- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1888 /
48

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. Fredagen den 17 februari 1888 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

IDUN

uppoffring för stor för att få en barnvårderska,
som förstode rätt sin uppgift, — en som kunde
leda barnet till lydnad af öfvertygelse, ej af tvång.»
»Men», tillade han, »sådana vårdarinnor äro så
sällsynta till och med bland mödrar, af hvilka
man hade anledning vänta annat.» — Hade han
icke rätt deri? la S—.

Balförkylningar.

jatsch! der höres en nysningoeh — ratsch! en
nysning till. En snufvig stämma
utbrister: »Usch, hvad jag är förkyld, det är
alldeles förskräckligt, hvar har detta kunnat
ske!» Jo, mina unga fröknar, det vet jag;
det var på balen i natt! I smålen
misstroget, liksom I, i allmänhet, tvifladen på mitt
ord oeh i synnerhet på detta allt för djerfva
påstående.

Men, förlåten mig, jag kan ej afvika från
denna min öfvertygelse.

Lyssnen nu till några af de skäl, jag har
att anföra.

Nåväl —- i går qväll, då I kladden eder till
bal eller rättare afklädde eder till denna
festlighet (ingen vill väl förneka, att en dam på
bal är jemförelsevis mera afklädd än klädd),
tror jag att I redan lade grunden till er snufva.
Hvilken skadlig temperaturvexling utsätten I
eder för, då I från en varm, ofta till oeh med
beqväm middagsdrägt, öfvergän till den
reglementerade baluniformen, hvars förnämsta
sträfvan synes vara att på ett snillrikt och anslå- 1
ende sätt använda oberäkneliga alnar tyll
nedanför midjan och, på minst synliga sätt, lätt
beräknade tum siden ofvanför samma ställe.

Och sedan i vagnen, der I naturligtvis af
hänsyn till " edra^luftiga toaletter, ej vågen svepa
kappan ordentligt om’eder, utan låten den
iskalla luften fritt fi spela omkring eder!

Tron I ej, unga fröknar, att detta
förhjel-per snufvan ett stycke på vägen?

Burna af musikens ljufva toner, sväfven I
snart omkring i en het oeh damuppfyld sal,
för att sedan efter valsens slut i ett afkyldt
rum söka svalka åt edra blottade skuldror och
armar.

Och dessa qvantiteter glace oeh iskyld
champagne, som bana sig väg mellan edra
rosenröda läppar!

Är det nu äfven ett »hänförande»
månsken, ja då är mättet rågadt och snufvan»
onda genius har fullständigt gripit eder med
sina skarpa klor. Huru lätt låten I ej locka eder
att vid sidan af er balkavaljer stå uti ett
dragigt, må bäDda äfven öppet, fönster, för att
betrakta denna flirtationsbefordrande månplanet!

Han, er kavaljer, lider ingen nöd, ty hans
ömma hjerta och hans lungor äro nog
skyddade af de många lager vadd, hvarmed
skräddaren omgifvit honom, för att bevara hans
helsa eller må hända för att göra honom
mera acceptabel i edra vackra ögon.

Men I sjelfva, mina fröknar? Skydda edra
tunna baldrägter tillräckligt?

Hm! hm! Här hjelpa visst inga
motsägelser! Förkylningen kom såsom balreminiscens
och en dylik reminiscens tillhör nästan hvarje
bal; den medföljer de vissnade buketterna,
det skrynkliga dansprogrammet och den
krossade solfjädern?

Hvar finnes väl bot härför?

Kan hända uti att kläda sig i reformdrägfc
och lik en Atlas bära tyngden af bördan på
edra skuldror eller må hända genom det allra
mest radikala, att ej alls gå på någon bal
mera!

Nej, detta vore för grymt, både för eder.

och aridra! Men jag vågar tillråda något
flanell under tyllen, några flere tum siden
ofvanför midjan. Svepen kappan ordentligt om eder,
våren måttligare vid njutandet af glace o. d. ocli
vid påkommande månskenssvärmerier, så låten
edra kavaljerer visa sitt chevalereska sinnelag
genom att hemta en mantilj eller något dylikt
åt eder.

I skolen dä få se, att balforkylningarnas
antal, i följd af dessa enkla försigtighetsmått,
säkerligen blifva reducerade med minst femtio
procent.

Dolly Hoon.

Fosterdottern.

Skiss af Elna Tenow.

(Slut fr. föreg, mr.)

l|rjfter denna afton gingo dagar och månader.
"i Alla Guéritas betänkligheter och hennes allt
svagare och svagare försök att förmå honom
att lemna henne åt sitt öde och glömma henne
besegrades af deras kärlek, som hon i det
längsta envisades att kalla vänskap, oeh snart
var Waldemar en dagligen sedd gäst i det
lilla tarfliga hemmet i villaqvarteret, der
»Margareta Möller» gaf musiklektioner för 50 och
35 öre i timmen.

Modern låg för det mesta till sängs, hon
hade lungsot. Hon betraktade med välbehag
den unge mannen, ehuru hon icke riktigt tyckte
om hans täta besök, men Guérita säg så
innerligt lycklig ut, då hon hörde hans fasta steg
på trappan.

»Yill han gifta sig med dig?» frågade den
gamla en dag, då han gått. Guérita svarade
icke, hennes blick blef mörk, och hon stirrade
tankfull ut på den mörka gatan.

Någon tid derefter upprepade den sjuka sin
fråga. — »Ja det vill han, mor, så snart han
får en sjelfständig ställning.»

