Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. Fredagen den 30 mars 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tidningen utkommer i hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar for I Pl I I M månaden meddelar en fullständig mode- och monstertidnlng. — Uppgif
ett qvartal endast I krona, postarvodet inberäknadt. — Sista numret i I U U IN å närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg prenum.-afgiften.
Samtalet med gumman ledde mig sedermera
in på följande tankegång.
Menniskorna hafva väl i alla tider varit
sjelfviska.
Märkvärdigt är dock, att ju mer man lättat
på det tunga ok, som tryckt den tjenande
klassens skuldror, dess mer hafva dessa beklagat
sin lott, och agget till husbondfolk ocli
arbetsgifvare tillväxt. Många vilja påstå, att detta
är en följd af den stigande folkupplysningen.
Detta kan dock ej vara sant. Den borde i
stället, på samma gång den väcker större
sjelf-tillit, äfven verka förädlande på sinne och känsla.
Och så är det nog också!
Då tror jag snarare — ocli många äro nog
af samma tanke —• att en af hufvudorsakerna
ligger hos husbondfolket sjelft, i dess smak
för lyx och dess ringaktande af tjenarne. Om
man tänker sig in i en tjenares lif och tillvaro
hos en fåfäng och slösande husbonde ocli
matmoder, der den tjenande dagligen ser stora
summor utgifvas för tillfredsställandet af slem
njutningslusta, i mat, dryck, kläder o. d. —
då undrar man sannerligen ej på, att de
bittra känslorna få öfvermakten. De tjenande,
ty de äro ju ock tänkande väsen, anställa då
betraktelser och tänka sig, hur ringa af det,
som utgifves till all denna lyx, skulle behöfvas
för att t. ex. låta deras arbetande gamla
föräldrar eller någon annan fattig anhörig lefva
ett förnöjsamt och för deras anspråk godt lif.
Detta framkallar icke endast afund, bitterhet
och mången gång förakt, utan slappar äfven
kiinslan för det rätta, så att de t. o. m. ej
anse som brott att tillegna sig litet af det,
hvilket i alla fall så lättsinnigt och utan nytta
bortslösas af herrskapet, men för dem kan
hafva stort värde.
Bristen på deltagande för tjenarne och deras
intressen stämmer dem ej heller till vänliga
känslor.
Man talar med dem om deras pligter och !
sysslor, förehåller dem deras fel och
försummelser, deras liknöjdhet om husbondfolkets
tillhörigheter, men hur många fråga dem om deras
själslif, deras åsigter, om deras anhöriga eller
gifva dem råd, huru de skola få sina små
besparingar bäst placerade.
Derför att ett sådant godt förhållande till
tjenarne sällan förekommer, blifva dessa så
misstänksamma, att då de få plats i en familj, som
hyser varmt intresse för sina tjenare, de ej
förmå uppfatta det, utan ofta söka en
sjelf-visk bevekelsegrund i denna behandling, och
det kan gå lång tid om, innan detta misstroende
försvinner.
Till Iduns läsarinnor ställer jag nu den frågan:
kunna vi ej hvar i sin stad göra mera för våra
tjenare, än hvad vi i allmänhet göra?
Min mening är ej, att deras arbete
ytterligare bör underlättas, ty i allmänhet tror jag
ej, att nutidens tjenare ansträngas öfver förmågan.
Träget arbete är en välsignelse, och vi böra
visa dem, att vi sjelfva hvarken äro rädda för
eller blygas att deltaga i deras arbeten.
Många hafva ej krafter dertill, men ännu
flere tro sig ej hafva det. Af erfarenhet kan
jag säga detta. Försök så småningom, och
många af eder skola förvånas öfver inneboende
krafter, som ni ej vetat utaf.
En flitig matmoder uppfostrar flitiga tjenare.
Söken äfven att arbeta bort deras skygghet
att tala om sig sjelfva och sina anhöriga!
Gifven dem vänliga och goda råd!
Förtroendet kan på sådant sätt väckas ocli
behöfver ej urarta till närgångenhet.
För att hemmet skall kännas godt och.
fridfullt bör fullständig harmoni der vara
herskande. A—d.
Teater och musik.
