Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. Fredagen den 9 mars 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hålles ett nummer I veckan under hela qvartalet. För hvarje 5-tal abon- I PV I I \l Idun, erhålles ett gratlsexemplar för hela den tid, under hvilken
abonne-nenter, som samlas, och för hvilka afgiften insändes tili Redaktionen af I U U IN mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 5, torde prenumera-
blekröda blommor, att det nästan bland de
andra träden tog sig ut som en ung brud
omgifven af sina tärnor.
Under dess lummiga höljen af blommor och
blad hade ett domherrepar slagit sig ned
öfver sommaren, såsom det brukat göra i flere år.
Sin blygsamma lilla boning hade de sinnrikt
inrättat åt sig i en djup skrymsla invid
stammen, der två grenar sköto ut mycket nära
hvar andra.
Här hade de det riktigt godt i solskenet
och den ljufliga blomsterångan. Också
hoppade de muntert omkring i trädet, under ett
kort enstafvigt qvitter, hvilket på fogelspråket
förmodligen betydde: »Här är bra! du är min,
jag är din, vi ha mat, Gud ske lof!»
Så der ungefärligen antogs det, att deras
lilla konversation kunde öfversättas, åtminstone
af en liten flicka på sex år, som stod
fundersam i det öppna fönstret, stödjande hufvudet
mot händerna och betraktande de två små
bevingade i trädet.
Den lilla flickan, som for en stund sedan
slutat lexorna och läsningen i bibliska
historien för mamma och moster Margareta i huld
förening, hade sedan lekt med sin yngre
syster, narrat henne att skratta och att
eftersäga små meningar; nu hade lekkamraten
somnat in sött på sitt öra i den lilla hvita
bädden, oeh domherrarnes pipande oeh flaxande
hade dragit den äldre till fönstret.
Här stod hon tankfull. Hvar sommar hade
hon sett sina vänner domherrarne der emellan
qvistarne, beställsamt stökande med deras lilla
bo; och barnpigan brukade låta barnet kasta
brödsmulor till dem, då ju trädet stod så nära
fönstret, att en af dess grenar vid minsta
vindpust strök sig emot rutan.
Ingen visste dock, att den lilla flickan hade
tagit sig den vanan att låta domherreparet
spela en icke obetydlig roll i hennes lekar och
barnatankar. När hon läst något eller hört
någon intressant fesaga berättas, satte hon
alltid detta i sammanhang med sina vänner i
trädet.
Hon stod just nu och tänkte på, huru hon
föregående dagen läst om Adam och Eva i
paradiset och om kunskapens träd. Ja, der
var intet tvifvel, det trädet såg bestämdt ut som
äppelträdet utanför fönstret. Yåra första
föräldrar hade nog suttit under grenarna och
pratat i menlös ro, till dess den der stygga
ormen kom fram och talade så obeskedligt!
Men plötsligt flög en ny idé genom den lilla
ljushåriga grubblerskans hufvud: tänk om Adam
och Eva hade blifvit förtrollade, så som det
gick med den stygga prinsessan i sagan, den
der förskräckliga trollsagan, som mammas
kammarjungfru berättade i förra veckan! Ja, det
kunde min sann icke vara omöjligt. — De
kunde ju till straff för sin olydnad blifvit
förvandlade t. ex. till ett par foglar, och till
och med till ett par domherrar!
Knapt hade denna tanke uppstigit hos
flickan, förr än hon omfattade den såsom en
verklighet. Ja, der voro de, der hoppade nu Adam
och Eva i fogelhamn! Eva hade blifvit så
der ful och grå, ty det var ju hon, som först
varit olydig, men Adam hade ju icke varit
fullt så obeskedlig, derför hade han fått den
vackraste och grannaste drägten. Med denna
slutsats var vår lilla betrakterska sjelf riktigt
nöjd, hon fann den så moralisk, att både
mamma och moster Margareta säkert skulle
gillat den, om de varit med.
Nu aflöstes drömmandet af ett högt och
häftigt qvittrande. Adam och Eva grälade
bestämdt. Hvilket flaxande — hvilken lidelse!
Denna gäng var det i alla fall icke Eva,
som var så stygg, så tyckte den lilla flickan,
nästan med förnärmad stolthet. O! den elake
Adam! Han bad ju icke ens om förlåtelse för
sin närgångenhet, utan tvärt flög han bort,
obesvärad och sjelfbelåten, låtande sin granna
röda bröstlapp bjert lysa i solen. Och den
stackars Eva, hon fick sitta hemma allena i
sin fula grå drägt!
Detta tyckte åskådarinnan i fönstret vara
mer än orättvist, och så sökte hon efter bästa
förmåga trösta den öfvergifna i trädet, än med
smekord, än med några hvetbrödsmulor.
»Stackars lilla du,» så lät det, »var icke
ledsen, i morgon skall du ensam få hela min
mjuka bulle! Vet du, när jag blir stor, så
skall jag också hafva ett litet bo och en man,
men det skall vara en man, som inte är
grälaktig och som inte flyger ifrån mig. Han
skall hafva en riktigt grann uniform, och ej
som din man, blott en röd lapp på bröstet;
men din man är då så stygg, att det kan vara
lagom åt honom!»
Nu kom barnpigan in i rummet och gjorde
slut på samtalet, och dermed stängdes fönstret.
Många år derefter, när den lilla flickan
blifvit stor och lifvets vexlande öden hade fört
henne långt bort från domherreparet i
äppelträdet, satt hon en gång i sitt eget bo och
påminde sig de flydda barndoms- och
ungdoms-dagarue. Då tänkte hon också på, huru allt
slagit in, som hon anförtrodde åt den lilla grå
domherrehonan. Hon hade fått en man, som
icke var grälsjuk, utan god oeh varmhjertad,
som icke flög bort ifrån henne, och som
verkligen bar en lysande uniform.
