Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. Fredagen den 17 februari 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Idun, erhålles ett gratlsexemplar för hela den tid, under hvilken
abonne-mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 5, torde prenumera-
För det tredje beräknar hau, att liksom
ban första tredjedelen af sitt lif varit
oförmögen att förtjena sitt uppehälle, så kan det
komma en tid, då han af sjukdom och
ålderdom åter blir förhindrad att göra det. Han
fordrar derför, att hans arbete skall lemna
ett öfverskott.
Man kan sålunda säga, att en man begär
af sitt dagsarbete: att det skall betacka
omkostnaderna for
a) en dag i hans barndom,
b) den dagen, som är, och
c) en dag i hans ålderdom.
Hur räsonerar en qvinna, då hon efter
mångårig dyrbar skolgång går ut i verlden
och söker arbete?
Jo, om hon linner sin knappa nödtorft för
dagen eller t. o. m. endast kan fylla de luckor,
som anhörigas förmåga att försörja henne
möjligen lemna, så frågar hon icke efter mera.
Och att hon icke heller skall hinna vinna
mera, derför sörjer qvinnornas fullkomliga
brist på solid aritetskänsla.
Ett exempel från embetsmannens gebiet:
antag att en syssla, som betingade 0,000
kronor i årlig inkomst, vore ledig. Så komme
en och sade: jag har mindre familj, mindre
anspråk, jag skall gerna åtnga mig sysslan
för 4,000 kronor. Så komme en annan: jag
är ungkarl och reder mig godt med 2,000.
Och slutligen en tredje: jag lefver på mina
räntor och frågar endast efter titeln och
hedern. •— Låtom oss autaga, alt
myndigheterna toge hänsyn till dylika absurda anbud
— hvad skulle följden blifva? — Jo, ett
pressningssystem, som gjorde det outhärdligt,
ja omöjligt att existera.
Qvinnorna följa utan tvekan detta system.
Tag en gren af deras verksamhet såsom
exempel: guvernautens, hvilken kanske är
den mest vanliga för den intelligenta qvinnan.
För hennes aflöning .finnes ingen gräns nedåt.
Den kan vexla mellan 1,000 kronor och 100,
derest icke den unga damen rent af finner
sig befogad att betala inackordering for nöjet
att läsa med familjens barn, kanske derjemte
biträda" i hushållet.
Qvinnorna stå sålunda i detta afseende
vida efter fattige arbetare, hvilka, inseende
nödvändigheten att skydda hvar andras rätt,
hellre underkasta sig till och med en
arbetsinställelse nöd och vedermödor än de skada
hvar andra.
Med samma principvidriga egoism handlar
qvinnan, då hon kastar sig in på mannens
arbetsmarknad, och detta torde vara egentliga
skälet till att detta intrång i allmänhet af
männen betraktas med så omilda blickar.
En ärlig konkurrens, uppställande samma
fordringar och samma kompetens, skulle icke
i samma mon harma dem, men nu skaffar
qvinnan sig företräde, icke på grund af större
skicklighet, utan derför att hon, begagnande
sig af sin tillfälliga fordel att kunna lefva
billigare, kan sälja sitt arbete billigare än
mannen, som oftast har familj att försörja.
Hvad qvinnan sålunda har att iakttaga,
om hon, såsom man nu fordrar, skall ha rätt
till hvarje slag af arbete, är att hon ställer
sig på fullt sjelfständig grund, såsom mannen
får göra, genomgående försörjer sig sjelf —
och sin familj, om så erfordras — och
framför allt icke säljer sin arbetskraft så billigt,
att en annan — man eller qvinna — som
saknar de resurser hon vid sidan af sitt
arbete möjligen har, icke på samma arbete
skulle förtjena sitt uppehälle. Underlåter hon
detta, skola följderna icke uteblifva. För det
törsta skola männen begagna sitt inflytande
alt stänga sin arbetsmarknad för denna
oärliga konkurrens, för det andra skall
qvinno-könet sjelft, förslafvadt oeh klafbundet i
ekonomiskt beroende, aldrig förmå höja sig
till den sedliga och moraliska utveckling, som
är vår tids lösen.
Böra barn lyda?
(Med anledning af Elna Tenows uppsats.)
-Böj vidjan, medan liou är groll,
blir hon både fager och skön.»
Så lyder ett gammalt bondeordspråk, som, dess
värre, ännu allt för ofta tillämpas i all dess
bokstafliga bemärkelse af många. Men har den
åsigten ännu qvar en del förkämpar bland de s. k.
gamle uppfostrarnes, så har han olyckligtvis
fått en betydlig skara motståndare af nya skolans
uppfostrare och uppfostrarinnor, de der till en
ytterlighet i motsatt riktning drifva sin
uppfostringskonst.
