Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Fredagen den 24 februari 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tidningen utkommer i hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar for | | | K | månaden meddelar en fullständig mode- och mönstertidning. — Uppgif
ett qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. — Sista numret i I L-/ U IN ä närmaste postanstalt namn och adress samt eriägg prenum.-afgiften.
Hvad som dernäst faller oss i ögonen vid
blicken på denna, eller hvilken som helst annan
modeplansch, är att den turnyrbehängda
kläd-hängaren står på ytterst klena och vanskapliga
fötter. För att icke tala om den stackars
tioårigas komplett kinesiska styltor, så trotsar jag
någon att kunna framvisa en fot, hvilken af
naturen har en sådan form, som den
mode-planscherna förevisa. En vanlig, oförderfvad
menniskofot har stortån i rak (eller ungefär rak)
. linie med inre sidan af foten, medan från yttre
sidan foten smalnar mer eller mindre fram
till stortån. Men den moderna skomakarfoten
smalnar från båda sidor till en spets midt på
foten, så att, man aldrig kan tänka annat, än
att stortån är placerad just der, med två
kortare tår på hvardera sidan. Och det kan ju
också hända att efter några generationer genom
konstant pressning från båda sidor våra fötter
få denna märkvärdiga form! Men då kommer
utan tvifvel modet och vänder skon bakfram
eller forsöker på annat sätt krångla till en spritt
ny fason på skodon, efter hvilken foten då skall
förändras. Ty tortyr skall det vara, på ett
eller annat sätt, för mensklighetens fötter.
Vidare är med en vanlig, normal fot
förhållandet sådant, att alla tårna fritt och
obehindradt kunna röra sig och innehafva sitt rätta,
naturliga läge. Men skomakarefoten har alla
sina tår hopklämda och hoptryckta, så att de
icke af egen kraft kunna röras och flyttas, och
i stället att ligga ordentligt bredvid hvar andra,
ligga de öfver hvar ann, krokiga, ömkliga på allt
sätt. Och detta allt för det skon — icke foten —
skall vara, hvad man behagar kalla vacker!
Allt våld på naturen hamnar sig sjelf, heter
det, oeh det är nog så. Men, märk väl, det
är blott våldet, icke stärkande, sammanhållande
band, icke förnuftiga lagar att förekomma
sjelfsvåld. Det vore oförståndigt att icke använda
ett väl tillsittande lifstycke och skor, som sluta
väl till om foten. Detta är nödigt för värmens
skull och stödjande, när man rör sig och går
mycket. Men det är oförlåtligt oförnuft att
snöra lifstycket så hårdt oeh göra skon så trång,
att blodomloppet hämmas eller försvåras, ty
deraf kan döden eller obotliga sjukdomar följa.
Och det är ett oförlåtligt barbari, när man
redan i barnaåren börjar misshandla
mennisko-kroppen, som ju då är fullkomligt värnlös och
icke har vare sig makt eller mod att försvara sig.
De som redan äro försnörda och hopklämda
må nu hemfalla åt sitt öde — de äro
rädd-ningslöst förlorade. Men nog borde man hafva
någon barmhertighet med den uppväxande
ungdomen och unna dem rymliga skodon och
kläder, sä att deras kropp och deras lemmar få
fritt utveckla sig. Skulle det icke vara
möjligt att af modets vexlingar kunna utvälja och
behålla det bästa? Eller åtminstone undvika
det rent af farliga och skadliga? Och det
långa, onaturligt smala lifvet är verkligen ett
mode, hvilket alla förståndiga menniskor borde
föresätta sig att bekämpa, liksom också de
fotpinande skodonen.
Och detta, om något, borde väl åligga
qvinnorna. Man hör dem så ofta klaga öfver att
de »icke kunna göra någon nytta», öfver det
inskränkta verksamhetsfält, som är dem anvisadt,
och mera sådant. Här finnes ett ganska
vidsträckt arbetsfält, en stor och nyttig
verksamhet, som blott väntar på arbetare. Men här
gäller det, ty värr, mer än djur, må hända att
säden är mycken och arbetarne äro få. Arbetet
är ej heller så lockande, ty här måste man mest
arbeta med eget föredöme.
