Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. Fredagen den 30 mars 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En gammalmodig betraktelse
om moderna.
I vad är det allsmäktiga modet, och kunna
vi ej till en del befria oss från
tyranni?
En dansk prest, som tillika är en mycket
snillrik förf., har i sitt gripande arbete »Breve
fra Helvede» förklarat, att det af verldens barn
så högt skattade modet icke är annat än hin
ondes gamla aflagda skinn . . . Denne store
potentat har nämligen ormnatur och afkläder sig
hvart sjunde år sitt spräckliga, glänsande skinn,
hvilket han då från afgrundens djup hånleende
slungar upp till jorden, der skräddare och
modister bums snoka rätt på det samma och deraf
skära till moderna drägter oeh prydnader åt
verldens stora barn. Af de bästa mest lysande
bitarne få damerna sin del, men ändå, du
stolta skönhet i mångfärgad drägt och
prunkande grannlåt, är det i alla fall hin ondes
gamla bortkastade hud, som du styrt ut dig
med, om än litet mer eller mindre smak i
sammansättningen gör hemligheten njutbar för
betraktaren . . .
Emellertid fins det också mindre vackra och
mera dunkla bitar qvar af den mörklagde
af-grundsfurstens forna omhölje, oeh dem få
herrarne hålla till godo med; dessa bitar räcka
till både skorstenshattar, frackar, bonjourer oeh
andra onämnbara plagg af ny fason och snitt,
och det blir lust och fröjd både på och
under jorden, när ett nytt mode uppstår. Men
skola vi unna mörksens englar oeh deras
öfverste den triumfen, att vi menniskor
stoltsera i hans gamla aflagda skinn? Böra vi
icke kasta det till baka dit, hvarifrån det
kommit, och emaneipera oss från modet genom att
bära en för vårt klimat och land passande
klädedrägt? Må »Il Diavolo» annamma
skorstenshatten, de höga klackarne, de långa släpen,
snörlifven, krinolinerna oeh allt annat osundt
och besvärligt otyg, och låtom oss sedan sluta
ett innerligt förbund med den goda smaken,
det sunda förnuftet oeh gracerna! . ..
I andanom ser jag mången rynkad panna
och mycket spotska miner bland de sköna vid
denna uppmaning, och de skänka blott en
föraktfull undran åt hvad som monde menas med
hin ondes skinn, och huru bortkastandet af
detta skulle kunna föranleda någon revolution
i modets despotiska kungarike? Jo, käraste
systrar, med afläggandet af denua ormhud
menas det samma som qväfvandet af allt för
mycken fåfänga, praktlystnad, behagsjuka, afund,
skrytsamhet, m. fl. små svagheter, hvilka
stundom vidlåda det s. k. täcka könet. Den högt
värderade författarinnan Mathilda Langlet har
redan i n:r 4 af denna tidskrift med sin
vanliga esprit och talang i skrifsättet påpekat
dårskapen i en del af modets nuvarande lagar
och foreskrifter. Ingen predikande i detta
ämne kan väl våga hoppas att vinna
fullständig seger öfver modegalenskapen; den har i
alla tider höjt och skall väl fortfarande höja
sin af oäkta guld och falska ädelstenar
glittrande spirande öfver jorden; men låtom oss
åtminstone lofva att ej förifra oss, när det
gäller ett nytt mode, utan lugnt tänka efter om
det passar för vår ålder, vårt utseende eller
våra tillgångar, och må vi i synnerhet vara
toleranta och ej skratta åt dem, som af ett eller
annat skäl uppträda som »hin ondes
besegrare» och spjerna emot att ikläda sig hans
lysande ormskinn. Sat sapienti!
B. S.
Ett missförhållande.
||p|,ön hade grånat i tjensten och var, som
•fevg man säger, utsliten, men derför icke
förkastad, nej, långt derifrån. Anna var
hemmets goda genius och både de gamla oeh unga
familjemedlemmarne täflade om att visa henne
sin vänskap och aktning.
