Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. Fredagen den 9 mars 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tidningen utkommer 1 hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för I r> I | Kl månaden meddelar en fullständig mode- och mönstertidning. — Uppgif
ett qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. — Sista numret i I LJ U IN à närmaste postanstalt namn och adress samt erlagg en krona, sa er-
viss förstämning gjorde sig gällande. En
stund derefter satte sig emellertid
fröken Aurore vid pianot, slog an några
ackord och afmålade sedan i toner hela
den nyss passerade scenen, och detta på
ett så slående sätt, att drottningen brast
i det mest uppsluppna skratt, i hvilket de
öfriga närvarande ej kunde låta bli att
instämma. Situationen var åter klar och
belåtenheten allmän.
Den musikaliska begåfningen torde hafva
varit Aurore von Hasthausens mest
framstående egenskap. Den lätthet, den geniala
och uppfinningsrika fantasi, hvarmed hon
på pianot framtrollade känslor, stämningar
och tilldragelser ur sitt eget eller andras
lif var rent af förvånande. Hon spelade
ogerna efter noter och hade aldrig gjort
sig tid och ro att inhemta musikens teorier.
Deremot förfelade aldrig hennes musikaliska
inspiration att förse henne med motiv, när
och hvar som helst, liksom ock hennes
mirakulösa musikminne satte henne i stånd
att återgifva all den operamusik, marscher
och danser m. m., som hon hört och hvaraf
hon funnit sig tilltalad. Och allt föredrog
hon med ett lif och en finhet, som
öfver-raskade till och med den mest kompetente
musikkännare.
Yi nämde nyss, att den aflidna ej
inhemtat musikens teori. Detta gjorde, att hon
icke utan hjelp af sakkunnig kunde få sina
kompositioner nedskrifna. Många af
hennes lyckligaste och bästa kompositioner
torde derför ock hafva gått förlorade. Flere
vackra stycken äro emellertid tryckta eller
åtminstone skrifna, och komma dessa
antagligen att samlas och utgifvas. Med
anledning af det nuvarande kronprinsparets
förmälning komponerade hon en synnerligen
anslående festpolonäs, hvilken ofta ännu
spelas vid stora fester. Under hoftiden
skref hon likaledes en kraftfull marsch,
som ofta utförts vid riksdagens högtidliga
öppnande. Hennes svanesång blef det
rörande stycke, som enligt hennes i lifstiden
uttryckta önskan spelades och sjöngs (hon
hade äfven författat orden) vid hennes
jordfästning i Östermalms kyrka den 11
februari.
Äfven hennes literära begåfning var värd
all uppmärksamhet. Med den största
lätthet nedkastade hon på papperet sina
tankar och intryck, och redan från hennes
tidigaste ungdom var hennes korrespondens
den mest spirituella och underhållande.
Hennes bref, ehuru endast afsedda för
hennes närmaste, skulle kunna läsas med
oblan-dadt nöje af hvar och en. Pikanta och
träffande vers improviserade hon med
outtömlig skaparkraft vid otaliga tillfällen.
Kärleken och tacksamheten mot den ofvan
nämda »Moster Märtas» minne blef
anledningen till, att hon en dag började skrifva
sina barndomsminnen. Dessa återfinnas
delvis i det arbete »Från svenska hem»,
hvars första del utkom år 1883 under
pseudonymen »Klara Kuhlmann». Uppmuntrad
genom det välvilliga mottagande arbetet
rönte, utgaf författarinnan året derpå en ny
samling noveller »Från svenska hem»,
andra delen.
Bland hennes qvarlåtenskap lär finnas en
betydlig mängd intressanta manuskript från
olika perioder af hennes innehållsrika
lefnad. Endast en liten del deraf torde dock
blifva föremål för offentliggörande.
Tillräckligt manuskript lär emellertid finnas
färdigt till en tredje del af »Från svenska
hem». Såsom ett litet prof på hennes
enkla och naturliga stil samt hennes
fantasirika begåfning se vi i oss i stånd att i
detta nummer meddela en hittills otryckt
skiss af den aflidna, »Domherrarne» kallad
— ett af hennes många barndomsminnen.
Till det förut sagda angående hennes
yttre lif vilja vi lägga följande. Icke långt
efter konung Carl XY:s död förlofvade sig
Aurore Gyllenhaal med danske
legationssekreteraren härstädes kammarherre Ferdinand
von Haxtliausen. Bröllopet egde rum den 20
mars 1873 i hennes svåger grefve Axel
Oxenstjernas hus, och i femton år voro
dessa makar förenade i ett sällsynt lyckligt
äktenskap. Liksom förut vid hofvet, så
förstod hon ock att i sitt hem samla
omkring sig intresserade åhörare och göra sig
ända till förgudning afhållen och älskad.
Verkliga högtidsstunder skola dessa
samqväm — i hvilka bland andra skalden
Snoilsky ofta var en intresserad deltagare
— hafva varit, vare sig nu den spirituella
värdinnan underhöll sina gäster med sitt
inspirerade pianospel, sina qvicka samtal,
eller uppläste några af sin pennas talrika
alster, eller ock resumerade innehållet af
någon nyutkommen bok, i hvilken konst hon
skall hafva varit oöfverträfflig. Och under det
hon sålunda ingöt lif och glädje hos andra,
led hon sjelf ofta svåra kroppsliga smärtor.