Några ord om handarbeten.
Täflingsskrift af Ida E. Björklund.
Vid Iduns första pristäfling belönad
med ett extra pris.
å det tillåtas en af Iduns läsarinnor
att i all anspråkslöshet sända ett
litet varningens ord till sina
medsystrar angående en sak, som kanske
många af dem ej beaktat. Det gäller — rätt
på sak — våra s. k. handarbeten.
Insändar-innan, sjelf lycklig husmoder, maka och mor,
är en varm vän till alla arbeten af qvinlig
hand oeh tror sig med godt samvete kunna
påstå, att hon är väl hemmastadd i de flesta
sådana; ja, hon finner den qvinna vara mycket
att beklaga, som är främmande för eller ovan
vid dylika, ej händig eller egande förmåga
att pryda sitt hem oeh sina kära,
naturligtvis äfven sig sjelf, med hvad hennes händer
kunnat tillverka, vare sig af enklare eller finare
slag. Hon saknar ju då en for hvarje qvinna
hardt när oumbärlig egenskap, som blott
ovanligt stora gåfvor i andligt eller rent materielt
hänseende kunna ersätta. Det är således ej
mot handarbeten dessa ord syfta; nej, det är
öfverdriften i denna så modern blifna ifver
för tillverkande af vackra arbeten for hemmet
— dels sådana, som endast afse prydnad, dels
sådana, som äfven afse nyttan — som jag
fruktar skadar oss oeh våra kära hem mera,
än den gagnar. Låt nu ock vara, att dessa
arbeten utföras i vare sig fornnordisk,
allmoge-eller annan »stilig» stil! De, som äro nog
lyckliga att helt fritt kunna förfoga öfver fullt
upp af tid och penningar, må ju dock
opåtaldt hafva rättighet att i detta, som i
åtskilliga andra fall, få hafva sin »svaga sida».
Jag syftar närmast på dem af oss husmödrar, som
blott äro i medelmåttigt goda ekonomiska för-
hållanden. Som flicka har må hända mången
af oss fått offra mycken tid åt dessa qvinliga
sysselsättningar oeh finner det kanske svårt
nog att ej allt fortfarande — äfven som gift —
få egna sig någorlunda flitigt deråt. Tänk blott
på alla dessa — förtjusande — arbeten: kuddar
och dukar, mattor och gardiner, fantasibord
och öfverkast och hvad det nu allt heter, som
verkligen i ganska hög grad bidraga att gifva
hemmet ett komfortabelt och trefligt utseende.
Och alla dessa små utrop af vänner och
väninnor: »Ah, så vackert, så präktigt, så stilfullt!
När har du gjort detta? Hur har du hunnit
med så mycket arbete, du, som har både
hushåll, man oeh barn att sköta! ?»—»Jo —bara
på småstunder!» beter det till svar — sä
anspråkslöst och vackert. I mitt stilla sinne har
jag många gånger vid sådana tillfällen tänkt:
Ja, huru ha tid och råd räckt till! Undras
just ändå, huru verkligt små dessa stunder
varit! Kanske både ett och annat riktigt
nödvändigt, om ock ej fullt så angenämt arbete
fått sitta emellan eller lemnats åt legda
händer. Kanske lilla tösen eller store gossen
derigenom fått sakna mammas uppmärksamma,
kärleksfulla tillsyn mången lång, god stund.
Hvad der vid lag förloras, tages dock ej lätt igen.
Att man på små stunder verkligen kan
hinna göra, jemförelsevis, rätt vackra och prydliga
saker, vill jag dock gerna medgifva, och det
kunna nog många af oss intyga.
Må vi blott akta oss för att belasta våra
hem med allt för många af dessa onödiga
prydnader, ej göra såsom en och annan för
öfrigt både älskvärd och duglig husmor, som
nämligen genom mångfalden af sina
»handarbeten» stör intrycket af sitt i allt annat väl
ordnade och trefliga hem. Man kommer
dervid nästan att tänka på ett slags utställning
och det ehuru hvarje sak for sig är både väl
och smakfullt utförd. Resultatet af det bela
blir dock något öfverlastadt och icke rätt
stilfullt. Men huru månget beundrande omdöme
fälles ej af ytliga åskådare i fall såsom detta.
»Hvilken flitig, duglig qvinna!» — Kära vän,
tala blott dervid äfven om, huru mycken hjelp
till klädsöm, linnesöm och andra — tråkigare
—-göromål du derigenom måst taga. Säkerligen
också rätt djupa grepp i hushållets eller din
mans kassa, låt vara med hans samtycke!
Nej, sund och god smak i allt, den gyllene
medelvägen i detta som i många andra fall
och väl använda »små stunder»! Egna då
hellre både make, barn och hem, så väl i det
stora hela, som i minsta del, en öm cch
trogen vård! Då skall också tiden ej bli för
knapp, äfven om vi, så att säga, gå upp med
hela vår själ och alla våra krafter i allt som
rör make, barn och hem, både i inre och yttre
hänseende, dervid dock ej förglömmande
vården om oss sjelfva — till förädling och
förbättring, så att vi åtminstone i någon mon
kunna likna den idealbild af qvinna och
husmoder vi väl alla uppstält för oss. Låt oss ej
försmå att arbeta och vara trogna i det lilla, i
det obemärkta, der icke någons beröm kan
nä oss, men der vi lika fullt fylla nödvändiga
pligter, samt der det egna medvetandet och
Dens öga, som ser öfver allt, kan gilla oss.
I nästa nummer
börjas den nya, synnerligen intressanta
följetongen. Dess namn blir, som vi förut
nämt, »En lifsuppgift», berättelse af
Ernst L|undquist.
67
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
