och kan fullkomlig diskretion från redaktionens sida påräknas.
Frågan är alls icke förkastlig, lika litet som
den bör lemnas utan afseende. Det finnes
ungdomar, hvilka hafva tagit spellektioner i åratal,
ja i många år, utan att derför ännu kunna
spela ett ordentligt stycke. Skalor och öfningar
äro nyttiga studier, men verka alls icke
upp-lifvande vare sig på sinne eller öra, och
derför vore det i högsta grad önskvärdt, att man
lockade eleverna till större intresse genom att
tillåta dem uppträda inför deras egen pnblik.
Under tiden, medan lekarne äro i full gång,
springer icke husets matmoder ut och in för
att se efter, om glacen till supén är
hemkommen från sockerbagaren, eller om fogeln är
ordentligt plockad, ty här är det ingalunda
meningen att barnen dagen derpå skola klaga
öfver dålig måge och dylika reminiscenser från
säsongens kalas.
Tvärt om, mamma slår sig ned vid
salsbordet med sitt arbete i hand, midt ibland den
stojande barnskaran, så att hon då och då
kan kasta ett öfvervakande öga på de
ostyrigaste. Har hon sedan ett och annat roligt att
. föreslå, något litet minne från egen lektid att
berätta, så mycket lyckligare. Hon skall
derigenom vinna de smås intresse, lockas in i
deras tankegång förstå deras smak och få
tillfälle att oförmärkt styra lekarnes gång. Hon
är icke endast den frikostiga värdinnan, hon
får icke ens vara det vid dessa tillfällen, hon
är barnens vän, som icke önskar högre än se
dem glädjas.
Och när de gamla lekarne Sälja väf, Gömma
ringen med förbehåll, Smussla penning, Ryktet,
Min vän, Skänka oeh använda, Byta namn,
m. fl. blifva för stillsamma, kunna ju
variationer med dem och mera rörliga lekar
företagas. Man har dervid ett rikligt antal att
välja på t. ex. de mest gängse såsom, Stumma
dansen, Marknaden, Hela hafvet stormar, Resan
till hufvudstaden, Slingerleken, Resleken, Katt
och råtta, Förtrollningen, hvilken senare alltid
gör synnerlig god effekt genom den
fullkomliga orörlighet, som på gifvet tecken ålägges de
lekande. Naturligtvis blir äfven detta en
pantlek, men bör företrädesvis användas efter de s. k.
springlekarne, då ju småherrskapet har svårast
att hålla sig stilla och följaktligen det hela
tager sig ännu löjligare ut genom de
egendomliga situationer, som kunna uppstå. Vid t. ex.
en klockas Ijad får Anna ej sätta sig på den
stol bon ämnat. Erik icke säga ut sin mening,
Oskar icke släppa kamraten, som pröfvat hans
armstyrka, utan bela sällskapet blir som
för-stenadt.
Har man på detta sätt under aftonens lopp
omvexlat med pantlekar och rörliga lekar, samt
då och då svängt om i en polska eller vals,
torde mattimman snart vara inne, och om då,
under det bordet dukas, någon af de äldre
barnen är nog fyndig för att kunna berätta en
liten historia om en resa eller dylikt, med
tillhjelp af de ord som kamraterna sins emellan
utdelat är tillfället rätt lämpligt. Faller sig
detta för svårt, så återstå alla våra rikhaltiga
sagor, hvarpå vi gud ske lof ej lida någon brist.
Topelius, Andersén, Asbjörnsen, llichard
Gustafsson, Concordia Löfving och oräkneliga andra
framstående författare på detta område, hvilka förstått
intränga i barnaverldens hemligheter och lärt sig
fatta den ungdomliga fantasiens fordringar, hafva
försett oss med lärorika och verkligt goda sagor.
Det finnes få barn, hvilka ej känna sig lockade
af löftet om en saga, och det blir till deras
egen nytta, om de så småningom vänja sig vid
att sjelfva berätta, hvad de läst eller hört
berättas. Deras tankeförmåga skärpes och de
vinna lätthet att uttrycka sig både i tal och
i skrift.
Allt nog, det beror på våra mödrar och de
äldre syskonen i familjerna att omskapa våra
barns nöjen, så att det kommer en friskare
fläkt äfven öfver de smås sällskapslif. Att
skrifva lagar ens i detta afseende vore djerft
och föga tacksamt, men att påpeka de utvägar,
som stå oss till buds, torde vara tillåtet. Om
det skulle intressera våra läsarinnor, kunde vi
må hända bereda oss tillfälle att å andra ställen
i Idun lemna liten redogörelse för en och annan
mindre vanlig lek, och på så vis i någon mon
påskynda reformationen. Ty ingen fasthåller
väl vid, att våra barn skola uppfostras medels
barnbaler och sjelfsvåldigt sqvaller om kurtis
och mycket annat lika värdelöst. Och om vi
här i synnerhet hållit oss på det område, som
omfattar de mindre barnen, så har detta endast
kommit sig deraf, att vi utgått från den
sanningen: om ej grunden är god, kan ingenting
godt byggas derpå.
Med sådana anspråk hos våra småttingar,
som de nu moderna, kunna vi aldrig beräkna
att få se våra fjortonåringar annorlunda än
de äro.
Ocli det kunde vi väl ändå ha skäl att
önska?
Clara Smitt
Den nya pristäflingen å sid. 42 i dagens
nummer torde observeras! Två pris
om resp. tjugu (20) och tio (10) kronor!
Fosterdottern.