Men skulle man ej kunna göra ett och annat
försök ? Mathilda Langlet.
Flickor och samuppfostran.
fj|oin ett af de lyckligaste resultat, hvilka
genom samuppfostran skulle vinnas, brukar
framhållas, att det qvinliga inflytandet såväl
från lärarinnors som kamraters sida skulle
förmildra den tendens till råhet, som fins hos
mannen, och som redan hos gossen ganska
bestämdt framträder. — Att qvinligt inflytande
ofelbart har denna verkan, deremot torde ingen
invändning hafva gjorts. — Vidare har man
sagt, att om gossar och flickor finge arbeta
tillsammans, finge lyda samma lagar, uppfylla
gemensamma pligter, de skulle få klart för sig,
att sedelagens kraf är det samma för alla,
oafsedt till hvilket kön de höra.
Den uppfattningen, att det finnes en särskild
moral för mannen och en annan för qvinnan,
för denna uppfattning med dess olycksdigra
följder bär åtskiljandet under uppfostringsåren
en stor skuld, oeh det är väl just på detta
område, som samuppfostran torde ha sin högsta
uppgift att lösa.
Frågans motståndare göra mot dessa
påståenden endast lama invändningar, och äfven af
den i detta fall mest kätterske kan man få
höra: »Ja, för gossarne vore det nog bra.»
I allmänhet tycker man sålunda, att gossarne
skulle må bra af det qvinliga kamratskapet,
liksom det i allmänhet framhålles, att gossarne
och således männen i moraliskt afseende skulle
bli den egentligt vinnande parten.
Nå, men fliclcorna då?
Ja, då det gäller hvad flickorna skulle vinna
genom denna reform af undervisningen, då blir
man genast mycket skeptisk. En af
samuppfostrans varmaste förkämpar i vårt land,
hvilkens ord på detta område troligen kommer att
väga tungt i vågskålen, har, då det gällt nyttan
för flickorna, inskränkt sig till sådana osäkra
och blygsamma yttranden som: »Vore det ej
obilligt att frånkänna det manliga elementet
allt inflytande?» eller »Skulle inte äfven den
bättre delen af menskligheten kunna behöfva
ett förädlande inflytande?» o. s. v.
Jo, jag är viss, att man af samuppfostran
kan hoppas fullt ut lika mycken, ja mer båtnad
för qvinnorna.
Huru än en gång i framtiden förhållandet
mellan mannens och qvinnans intelligens må
utjemnas, nu är det väl dock ett faktum, att
genomsnittsqvinnan är till sin intellektuela’
utveckling mindre avancerad än
genomsnittsmannen. Detta dock antagligen beroende på den
uppfostran hon hittills fått och det instängda
lif hon för. Som det nu är, har qvinnan mer
småaktiga hänsyn än mannen; hon har mindre
rika intressen, hon ser mer sällan än ban
utöfver den närmaste krets, som omger henne,
det är hon, som hårdast tilldrar de
konventionella banden — och härigenom blir hon sjelf
en fiende till sin egen frigörelse och hindrar,
att den del af qvinnans intellektuela kraft, som
hittills varit obegagnad, lemnas som insats
såväl i det enskilda som i det offentliga lifvet.
Och dessa betänkliga brister hos qvinnan visa
sig tydligt redan hos flickorna under den första
skolåldern.
Gossarne äro mer storslagna, mer sanna,
mer pålitliga, om ej i sitt arbete, så
personligen. Flickorna äro mer småaktiga, mer
pjåskiga och nyckfulla.
Om nu samuppfostran infördes och qvinnorna
i tid finge vänja sig vid ett allvarligt arbete
tillsammans med männen jned ty åtföljande
tankeutbyte, så, medan hennes qvinlighet
mildhet, renhet, samvetsgrannhet å ena sidan vore till
välsignelse, skulle å andra sidan detta sam-
arbete vara ett kraftigt medel att rikta hennes
intressen, vidga hennes blick och komma henne
att se mer i stort.