»Han borde väl förlofva sig så länge då och
föra dig in i sin familj — på den plats som
anstår dig,» sade hon, oeh hennes blick
öfverför med stolthet dotterns fina gestalt.

Åter teg Guérita . . . Hon förstod, att det
icke var så lätt för honom att införa den
fattiga musiklärarinnan i sin högaristokratiska
familj, som det hade varit att lägga den »lilla
féen» från Bredgade i moderns armar. Hon
visste, det var sant, att han var beroende af
sina stolta föräldrar, och att hans inkomster
icke på långt när svarade till det lif, hans
ställning nödgade honom att föra.

»Han kunde trotsa det alltsammans och om
så behöfdes skapa dem ett litet enkelt hem
med eget arbete, längt borta från verldens
buller och prakt, och der skulle de ha nog af
hvar andra och vara så lyckliga som dufvor . . .»
Så kunde de sitta och jollra i skymningen och
bygga sig idylliska hcrdehem under bokar och
lindar, och Guérita lyssnade andlöst såsom barn
till sagor. Men då lampan var tänd och
skymningens mystiska förtrollning bruten, då var
hennes lugna svar alltid det samma:

»Dårskaper — som det kan vara roligt att
fantisera om; men min kärlek vore icke mycket
värd, om den mottoge ett dylikt offer.»

»Nåja, det behöfs då icke heller. Om vi
blott ha tålamod ännu en tid, så är jag min
egen man och går min egen väg. Blott några
månader ... ett halft år ... på sin höjd
ett år.»

Oeh månaderna gingo och ären ocksä, och
Guérita blef tjugu tre år, utan att Waldemar
ännu hade nägot hem att bjuda henne, men

han kom allt oftare oeh stannade allt längre.
Guérita bad honom komma mera sällan . . .
hon bad honom att aldrig komma mer . . . men
de fina svällande läpparne bådo en annan bön,
då de eldigt trycktes mot hans, en bön som
fann mäktigt gensvar i hans eget hjerta.

Så blef han ännu en gång skickad till ett
främmande hof, denna gång till Wien.

Afskedet var bittert. »Var vid godt mod,
min Guérita! Vi ha allt att hoppas, intet att
frukta. Då jag kommer åter, blir allt godt,
— då är jag en sjelfständig man.» —

Han rycktes med dernere. Söderns stolta
skönheter fördunklade till och med för ett
ögonblick minnet af hans blida nordiska mö;
ban föraktade sig sjelf, oeh haas bref, i början
talrika och varma, blefvo färre och onaturliga.
Guérita kunde ej undgå att märka det.

Hennes gamla valspråk: _»allt — eller intet»,
dref henne ännu en gång ut i lifsstormen, och
då Waldemar ett år derefter å nyo stod
utanför den lilla trädgårdstäppan och tryckte på
den välkända gamla ringknappen, öppnades
dörren af en lurfvig skomakare med spannremmen
i handen.

»Bor fru Möller inte här?»

»Nej, här bor jag.»

»Ni kan väl inte säga mig, hvart hon har
flyttat?»

Ett ljust qvinnohufvud stack nu fram bakom
det lurfviga. »Jaså, den sjuka frun, jo hon
är död.»

»Och den unga fröken?»

»Hon flyttade härifrån samma dag vi
flyttade hit.»

»Hvart?»

»Det vet jag inte.» — Så nickade de och
smälde igen dörren.

Han sökte i norr, öster och vester, men
någon musiklärarinna, Margareta Möller, fans
icke, oeh ingen annan heller med det namnet.

Han hade länge sedan uppgifvit tanken på att
finna henne, då han sn dag emottog en biljett,
skrifven med darrande hand:

»Tag vård om vår lilla Waldy, jag kan det
icke mer. Du finner henne ***gade n:r 7 i
källarvåningen hos madam Hansen. Gud välsigne
dig, min Walde —.»

Den hade ingen underskrift, men det
behöfdes icke heller. Utan att förlora ett ögonblick
skyndade han till det uppgifna stället, der han
möttes af en liten älsklig flicka, som såg på
honom med moderns fasta forskande blick.

»Ar du min pappa? Är det dig jag skall
vara så lydig och go.d emot,» sade barnet, när
ban tog henne upp i sin famn. »Det vill jag
ocksä, ty du ser snäll och rar ut,» fortfor hon
och slog sina små mjuka armar kring lians
hals med behagfull innerlighet.

»Hvar är modern?» frägade Waldemar
bäfvande den gamla qvinnan, i hvars vård barnet
var lemnadt.

Vid moderns namn började barnet gråta.

»Ja, mamma, hvar är mamma?»

»På Kommunehospitalet,» svarade qvinnan,
»hon fördes dit för ett par dagar sedan. —
Så vida hon ännu lefver, stackaren,» tillade den
gamla med en suck.

Waldemar satte ned den lilla och tog sin
hatt.

»Hvart gär du?» frågade barnet och höll
honom till baka.

»Till din mamma.»

»Tag mig med, tag mig med till mamma,»
ropade hon ängsligt mod tårar i ögonen. »Hör
du!»

Waldemar hade ej hjerta att tillbakavisa sitt
baras första bön; det var nog, att moderns ögon
summit i tårar för hans skull.

tion ske å närmaste postanstalt.— Bidrag frän alla områden för qvinlig
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör

användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid noga
angifvas, och kan fullkomlig diskretion från redaktionens sida påräknas.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:34:18 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1888/0056.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free