Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Fredagen den 24 februari 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VI vilja särskildt fästa uppmärksamheten pä Iduns lämplighet for
platssökande och platsutbjudande annonsörer, äfvensom för alla öfriga slags
IDUN
annonser som beröra familjekretsen. — Annonser mottagas endast genom
S.Gumælius annonsbyrå och’hesredaktionen. Abonnentsamlare antagas.
gaf en och annan favör åt grefve–sköld,
en menniska till den grad naivt narraktig, att
han blef rolig. Grefven, som nyss fylt 30 år,
var husar, och en otympligare figur hade
säkerligen aldrig suttit på en hästrygg. Trots
sitt röda hår, sina stripiga mustacher, sin
fräk-niga hy och sin allt utom aristokratiska näsa,
som med sin röda färg och sin kuriösa form
påminde om en upp och nedvänd jätterädisa,
ansåg sig grefven i hög grad ega damernas
bevågenhet.
Mot slutet af säsongen två år efter
hofpre-dikantens famösa anbud blef jag genast föremål
för hans speciela beundran, sedan vi några
månader förut förestälts for hvar andra på en
middag, vid hvilken han råkade bli min granne
vid bordet.
Att grefven vid samma tillfälle ansåg sig
ha fått en rival om min ynnest i
hofjägmästaren — —klo, förvånade mig ej.
Hofjägmästaren och jag voro bekanta sen gammalt,
och den uppmärksamhet han visade mig hade
alltid varit baserad på denna mer, än treåriga
vänskap.
Emellertid uppstod från den der middagen
en täflan mellan de bägge herrarne att, hvar
de sammanträffade med mig, öfverträffa hvar
andra i älskvärdhet och .artighet. Så fort den
ene ett ögonblick lemnade mig, var den andre
genast beredd att intaga hans plats.
Jag kan inte neka till, att denna galanta
ridderlighet intresserade mig rätt mycket.
Ungdomsminnena från skridskobanan på
Nybroviken, då det alltid var minst två af de största
gossarne, som samtidigt täflade om min ynnest
till dess det slutade med, att en af dem måste
ge vika för den andre, döko åter upp och
togo gestalt i hofjägmästaren och grefven, bägge
lika stora tjufpojkar för resten.
Mina sympatier hade min vän hofjägmästaren
odelade, så mycket kan jag emellertid försäkra.
Det låg alltid något af frisk, landtlig
naturlighet i hans umgänge och konversation, som
tilltalade och piggade upp den han kom i
beröring med, då grefven deremot var en typ
för den blaserade Stockholmskavaljeren, som
söker agera nordens parisare comme il faut.
Det var visst tionde gången, på en bal hes
öfverste ***, som de bägge herrarne spelat
rollen af rivaler för nöjet att, som jag trodde,
få — förarga hvar andra.
»För tusan, är den karlen också här i qväll,
han är då öfverallt och ingenstädes, der man
önskar se honom!» brast grefven ut och
klämde med en ful grimas fast monoclen i
ögonvrån, då ban efter första valsen blef varse sin
medtäflare.
»Hvar önskar ni då je min vän
hofmästa-ren?» frågade jag.
»Hvar?! Han kan dra åt skogen tycker
jag, uppriktigt sagdt.»
»Ni är för älskvärd i er »uppriktighet», men
jag för min del föredrager heller era
artigheter, herr grefve. Ty tänk om ni vore
lika uppriktig mot mig som mot hofjägmästaren
hvad skulle jag icke då få höra.»
»Åh, min nådiga, med er är det en annan
sak. Er afgudar man, då man gör något
alldeles tvärt emot med den der björnen!»
»Så, det var okristligt. Jag hyllar den
åsigten, att man skall älska sin nästa som sig
sjelf!»
»Bra, tillåt mig då fråga, om ni räknar mig
till er nästa?»
»Ja, lika mycket som — hofjägmästaren.»