Visst hände ibland, att någon nykommen,
yngre tjenarinna i början betraktade den gamla
med misstroende, rädd att i henne finna en
Argus, hvilken bevakade henne och till
matmodren inberättade alla ord och handlingar,
som endast voro ämnade att förblifva
kamraterna emellan.
Det dröjde dock ej länge, förr än deras
misstro besegrades.
Anna var visst icke den, som sprang med
sqvaller. Hon tålde dock ej några olater bland
medtjenarne, utan förehöll dem öppet, men
mildt deras fel, bevisande dem, hvilken skada
de förorsakade sig sjelfva genom otrohet och
slarf, då ett motsatt uppförande på samma
gång medförde inre tillfredsställelse och bidrog
att befästa husbondefolkets förtroende för dem.
»Se på mig,» så brukade hon afsluta sina
förmaningar, »har jag ej rikligen lönats, för
alt jag varit pligttrogen? Kanske jag eljes i
dag suttit på ett fattighus, glömd af alla dem
jag tjenat; nu betraktas jag deremot som en
medlem af den familj, jag i trettio år tjenat,
och omhuldas och vårdas så kärleksfullt, att
jag ej känner mig som en börda för dem,
ehuru jag ej längre kan vara till stor nytta.»
Genom sådant tal och vänliga råd vann Anna
goda vänner för sig och troget tjenstfolk för
familjen.
En gång samtalade jag med henne om det
missförhållande, som nu i allmänhet förefinnes
mellan tjenare’ och husbönder, emot för några
tiotal af år sedan, då fordringarna på tjenarne
ändock voro mycket större än nu, då så mycket
gjorts och göres för att underlätta deras arbete.
Det är som om ett missämjans frö blifvit
ut-sådt, grdtt och fortsätter att väsa.
Gumman undrade, om ej en af orsakerna
härtill vore att finna i religionssöndringen, och
denna åsigt delar jag, ty religionen bör vara
det band, som starkast förenar menniskor,
hvilka dagligen bero af hvar andra, och nu
händer ofta, att tjenare och husbönder hafva
olika religion. De olika sekterna betrakta
hvar andra med misstroende oeh öfverlägsenhet.
Det falska religionsnitet framkallar ofta
pligtför-gätenhet. Den gemensammahusandakten upplöses.
Hemmet blir kallt och otrefligt. Husbonde
ocli tjenare tänka mest på hvad de hafva att
fordra af hvar andra, mycket litet på hvad de
äro skyldiga hvar andra.
När vi hade räsonerat en stund, sade
gumman: »För resten är det nog så, som ordspråket
säger: det är ej ens fel, att två träta.»
N:r 13.
ayra:
8 Stur eg at a, n 8
(ingäng från Htunlegårdsg. 19)
Annonspris:
20 öre pr petitrad (•= 11 stafvelser).
Fredagen den 30 mars 1888.
l:sta årg.
Tidningen kostar
endast 1 krona för qvartalet.
postarvodet inberäknadt.
Ingen lösmimmerförsäljning!
Redaktör och utgifvare:
FRITHIOF HELLBERG.
Träffas å byrån kl. 9—10 och 4—5.
Utgifningstid:
hvarje helgfri fredag.
Sista numret i hvaije månad
innehåller en
fullständig mode- o. mönstertidning.
Prenumeration sker:
1 landsorten: å postanstalterna.
I Stockholm: hos redaktionen, a
Stadspostens hufvudkontor, i de större
bokladorna samt å tidningskontoren.
till pris af 20 öre för båda tillsammans.
N:r 12 oeh 13 säljas undantagsvis i lösnummer
WF* Ärade läsarinnor, arbeten för spridningen
af eder tidning!
Med detta n:r följer såsom bihang Iduns mönsterbilaga n:r 3.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