Skiss af Elna Tenow.
(Foris.)
fjVfågot öfver tre år hade förflutit, då Wäl
^ demar en höstafton i Köbenhavn
studsade vid åsynen af en ung qvinna med en
musikportfölj i handen, som gick upp i ett nybygdt
hus vid Dosseringen. Just som hon öppnade
förstugudörren, möttes deras blickar; ett ögonblick
grep hon krampaktigt fast i dörren, i nästa
var hon borta, och Waldemar hörde hennes
lätta steg uppför trapporna ... en ringning oeh
en dörr, som smäldes i lås ... så var allt tyst.
Hans första ingifvelse var att följa henne,
den nästa att vänta; han visste ju icke, om
hon bodde der uppe, eller om hon var bland
främlingar, och bland dem ville ban icke möta
henne. — Waldemar hade aldrig glömt
Gué-rita, men han hade uppgifvit hoppet att
återfinna henne, och man hviskade om, att lian
stod i begrepp att göra ett annat val. Det
hade väckt den glömda historien om den så
mystiskt försvunna fosterdottern till lif igen, ty
man visste ju temligen allmänt, att de voro
förlofvade.
Nu vaknade alla de gamla kära minnena
med förnyad styrka i Waldemars själ. — Hon
lefde, hon fans här belt nära honom. Hvar
hade hon varit hela denna tid? — Hans drag
förmörkades; nej, det var icke tänkbart, att
hon, hans Guérita, med de stora fromma
madonnaögonen skulle ha gjort något dåligt. Han
föraktade sig sjelf för hvarje misstrogen tanke
han tänkt.
Medan tankar och minnen sålunda vimlade
om i hans hjerna, gick han fram och åter
med ögonen envist fästa på dörren och den
upplysta trappuppgången, men dörrar öppnades
oeh smäldes igen, mörka skuggor skymtade
förbi fönstren upp och ned, men det var aldrig
hoD, och timme gick efter timme. Han gick
upp i huset och läste namnen på alla dörrarna;
der bodde en tulltjensteman, en snickare, en
målare, en arkitekt, en löjtnant och en
enkefru. Hos hvem skulle han söka henne, och
hvem skulle han fråga efter? Nedstämd gick
ban bort, men nästa afton var han på sin
post igen; tre qvällar väntade han förgäfves,
men den fjerde kom hon. Han såg henne på
långt håll, och innan hon märkte honom, lade
han sin hand på hennes arm.
» Guérita!»
Hon stannade och såg upp; allt blod hade
flytt från hennes ansigte.
»Låt mig gå — tänk icke på, att ni har
sett mig —■ och säg det4 för ingen!» sade hon
brådskande och andades kort.
»Hur kan du tro, att jag skulle låta dig
gå?» svarade han och lade sin arm i hennes.
Han ville säga något, fråga henne om något
— om så mycket, men han kunde icke fånga
en enda redig tanke, det surrade för hans öron,
och han gick stum och betraktade hennes böjda
hufvud, men det enda han iakttog var hennes
fina fylliga läppar som darrade.
De hade gått sakta framåt, nu stannade
Guérita.
»Här är det,» sade hon och ville lösgöra
sin arm.
»Hvad gör du här?» frågade Waldemar.
Hon såg skyggt upp på honom och sade
sakta:
»Jag ger lektioner.» Hon pekade på sin
notportfölj. »Men låt mig nu gå, annars kommer
jag för sent.»
»Hur länge blir du der uppe?»
»En timme.»
»Jag väntar här. Jag måste tala vid dig.
Kom säkert! — Denna vägen,» tillade han
just som hon med kraft drog sin hand ur hans,
nickade och sprang upp för trappan.
Länge stod den unge mannen orörlig och
stirrade efter henne. Hans gamla kärlek
flammade upp starkare än någonsin. Den blida
unga qvinnan i den enkla drägten syntes honom
nästan skönare än den dansande flickan i siden
oeh tyll, som hittills varit hans skäraste minne.
Men nu skulle hon icke smyga sig ifrån
honom, som hon gjort här om qvällen.
Han undersökte huset och fann såsom ban
antagit, att det hade två utgångar, en åt
Dosseringen och en åt gatan; ban stälde sig på
vakt mellan båda, i fall hon skulle ha i sinnet
att fly honom.
Mycket riktigt. Nu kom hon sakta utför
trappan, stannade några ögonblick i tvekan,
gick ett par steg mot hufvuddörren, men
svängde hastigt om in i den mörka korridoren,
som ledde till gården och gatan. Hon sprang
andlös genom den temligen långa oupplysta
gången och trefvade ifrigt efter dörrlåset
liksom ett uppskrämdt barn i mörkret, utan att
finna det.
Men ban, som hon hade flytt, fångade henne
i sina armar, och hon lät det ske utan
motstånd ; ty hon kunde fly sin kärlek, och det
hade hon gjort, men strida med den mäktade
hon icke. När han kysste henne, lät hon
derför också detta ske, och när han lade hennes
arm fast i sin och tog hennes portfölj från
henne, följde hon honom stilla. Det var så
länge, länge sedan någon handlade för henne,
det föreföll henne som en ljuf dröm, och hon
önskade blott, att han icke måtte tala, icke bryta
förtrollningen.
Men det måste talas, det var så mycket,
som måste förklaras; han lockade ur henne ett
ord efter annat, men det var magert och
ofullständigt, det ban fick veta.
Hon hade funnit modern sjuk oeh utarmad;
40
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