»Men, min nådiga, ni kan väl icke älska
oss båda lika, sade grefven och förde mig bort
i en fönstersmyg.»
»Jo visst, lika med mig sjelf! Jag älskar
er till hälften.»
»Åh, ni gör mig förtjust.»
»Yänta litet! —och hofjägmästaren till
hälften.»
»Men ni glömmer er sjelf?»
»Mig sjelf älskar jag naturligtvis helt! Går
icke räkningen ihop?»
»Jo bevars, ni har matematiskt geni och
är mycket beräknande, men jag förstår ändå
inte riktigt.®
»Förstår ni icke, att ni bör älska
hofjägmästaren som jag, till hälften, och er sjelf
till andra hälften.»
»Jaså, och er helt! Nu förstår jag,»jublade
grefven. »Det går jag gerna in på, låt mig
kyssa er hand. Ni har alltså redan anat mina
känslor och endast afvaktat ett ögonblick som
detta för att låta dem komma till utbrott!
Och då ni nu, på ett så spirituelt sätt
framtvingat en bekännelse, som länge legat mig på
mina läppar, hoppas jag, att ni dermed så att
säga velat hjelpa mig på — — hur skall iag
säga — —»
»På trafven, menar ni, för att uttrycka
er kavalleristiskt,» inföll jag mer uppsluppet än
salongsmessigt. »Nej visst icke! Ni tycks glömma,
att det var ni, som drog den falska slutsats,
på hvilken ni baserat detta lustiga
känsloutbrott. Ni bör älska hofjägmästaren till hälften
och er till hälften, sa’ jag och dermed punkt.
Detta är kristlig kärlek! Att jag utom den
kristliga kärlek jag hyser för er bägge bekänt
mig vara lika mycket egenkär, är endast ett
bevis på blygsamhet, för hvilket jag hoppas
att ni håller mig räkning!»
»Hvilken advokatyr! Jag begriper
sannerligen ej, hur ormen kunde öfverlista er
stammoder Eva. »Med er skulle det säkert aldrig
ha lyckats.»
»Hvem vet, kanske frestaren i paradiset var
snillrikare än ni, herr grefve.»
»Må hända. Hur var det, bjöd icke ban
på förbjuden frukt? Sådan bör man akta sig
för. — —»
Han var för rolig, den der grefven, och
gaf alltid bra rebliker.
»Nåja, ni måste erkänna att jag åtminstone
bjudit till att akta mig,» inföll jag.
I det samma kom hofjägmästaren fram till
oss.
»Ni är skyldig mig den här polkan, som nu
spelas upp,» sade han.
»Ja, jag mins. Yar så god och se,» sva-
rade jag och räckte honom mitt program. »Jag
var endast rädd att ni glömt den.»
»Jag, glömma er, en så gammal vän, aldrig!»
svarade min nye kavaljer och gjorde ei. stel
komplimang för grefven. I nästa minut
sväfvade vi ut.
»Hörde ni hvad grefven mumlade, när vi
vände honom ryggen?» frågade hofjägmästaren
under en paus.
»Nej.»
»Knap-adel! sa’ han, men jag vet inte, hvem
af oss han menade,» svarade min kavaljer på
sitt muntra, rättframma sätt! (Forts.)
Resultatet af första
pris-täflingen.
Som vi förut nämnt, hade 36
täflings-skrifter inom den för första pristävlingen
bestämda tiden ingått. Sedan af dem
utgallrats 22, som af en eller annan
anledning ej kunnat komma i fråga vid
täflingen, har en noggrann pröfning företagits
med de återstående 14 uppsatserna. I
allmänhet förete de inlemnade uppsatserna
brister i stil och språkbehandling, men
bjuda på många goda och sunda tankar.