Redan sedan många’ år till baka bar hon
nämligen det sjukdomsfrö inom sig, som
skulle föra henne till grafven. Hennes
varma religiositet gjorde emellertid, att hon
med det största tålamod och undergifvenhet
bar sina lidanden. Hennes makes hängifna
kärlek utgjorde ock ett verksamt stöd för
henne under pröfningens dagar. Det
tomrum, hon lemnat efter sig i hemmet och
i den vidsträckta vänkretsen, är emellertid
af det slag, som ej åter kan fyllas. Alla,
med hvilka hon kommit i beröring, ärt) ense
deri, att med henne en högst ovanlig och
ytterst rikt begåfvad qvinna gått ur tiden.
Hvad pseudonymen »Klara Kuhlmann»
beträffar, torde ej vara så allmänt kändt,
att detta namn en gång tillhört en verklig,
lefvande person. Nedskrifvaren af denna
enkla minnesruna har blifvit satt i tillfälle
att härom meddela följande. Den aflidnas
efterlefvande make, var i sin ungdom
förlofvad med en ung och älsklig
landsman-inna vid namn Klara Kuhlmann. En
tärande sjukdom bortryckte emellertid i
förtid den unga qvinnan. Då Aurore von
Haxtliausen trettio år derefter utgaf sitt
första arbete, valde hon med sin makes
medgifvande pseudonymen Klara Kuhlmann.
Hvilken ädel gärd af kärlek och
finkänslighet var ej detta mot såväl maken som mot
henne, hvars plats här i lifvet hon kommit
att intaga!
Det porträtt, vi här meddela af
friherrinnan Aurore von Haxthausen, är det
senaste, som tagits af henne. Det framställer
henne vid 41 års ålder eller just då hon
stod på sitt lifs middagshöjd.
F. Hbg.
tf po.
ac|f ttodde på Hä/fc»tatli oclx uatm(
oclv dtömde »å ftj-efcteictüf
jkcjj’det, »om ünoppaSe» i mitt ßfcö»t,
att »üå iit innan Eej;na’n» <†i>al!l’.
©cfi. detj:öt j-acjf vätnade om mm tto
»å vå-tS&amt ocü 6a^vcmde omt;
nog ünoppatne tJkvJLie »£å ut ti ii Ai»t,
fivatom j.aj »å j:agefct 3tömt;
SHLog. »Huiie tiäC vàtma ocft. fi^ette^fo3
oe?i tåfcatne» pefc^etecpx
dem flomma att »p-ttcüa t. Blomma -ut
oc?i 3o|;fca i t-fcofteti &acpi.
ve tm<jf ! ©e doqo med »Eliten naüfl
— det ßEef ic&e ßiommot aj;,
ocfi nu de uifcSnaSe ittotti omfittn^
på den j^oMta Håt-feflen» Cjta,^.
25oc&; ànnu på HälEell, »tatfL odk, uatm,
j-acjs Itot, ocfi/ 3å dzömmet jag »äEi
om jköj-3et, »om ünoppa» i ßfcö»tet på m|-tt,
att
ut innan £e|?na’n» cjuaEE.
Erik Modin.
Domherrarne.
TJr friherrinnan Aurore von Haxthaxjsens
(Klara Kuhlmanns) literära qvarlåtenskap.
n stor trädgård hörde i gamla dagar till
det vackra landshöfdingeresidenset
Marieholm bredvid Mariestad. Hela byggnadens
baksida var omgifven af denna trädgård, som
sträckte sig i en grönskande udde med höga
stränder ut i den breda friskt flytande å,
hvilken just här fradgande och brusande delade
sig i två armar.
I häftig fart skyndade de krusiga böljorna
framåt, och när de på sin muntra färd mötte
den trotsande laudtudden, bröto de sig högt
plaskande deremot.
På denna pittoreska plats låg ett vackert
lusthus med hvälfda fönster åt alla sidor. Det
var lätt öfverskuggadt af höga träd, och
stenfoten stod alldeles inbäddad i frodiga häckar
af hvita och blå syrener. Här var en skön
plats, så väl för ensamma betraktelser som
ock för glada familjefester, hvilka gerna der
arrangerades af den uppfinningsrika moster
Margareta, till fröjd för den kära raden af
hennes. många systerbarn.
Vände man från denna ljufliga fristad sina
steg till baka mot stora byggnaden, så var
vägen icke mindre vacker, ty på båda sidor om
sig såg och hörde man den ilande och susande ån,
under det att massor af törnros- och
kaprifolie-buskar doftade rundt omkring.
Fruktträden stodo just i full blomning, och
de flitiga bien, som haft så brådt om hela
morgonen, surrande mellan buskar och blommor,
började visst finna middagshettan väl stark, ty
täta rader af deras guldrandiga slägt sågos
sömnigt krypa af och an på de sex bikupornas
fluster, liksom tvekande mellan arbete och hvila.
Helt nära ett gafvelfönster, vettande åt denna
sida, stod ett lågt, men ovanligt frodigt
äppelträd, så öfversnöadt af sina vackra hvita och
(JC
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
