Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Fredagen den 24 februari 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Idun räknar nu minst 35,ooo läsarinnor. spridda öfver hela landet.
Qvinnan tøemßj.
N:r 8. Fredagen den 24 februari 1888. l:sta årg-
B yr å:
8 Sturegatan 8
(Ingång frän Humlegärdsg. 19)
Annonspris:
25 ore pr petitrad (= 11 stafvelse^.
■Tidningen kostar
endast 1 krona fSr qvartalet.
postarvodet inberäknadt.
Ingen lösnummerförsäljning!
Redaktör och utgifvare:
FRITHIOF HELLBERG.
Träffas S byrån kl. 9—10 och 4—5.
AHm. Telef. 61 47.
Utgifningstid:
hvarje helgfri fredag.
Sista numret i hvarje månad
innehåller en
fullständig mode- o. mönstertidning.
Prenumeration sker:
I landsorten: å postanstalterna.^
I Stockholm: hos redaktionen, å
Stadspostens hufvudkontor, i de större
boklådorna samt å tidningskontoren.
Frihet och tvång.
|jijajet är en rätt egendomlig företeelse, att i
en tid, då man sä oupphörligt ropar på
och fordrar frihet inom det andliga området
och i alla rent menskliga förhållanden, då man
yrkar på det materiellas rätt att blifva
beak-tadt och ytterst hänsynsfullt beaktadt, att man
då förbiser den stackars kroppens högst
berättigade fordran på en viss frihet och på att icke
i vissa delar blifva allt för hårdt behandlad!
På samma gång, som man fordrar, att hjertat
och själen skola fritt få »vidga sig», fritt få
»andas ut», snör man ihop den stackars
kropp, som innesluter just detta hjerta, som
skulle »vidgas af lefnadslust». På samma gång
man fordrar att få vandra på hvilken som helst
af lifvets beqvämliga banor, klämmer man ihop
sina fötter i skodon, såsom tortyrinstrument
ganska utmärkta, men i hvarje annat afseende
olämpliga, och hvilkas fortsatta bruk helt säkert
skall göra foten oduglig att väl och spänstigt
vandra på till och med det slätaste
kammargolf. På samma gäng man vill lossa alla de
band, som trycka anden, sammanpressar man
den arma kroppen på ett vis, som helt enkelt
är ömenskligt.
Jag vet, att mången är fiendtligt stämd mot
den s. k. »frigörelsen» och »likställigheten»
for qvinnan, mången gör gäck deraf och hånar
den. Men är det att undra på? Kan man
komma och tala om »frigörelse frän förtryck»,
när man icke förmår frigöra sig från modets
slafveri, som man dock sjelf pålagt sig? Kan
man fordra sjelfständighet, när man icke ens
har en ordentlig fot att stå på, utan förkrympta,
liktornsprydda, »ömma» fortkomstledamöter och
en tung, vacklande gäng? Man får förläta, om
sådant väcker löje eller åtminstone tvifvel om
förmågan att rätt använda den sjelfständighet,
som påyrkas.
Man har så mycket talat och skrifvit om
snörlifvets skadlighet, om huru farligt det
inverkar på kroppens ädlare delar — huru t. ex.
lefvern ofta befinnes genom snörning
sammanpressad, så att detta förhållande ytterst skadligt
Som man år klädd, så blir man hädd.
Gammalt ordspråk.
inverkar på kroppeDS välbefinnande, mycket
annat att förtiga — att det ej kan komma i
fråga att å nyo här upprepa det, helst det skulle
för denna lilla uppsats blifva alltför vidlyftigt.
Och när man icke vill tro dem, som sagt detta
i första hand, lär det väl icke i andra hafva
större verkan. Mänga föisnörda, hopklämda
fruntimmer lefva ju och uppnå hög ålder —
det är ju ett bevis för att det inte är så
farligt! Visserligen — men alla de plågsamma
krämpor, det »humör», den »nervositet,»
hvarmed de plåga sig och andra — hvarifrån
kommer detta?
