Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Fredagen den 10 februari 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Manuskript, som ej antages tiii införande, återsändes, så vida porto bi- l ■ i k i Annonser mottagas endast mot kontant liqvid 1 förskott af 25 öre pr 4.
fogas. Inga ofrankerade försändelser lösas. I LJ U IN spalt, petitrad (= I I stafvelser). Ingen annons införes under I krona_
så hade hon försökt alla möjliga utvägar till
förtjenst. »Men jag kunde ju ingenting, rakt
ingenting,» sade hon med ett sorgset leende,
»och ingen ville ha mig. Mina fina händer,
som varit min stolthet, vittnade blott om min
oduglighet, oeh ingen trodde mig, då jag sade
att jag ville bjuda till. Till sist fick jag passa
upp på en skollärarinna . . . hon var god och
vänlig, oeh jag anförtrodde henne till en del
min historia ... då skaffade hon mig
musiklektioner och lexläsning, och nu ha vi det
rätt bra ...»
Om allt hvad hon lidit af hunger, köld,
förödmjukelser och förtviflan talade hon icke, och
när han upprepade gånger frågade henne,
hvarför hon hemligt lemnat fosterföräldrarna,
hvarför hon icke anförtrott dem eller honom sin
sorg — de älskade henne ju så högt och hade
naturligtvis hjelpt henne sörja för modern —
så skakade hon blott på hufvudet.
»Jag kunde icke annat; jag skulle göra så
om igen.»
Han betraktade hennes bestämda lilla ansigte
och trodde, att hon sade sant, och i tysthet
beundrade han denna yttring af okufvad stolthet
på samma gång som han klandrade den.
De bodde i en liten villa på Westerbro i
två nätta rum och kök, berättade hon vidare.
Der bodde lärarinnan också, och Guérita höll
hennes båda rum i ordning, så var hyran icke
så dyr.
Hon meddelade enkelt och utan förlägenhet
sina korta upplysningar, liksom hon icke
förstod huru underligt det skulle ljuda i den unge
baronens öron, att hans fästmö (f. d., det
glömde han hvar annan minut) talade om hyror,
uppassning och kök.
Utanför hennes port skildes de, men dagen
derpå skulle de träffas igen; hon bad honom
fåfängt att icke mer korsa hennes väg.
»Hvad vore det för dårskap! Hvarför skulle
hon envisas att afsäga sig allt? Slumpen hade
ju fört dem tillsammans, och hans vänskap
kunde väl icke skada henne.»
»Vänskap» — det ljöd så tryggt och lockande
det påminde om den behagliga trefnaden i ett
varmt rum en bister vinterdag, när det är
köld och snö utanför; det är icke hela verlden
som är solig och varm — såsom Icärlek gör
den — det är bara denna lilla instängda
fläck.
EU lät han dock förmå sig att lofva: att
icke förråda hennes tillvaro för någon af hennes
gamla bekanta. Fosterföräldrarna voro långt
nere i södern, i Italien.
•(Slut i nästa n:r.)
Teater och musik.
Stora teatern. En nyhet, som väl skall helsas
med odeladt intresse af alla konstens vänner, är
den, att fröken Selma Ek, vår värderade
sångerska, blifvit engagerad vid operan för den
återstående delen af säsongen. Hon lär inom kort
komma att uppträda i »Tannhäuser* och längre
fram i »Mästersångarne».
Dramatiska teatern uppförde i lördags »Lilla
syster» och »Fjärilsfebern», båda kända som ett par
nätta och roliga pjeser. Fru Hartman skördade
välförtjent bifall för sitt ypperliga återgifvande af
titelrollen i det första stycket. I »Fjärilsfebern»
debuterade en fröken Sjöman, som dock ej
förmådde afvinna sin ingalunda otacksamma roll
något vidare intresse.
I tisdags uppfördes för första gången ej mindre
än två nya stycken, deraf ett svenskt original af
onämd förf. Intet af dessa stycken förmådde väcka
något synnerligt intresse hos publiken. Det första
stycket »Byväder», enaktskomedi af Dreyfus, var
ingalunda ointressant, men förlorade derigenom
att hufvudrolen anförtrotts åt för den samma
alldeles olämplig person. — Det svenska originalet
»Hett blod», skådespel i 4 akter, föll igenom af
sig sjelf och trots de spelandes alla goda
bemödanden. Särskildt gjorde hr Hillberg en mycket
god karaktär af hufvudrolen.
’ !
Vasateatern utvecklar en rastlös verksamhet. A
repertoaren har under hela denna vecka slått
Millöckers nätta operett »Bellevilles mö», hvilken
skördat lifligt och rättvist bifall för det goda
utförandet. Denna teater räknar ju ock flere
verkligt goda förmågor. Särskildt böra framhållas
fröken Anna Petterson och fru Selma Grunder samt
hrr Grunder och Kloed.
Inom kort upptages en ny 1-aktsoperett
»Kol-handlarne» af Ph. Gille med musik af J. Costé, i
hvilken rollerna komma att innehafvas af fröken
Anna Petterson samt hrr Kloed och Grunder.
m*
En koketts bekännelser.
Skiss för Idun
af Mia.
Eftertryck förbjudes.
(Forts.)
j(PW!årmånaderna flögo sin kos och sommaren
jiyKF nalkades. För att förströ mig oeh hemta
nya krafter efter säsongens slut beslöt jag att
tillbringa en termin vid en af vestkustens
badorter.
Jag träffade der tillsammans med idel gamla
bekanta, och efter endast en veckas förlopp
hviskades det om, att en af »gamla gardets»
mest blaserade kavaljerer, ryttmästaren ***krona
på allvar gjorde mig sin cour, och att jag långt
ifrån visade mig likgiltig för min nye tillbedjare.