Elna Tenow, som påstår sig icke erkänna
Strindberg som någon auktoritet i praktiska frågor, ehuru
hon sätter honom högt såsom författare, synes
hafva låtit förkärleken för S:s författareskap leda
sig till att acceptera i hufvudsak åtminstone hans
uppfostringsteorier. Hon frågar: »Med hvilken
rätt fordra vi lydnad af våra barn? Är det med
föräldramyndighetens, uppfostrarens eller den
fullvuxnes rätt?» Dessa frågor blifva af henne
nekande besvarade, d. v. s. vi hafva ingen rätt att
fordra lydnad af våra barn. Ehurn vi delvis
måste gifva E. T. och S. rätt deruti, att barnen icke
alltid hafva anledning lacka föräldrarna för sin
tillkomst, så måste vi dock motsäga dem i den
åsigten, att föräldrarna snarare skulle vara
barnen lack skyldiga. —• Skyldigheter få föräldrarna
ifrån barnets första tillvaro och sedan hela lifvet
igenom. Dessa skyldigheter, hvilka i ett ordnadt
samhälle äro juridiska, intill dess barnet kan sig
sjelft försörja, äro för alla, som ej trampat de
tydligaste naturlagar under fötterna, moraliska och
stora. Men med hvarje skyldighet bör följa
någon rättighet. Så är man åtminstone van att se
sakerna i samhällen, som icke af en förvänd
so-cialistriklning kommil till sådana åsigter, att
somliga individer hafva endast rättigheter, men alls
inga skyldigheter. Under förutsättning att barnen
uppfostras i elt samhälle, i hvilket lagbunden
ordning råder, ocli der individen måste lofva ej
uteslutande för sig sjelf allena, vilja vi fråga, om
vanan att lyda är till gagn eller skada för barnet.
Vilja vi vara fullt uppriktiga, måste vi svara, det
vanan att lyda är utan undantag nyttigt, så vida
rättsbegreppet är så utbildadt, att den lydande kan
skilja mellan rätt och orätt, i hvilket fall
lydnaden för en högre vilja kommer att taga ut sin
rätt gent emot möjliga befallningar till det orätta.
Derför, så länge barnets rättsbegrepp är
outveckladt, har det intet annat än föräldrarnas eller
fostrarnes ord och föredöme att rätta sig efter.
Eller kanske det skulle dana stora karaktärer, att
barnens för hvarje ögonblick vexlande nycker finge
laga öfverhanden och blifva bestämmande? Ligger
icke fastmer en karaktär deri att kunna ulan prut
och motvilja lyda, då fråga gäller det rätta. Att
komma till en sådan point sker dock endast genom
öfning från spädaste barndomen. Nödvändigheten
af lydnad hela lifvet igenom för alla menniskor
i alla samhällsställningar är så påtaglig, att få
ord behöfva derpå spillas. Fordras icke, för att
samlefnaden1 skall blifva dräglig, lydnad af
tjenaren i dess lägsta tjenst; fordras icke af
qvinnan eller marinen, som innehar någon statens
eller kommunens tjenst, alt lydnad lor
öfverord-nad, för bestämda föreskrifter förefinnas, ej blott
till gagn för de öfverordnade, utan ock för de
underordnade; fordras icke inom äktenskapet, att den
ene kontrahenten underordnar sitt eget jag till
fromma för den andra, detta till och med i
sådana nutida äktenskap, som fortsätta endast en
och annan månad? Gå vi till oss sjelfva: äro vi
icke särdeles mona om alt blifva åtlydda äf en
hvar, som slår i lydnadsskyldigt förhållande till
oss? Och taga vi exempel från dem, som taga
munnen full med frihetsfraser, så finna vi hos dem
en utpräglad kraft att tvinga andra till lydnad,
under det de sjelfva anse sig icke hafva någon
lydnadsskyldighet. Och huru ler sig familjen, det
mindre eller större samhället, der individerna fastat
lydnadsskyldigheten öfver bord, eller der de med
andra ord sagdt icke i något vilja underordna sig
något annat än egna stundom påkommande
hugskott? Icke är den familjen, det samhället lyck-
ligt, och ännu mindre lycklig och nöjd är den
sjelfsvåldiga individen.
Nu vill förmodligen E. T. och S. påstå, att den
lyclnadsvane saknar karaktär och är en pultron,
af hvilka verlden, enligt deras förmenande, är så
full. Motine det är så, att de lydnadsvane äro
pultronerna; är det icke snarare tvärt om? Se
på den duglige soldaten eller sjömannen inom
hvilken grad som helst. Är det ens någon gång
det inträffar, att den all lydnad förkastande lägger
i dagen ett verkligt mannaprof. Nej, aldrig.