I vår tid, då man så mycket talar om »natur»
och det naturliga, ja, egnar det sin dyrkan, är
det dock underligt, att man alldeles bortser
från det naturliga i detta fall. En smärt midja
är visserligen både vacker och naturlig, men
blott då den står i förhållande till kroppens
öfriga delar, till längd, fyllighet, skuldror, höfter,
ålder o. s. v. Men en försnörd midja är
hvarken naturlig eller vacker.
Låtom 03S kasta en blick på en modeplansch
hvar som helst — ja, hvarför icke i Iduns
senaste modenummer? Der se vi tre bilder,
två fullvuxna damer och mellan dem en liten
flicka, som uppgifves vara tio år, alla tre klädda
i åtsittande kappor. Naturligt vore väl nu, att
den lilla tioåringens midja hade mindre eller
åtminstone icke större omfång än de fullvuxna
fruntimrens. Naturligt, ja, men icke modernt,
hvilket för närvarande är två skilda saker.
Och mäter man figurerna, så har den lillas
midja jemförelsevis en och half gång större
omfång än de vuxna damernas.
Att detta är galet, kan väl ej bestridas, och
att det skall vara ohelsosamt och farligt, må
väl hvar och en kunna inse, om nu också en
och annan står emot och öfverlefver tortyren.
Men nu skulle det, förstäs, vara så vackert,
detta smala lif, så att man för den skull måste
taga ad notam det gamla ordspråket: den som
vill vara fin, får lida pin? Men är det vackert?
Kan någonting onaturligt vara vackrare än det,
som är naturligt? Om man nu skulle tänka
sig att kläda af dessa dockor — kan väl en
menniskokropp vara så hopklämd strax ofvan
höfterna och så vansinnigt utsvängd strax nedom
midjan? Nej, det måste ske med konst, och
då kunde man så gerna i den blommiga
sidenkappan sätta en klädhängare och en turnyr,
som en menniska; det skulle ungefär vara
lika mycket likt en mensklig gestalt,-: "’Som den
figur man måste tänka sig insatt i
modeplanschernas kostymer. Och förhållandet är
öfverallt det samma. Basaren, Mode de Paris,
utländska som inländska modeplanscher framvisa
alla samma turnyrbehängda klädhängare i »rober»
och »redingoter».
Nu invändes må hända, att dessa planscher
äro öfverdrifna, och att »ingen menniska» lcan
snöra sig eller brukar snöra sig så. Det är
nu en lycka, att man ej kan det, men nog vill
jag hafva klara papper på den saken, om jag
skall tro, att man icke bjuder till att göra det!
Och modeplanschen är ju och förblir det ideal,
hvarefter man sträfvar, när man skall följa
modet. Och följa det förståndigt — huru många
göra väl det?
Men låtom oss nu medgifva, att det är vackert
att, äfven när naturen begåfvat oss med riktiga
proportioner, knipa in, der vårt härliga
skönhetssinne finner det vara för mycket, och lägga
till, der något synes oss fattas — med ett ord
lappa och fuska på naturens verk, tills vi fått
det så likt en svarfvad trädocka som möjligt
— låtom oss antaga, att det är vackert! Då
ställer sig frågan så: Är det. rätt— har man ens
rättighet att, för att »förbättra» sin figur,
vedervåga sin egen helsa och sina efterkommandes?
Och då det är till komplett evidens bevisadt,
att snörlifvet skadar qvinnan till kroppen icke
blott såsom menskligt väsen, utan lika mycket
och kanske ännu mera såsom moder, och i följd
af detta naturligtvis hennes ofödda barn —
under sådana förhållanden borde det vara hvarje
tänkande qvinnas pligt att bjuda till att
bort-arbeta ett mode, som är i så många afseenden
förderfligt. I synnerhet borde väl mödrar kunna
från början så rikta sina döttrars uppfostran
och smak, att de föredraga det helsosamma och
förständiga framför det ytterst moderna.
Ärade läsarinnor, arbeten för spridningen
af eder tidning!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