Jag lät mina vänner prata bäst de behagade
och föredrog fortfarande ryttmästarens muntra
umgänge framför de andra fadda kavaljerernas.
Vi voro grannar vid table d’höten och
promenerade ofta tillsammans. Den
uppmärksamhet han mer än förr visade mig lönade jag
med ett motsvarande mått af älskvärdhet. Det
föll mig aldrig in, att en så rutinerad »friare
på narri» verkligen skulle falla ur sin roll och
bli kär på allvar. Men jag misstänker, att
han slutligen blef det, och historien om hur
jag kom under fund med det är rätt lustig.
* *
Se på den här reliken, fortfor Ebba
skrattande och tog fram en metkrok ur samlingarna.
På denna krok har jag också fångat friare.
En vacker dag presenterade ryttmästaren
för mig en af badgästerna, en docent vid ett
af universiteten.
Den lärde herrn var född i skärgården och
gjorde intryck af en fisk, som hamnat på
landbacken. Jag hade åtminstone ej kunnat
frigöra mig från den föreställningen, att docenten,
då jag mött honom, liksom gjorde försök att
kryssa i motvind utan roder och kompass.
Hans ansigte var sympatiskt, men åt sin
toalett egnade han ej mer uppmärksamhet än
en zulukaffer. I synnerhet äflades han att
knyta sin halsduk så, att ena snibben kittlade
honom under hakan, hvilket hade till följd, att
han bar hufvudet högt, under det den andra
pekade rätt nedåt som en minutvisare hvarje
halftimme. Han var med ett ord ett original!
»Hur kommer det sig, att ni intresserar er
för den der underliga figuren?» var också min
första fråga till ryttmästaren, sedan vi efter
presentationen skilts från docenten.
»Jo, det skall jag strax säga. Karlen och
jag äro barndomsvänner. Vi ha kamperat
samman genom läroverket i — — — ping och
brottats med Vetterns oroliga vågor. Jag
tänker föreslå er, att ni endera da’n, när det
»friskar i», skulle företaga en liten segeltur
till hafs i docentens sällskap.»
»Hvad säger ni! Törs den tinderliga
menniskan ge sig till sjös. Han kan ju knapt reda
sig på land, och ni är ju inte sjöman, efter
hvad ni sjelf sagt mig.»
»Nej, inte jag, men han. Vattnet är hans
element oeh han seglar som en gud. Ni vet
ju, att guden Odin var en säker skeppare!»
skämtade ryttmästaren.
Jag hade således haft rätt i min uppfattning
om docentens fisknotar. Hur intresserad jag
än var af att få medfölja på en seglats
utom-skärs, kände jag mig dock att börja med en
smula tveksam och gaf ryttmästaren del af
mina farhågor.
»Jag förstår, ni hyser fruktan för våra
gemensamma vänner. Det är just derför jag
finner det så lämpligt, att docenten är med.
Var öfvertygad om, att ingen af dem skulle
anse det farligt för er, om ni ensam gåfve er
ut på villande haf i hans sällskap. Man
misstänker er verkligen inte att vara så
intresserad af hans vetenskap.»
»Jag fruktar ej heller, att misstankarne komma
att riktas mot honom, då vi ju ha er med, som
vakar öfver oss, men för säkerhets skull tror
jag, att det ej skulle skada, om vi åtminstone
toge Maria, min kammarjungfru med oss. Hon
har helt och hållet min mors förtroende.»
»Det tviflar jag ej på, men det vore just
rätta sättet att utsätta oss alla för ogrundade
misstankar från den reflekterande societeten.
Er Marie ser visst icke ut att ha fått något
med af den heliga jungfruns gloria kring sitt
ämne. Och hvem vet, om docentens
Josefsmantel är så löst axlad, att han lemnar henne
den i sticket,» fortfor den oförbätterlige
ryttmästaren.
Slutligen gaf jag efter, och redan följande
dag gjorde vi vår första tripp ut till hafs.
Dessa utflykter upprepades sedan åtskilliga
gånger och utsträcktes allt längre och längre.
Ibland lyckades jag, trots ryttmästarens
protester att äfven locka ut några af de mest
orädda och sjövana badgästerna på våra
vikingatåg.
Tiden förflöt på det angenämaste och
sejou-ren nalkades sitt slut.
Docenten och jag voro redan de bästa
vänner oeh en afton inbjöd han mig och
ryttmästaren till en segel- och fisketur som borde
räcka till fram på eftermiddagen, om vädret
blef gynsamt.
Tidigt följande morgon gåfvo vi oss äfven
af. Det gick undan med ilande fart. Den
lilla båten dansade som en hafsnymf på
vågorna.
Ryttmästaren skötte focken och skämtade
som vanligt. Hans lätta konversation piggade
upp mig, så att jag kände mig uppsluppen som
en pensionsflicka på en kadettbal. Vi
genom-gingo våra gemensamma minnen från
föregående vintersäsonger, och så halkade samtalet
oförmärkt in på områden, hvilka jag förut
aldrig beträdt i ryttmästarens sällskap.
Det var äktenskapsfrågan, som kom under
debatt.
»Hvem vet,» sade ryttmästaren slatligen,
»kanske det inte vore så dumt att ett, tu, tre
öfver-raska sina vänner med att man tagit sitt parti
oeh kastat ankar i hamnen i stället för att
irra kring som en viking på lifvets ocean.
Hvad säger ni, tror ni inte att det vore
förståndigt?»
»Jo bevars, när man som ni har boställe
på landet, bör man begagna det och söka sig
en Dafne, som sätter filbunkar och matar
lam, under det ni sjelf ser, hur rågen och
potatisen frodas i täppan,» svarade jag
skrattande.
41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