Kanske hör det till storheten i hans karaktär att anse
vanliga mannaprof sig ovärdiga. Låtom oss
jemföra tvänne embetsmän, den ene punktlig och
lydnadsvan, den andre föraktande lydnaden och
dermed äfven föraktande all ordning. Blir fråga
om att slå omkring sig med fraser, är den senare styf
och får han sjelf bedöma sin karaktär, är den
öfver allt klander; men gäller det att öppet, ärligt
bekämpa en verklig orättvisa, och skulle detta
bekämpande möjligen medföra någon verklig risk
för den kämpande, skall säkert hans karaktär bjuda
honom att stoppa pipan i säcken och resonera:
man är sig sjelf närmast. Den lydnadsvane skall,
medveten af uppfylda pligter, icke ett ögonblick
draga i betänkande att kämpa för det rätta; han
handlar så, emedan han är van alt lyda, lyda den
högre viljan före en lägre.
Det är alls icke ovanligt att de sig moderna
uppfostrare kallande anse för karaktär, ja, stor
karaktär att göra allt för mycket väsen af sitt
eget jag. Men ser man då ofta något så
beröm-värdt af dessa? Hvad vi hvardagsmenniskor äro
vana att anse såsom stort och ädelt, att t. ex.
verka efter sina krafter och förmåga för sant
menniskogagnande syften anses oftast som blott
en yttring af en sjuklig fantasi.
I torden med fog beskylla oss för att gå för
långt från ämnet, lydnad. Nåväl. Vi gifva E. T.
rätt i hennes åsigter om den tanklöst uppstyltade
paradlydnaden, med hvilken allt för många mödrar
och — hvarför icke — äfven fäder skylta. Huru
då undvika en sådan paradlydnad och likväl hålla
strängt på lydnad hos barnen; och huru få
barnen att lyda, utan att lydnaden skall kännas dem
som ett tvång?
Icke sällan förekommer äfven hos s. k. bildade
personer, att cle tro sig uppfostra sina barn till
riktiga dygdemönster genom att gifva dem de mest
minutiösa föreskrifter om ’både likt och olikt. Om
barnen än hafva den största kärlek till föräldrarna,
råka de dock mycket ofta att först omedvetel och
sedan med större eller mindre beräkning
öfver-träda de gifna föreskrifterna. Straffas de — om
ock aldrig så mildt ■— för den gjorda förseelsen,
medför straffet i de flesta fall blott förhärdelse;
straffas de icke, följer helt naturligt den
föreställningen, att en förseelse mer eller mindre gör
ingenting, och med det samma äro de inne på
olydnadens slippriga bana, pä hvilken det är så svårt att
vända om. Men icke nog med att barnet kommer
in på olydnadens bana, hvad värre är, det råkar
så lätt in på en annan ännu farligare, sämre väg:
förställningens och lögnens. Jag kände en mor,
hvilken med fullt allvar ville uppfostra sin enda
son till en duglig medborgare. Hon hade fått det
för sig, att målet vunnes säkrasl, om gossen
aldrig finge sin vilja fram. En tid bortåt gick
allt godt och väl, men snart blef Mats sin mamma
öfvermäktig, fast än han lydde henne — som hon
sjelf trodde. Hvad han icke ville, framstälde ban
med beräkning som sin vilja, framhållande det,
han verkligen önskade, såsom något ban alls icke
ville. På det sättet ledde han modern — men
ledde sig ock sjelf till — förderfvet. Många
sådana exempel kunna påvisas ur högen.
Hvad hafva då föräldrar och uppfostrare att
göra för att inplanta lydnad, som blir en verklig
lydnad, och som stärker i stället för att försvaga
individualiteten hos barnet? Var varsam i
befallningarna, men bat- en tillsägelse blifvit gjord, så
släpp icke förr, än den till punkt ach pricka
blifvit uppfyld. En hos föräldrar och uppfostrare —
i synnerhet de qvinliga — ofta förekommande
förderflig sed alt än med ett, än med etl-annat hota
barnen, måste belt och hållet bortläggas. Hotet,
i de flesta fall förkastligt, skall, om det någongång
uttalas, äfven verkställas. Men bur ofta göra vi
oss icke skyldiga till att, i all välmening förstås,
hota våra barn, och, då de icke aktat denna
hotelse, låta eftergifterna komma emellan, under det
vi resonera: det var ju icke så farligt.
Barnets karaktär och deraf hängande framtida
lycka beror i många, att icke säga de flesta fall, af dess
tidigaste uppfostran, deri lydnadsförmågan spelar
den vigtigaste rollen; derför må man obetingadt
besvara jakande den frågan: böra barn lyda?
Sveriges störste pedagog sade vid ett tillfälle:
om jag hade barn, skulle^ jag icke anse någon
47
IDUN
hålles ett nummer 1 veckan under hela qvartalet. För hvarje 5-tal
abonnenter, som samlas, och för hvilka afgiften insändes till Redaktionen af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