De flesta qvinnor gifta sig, bli hustrur och
mödrar, och just derför att hon blir vårdarinna
af elden på hemmets härd och uppfostrarinna
för kommande slägten, just derför behöfver hon
ha vaken blick för lifvets allvar, just derför
behöfver hon förstå den tid, i hvilken hon
sänder ut sina söner och döttrar till kamp.
Lisa.
Teater och musik.
Stora teatern repeterar för närvarande flitigt
Halé-vys komiska 3-aktsopera »Andorradalen». Rollerna
och deras innehafvare äro: Stephan, ung jägare, hr
Lindblad; Saturnin, uppsyningsman öfver fiskerierna,
hr Rundberg-, Lejoyeux, kapten i fransk tjenst,
värf-vare, hr Ohlsson; Jacques Sincère, gammal herde,
hr J. Örtengren; L’Endormi, sergeant, hr Grafström;
Thérfese, arrendatorska, fru W. Strandberg; Belline,
rik arftagerska, kusin till Stephan, fröken Klemming;
Rose, Thérèse’s tjenstflicka, fru Edling; öfverdomaren
i Andorradalen, hr Sellergren. Händelsen tilldrager
sig under Ludvig den femtondes regering i
republiken Andorra, belägen i Pyreneerna på gränsen
mellan Frankrike och Spanien.
— A denna teater har återupptagits »En
midsommarnattsdröm» med delvis ny rollbesättning.
Sålunda spelas Hippolyta af fru Fahlman; Helena af
fröken Bäckström; Titania af fröken Brandt; Oberon
af hr J. Ortengren; Qvitten och Spole af hrr Ernvall
och Backström. För öfrigt är rollbesättningen den
samma som under förra året.
Dramatiska teatern uppförde i onsdags för första
gången och naturligtvis for fullt hus 3-aktskomedin
»Abbé Constantin», bearbetning af Hector Créinieux
och Pierre de Courelle efter en roman af Ludovic
Halévy. Stycket rönte afgjord framgång. För dagen
hinna vi endast uppräkna rollerna och dess
innehafvare. De voro: Abbé Constantin, hr Hillberg;
Jean Raymond, hr Palme; Paul de Lavardens, hr
Personne; herr de Larnac, hr Hamrin; Bernard,
trädgårdsmästare, hr Norrby; fru Scott, fru Rundberg;
miss Bettina Percival, hennes syster, fru Hartman;
fru de Lavardens, fröken Åhlander. De nya
dekorationerna äro af hr Christian Jansson. Stycket och
de spelande rönte lifligt bifall.
En musikalisk högtid af hög rang förberedes till om
tisdag, då Musikföreningen härstädes i Storkyrkan
kommer att utföra Gunnar Wennerbergs oratorium
»Jesu födelse». Säkerligen skall ingen älskare af
gedigen och god musik försumma att infinna sig vid
detta sällsynta tillfälle.
Konst och literatur.
Theodor Blanch’s konstsalong, som till följd af den
mörka årstiden varit stängd några veckor,
öppnades åter i går med en ny utställning, omfattande
oljemålningar, aqvareller och pasteller af in- och
utländska framstående konstnärer, hvaribland främst
märkes en större tafla »Jesu bergspredikan» af den
berömde professor Fritz von Uhde. Vi torde
framdeles återkomma till den vackra utställningen.
En intressant tafleutsfällning kommer om någon tid
att öppnas i Konstakademiens lokal, upptagande den
nyligen aflidne professor Wilhelm Wallanders
efterlemnade samling af aqvareller och skisser äfvensom
oljemålningar.
En koketts bekännelser.
Skiss för Idun
af Mia.
»est la femme?» bruka fransmännen
som du vet säga, när något är på tok,
fortfor fröken Ebba. Jag vill visst
inte neka till, att frågan rätt ofta är på sin
plats, men ännu oftare äro männen sjelfva till
största delen skulden till de dårskaper de begå.
Det var endast på skämt som jag emellanåt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