Det utsatta priset — femton kronor —
har efter moget öfvervägande tilldömts
sig-naturen A. et /. för itppsatsen »Inom
hemmets verld». Derjemte har Red. beslutit
tillerkänna hvardera af signaturerna
Elisabeth och — In — ett extrapris af 5 kronor
för deras resp. uppsatser »Några ord om
handarbete» och »Hårets hygien»,
hvarförutom de erhålla Idun gratis under årets
trenne sista qvartal. Hedersamt omnämnande
tillkommer slutligen uppsatserna »/ lust
och nöd» (sign. *†*), »Några råd till både
unga och gamla hustrur» (sign. B. S.J,
»Metod» (sign. Moster Stina), »Sätt att
tvätta och bleka yllekläder, hvilka gulnat af
svettning under begagnandet» (sign. C. F.),
»Olika synpunkter» (sign. —e) samt
»Ordning i hemmet» (sign. C—/ C—n).
Utom de ofvannämda prisen erhålla
pristagarne smakfullt utförda diplom,
tryckta i olika färger och upptagande
namnet såväl å pristagaren som å den
prisbelönta uppsatsen. Dylika diplom tilldelas
äfven dem, som erhållit hedersamt
omnämnande.
Ofvannämda signaturer torde hafva
godheten för Redaktionen uppgifva
fullständiga namn och adresser. Deras uppsatser
skola efter hand publiceras i Idun. Början
göres i nästa nummer med A. et l:s
prisbelönta uppsats. Redaktionen.
Breflåda. B. Svenskdotter, Upsala. Efter genomläsandet
af äfven delta nnmraer torde Ni till fullo inse vår afsigt och
finna, att edra i slutet af eder ärade skrifvelse uttalade
förmodanden äro riktiga. Också våga vi hoppas, att Idun allt
framgent i Eder skall finna en varm vän och fbresprdkerska.
År det ej så?
»Marguerite.» Vi hoppas, att Ni har erhållit det saknade
numret ?
Flere insàndarimior. Svar i nästa nummer !
Pristäfling n:r 2.
Sedan tiden för den första
pristäf-lingen nu tilländagått och inom den
samma inlemnats ej mindre än trettio
sex (36) täflingsskrifter, hvilket ju
visar, att täflingen väckt ett lifligt
intresse, hafva vi beslutit att redan nu
anordna en
ny pristäfling,
till hvilken vi utsatt
två (2) pris
å tjugu (20) och tio (10) kronor.
Det första priset, 20 kronor,
utdelas för den bästa berättelse, skiss
eller novellett om högst tre breda
spalters utrymme (vanlig artikelstil), som
inkommit till Redaktionen inom den
7 nästkommande mars.
Andra priset, 10 kronor, lemnas för
den bästa samling af råd och rön, som
falla inom området för de i de
smalare spalterna förekommande
afdelningarna för ht is och hem. Täflingstiden
utgår här likaledes den 7 instundande
mars. För att komma under
ompröf-ning vid täflingen om andra priset,
måste hvarje samling, som inlemnas, om-
fatta minst 10 korta uppsatser, hvardera
om högst 50, lägst 10 rader petitstil (den
i dessa smalare spalter vanligast
använda), deraf en till hvardera bland
någon af följande afdelningar: Våra
barn, Klädedrägten, Toaletten,
Bostaden, rànsterträdgården, Handarbeten,
Bakning, Tvätt och strykning, Köket,
Tjenarne.
De insända täflingsskrifterna få ej
vara förut offentliggjorda.
Manuskriptet bör skrifvas på endast en sida af
papperet och hvarje täflingsskrift
märkas å baksidan af kuvertet med
påskriften: Täflingsskrift. Hvarje täf-
lingsskrift bör förses med en signatur
och förseglad namnsedel biläggas.
De i godhet närmast efter de
prisbelönade alstren kommande
täflingsskrifterna komma att hedersamt
omnämnas, och förbehåller Redaktionen
sig rätt att, om hon så för godt finner,
i Idun offentliggöra äfven dem.
Stockholm den 8 februari 1888.
Redaktionen.
55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