Stora teatern har gifvit en lyckad repris af
Thomas’ opera »Mignon» samt en dito af prof. Salomons
»Diamantkorset». Påskdagen gifves f. f. g. Halérys
komiska opera »Andorradalen». Till uppförande
förberedes »Den vilseförda» med fröken Vendela
Andersson som Violetta.
Dramatiska teaterns nva program drager fortfarande
publiken. De flesta gå säkerligen för att se fru
JKartman briljera i en ny flicksnärteroll, och de få
äfven sitt lystmäte här vid lag tillfredsstäldt.
Bagatellen »Småflickor» är ju ock särskildt skrifven för
fru Hart-man. Fröken Sandell fyller väl den andra
rollen i stycket. — Efterpjesen »Bettys förmyndare»,
lustspel i 4 akter af Alexander Kielland, synes
deremot ej riktigt slå an på publiken. Stycket har
dock flere förtjenster och utföres förträflligt på alla
händer. Nästa program upptager Bunebergs »Kan
ej» och Blanche’s lustspel »Magister Blackstadius»
och iir anslaget till annandag påsk.
Nya teatern, som en längre tid hvaije afton med
godt spel och för goda hus gifvit »På hafvets
botten», afslutade sina ordinarie representationer före
påsk i går afton (måndag). I afton (tisdag) gifves
samma stycke till förmon för den välkände och
förtjente skådespelaren hr Eduard Nilsson, hvilken i
detta stycke har en af sina glansroller. Ingen vän
af hr N:s goda och oförargliga komik torde
försumma att infinna sig.
Vasateatern har nu blifvit färdig med den
bebådade nya operetten af Millöcker, »Viceamiralen».
Med det på de flesta händer förträffliga utförandet
och med den nätta och lekande musiken artar sig
denna operett att varda en kassapjes för teatern och
att hos publiken blifva lika populär som trots någon
af sina bättre föregångare. Vi torde återkomma.
Tvänne symfonikonserter inom loppet af en vecka
och med samma program blir nog litet för mycket,
helst som den ene af dem råkar i kollision med
andra tillställningar. Den första konserten å Stora
teatern gafs för fullsatt salong och, såsom var att
vänta, under lifligaste och det mest välförtjenta bifall.
Programmet upptog endast kompositioner af Mozart,
och en del af inkomsten var anslagen till bidrag
för resande af ett äreminne öfver den odödlige
kompositören. Andra konserten gafs för en mindre
talrik, men säkerligen lika tacksam publik. Som
programmets glansnummer framstod en aria ur
»Enle-veringen ur seraljens, på ett briljant sätt föredragen
af vår främsta sångerska fru Caroline Östberg, samt
den s. k. Jupitersymfonien. Dock — vi får ej heller
glömma d-mollskonserten för pianoforte, i hvilken
kapellmästaren R. Senneberg visade sig som en pianist
af rang.
Oratoriet Jesu födelse af O. Wennerberg gifves i
dag (tisdag) å nyo, denna gång å Stora teatern med
biträde af Musikföreningen. Att fullt hus här kan
påräknas, kan man taga för gifvet.
»Skapelsen», Haydns odödliga oratorium, gifves
som vanligt torsdagen och fredagen i påskveckan
med biträde af flere bland våra förnämsta förmågor.
En festmarsch af Clarelius, komponerad till minne
af prins Oscars förmälning, har utkommit å
hof-musikhandlaren C. Warmuths förlag i Kristiania.
Dess första sidor prydes af prinsen och prinsessan
Bernadotte’s porträtt samt en vy från Bournemouth.
Konst.
Theodor Blancas konstsalong. Hr Theodor Blanch,
hvilken inlagt ovansklig förtjenst om spridandet af
kännedom om samtida såväl inhemska som utländska
konstnärers arbeten, har utfärdat en inbjudning till
teckning af abonnement, gällande för samtliga de
utställningar, som innevarande år komma att ega
rum i hans konstsalong vid Kungsträdgården. Detta
abonnement, som endast betingar ett pris af 10 kr.
för hela året, kan ej annat än på det varmaste
anbefallas i samtliga konstvänners åtanka.
En lifsuppgift.
Berättelse af Ernst Lundquist.
3.
f|i|jrik kom temligen sent till jernvägsstationen
i Vestervik och skyndade genast ut på
perrongen för att se efter, om der fans någon |
liten flicka med en hvit näsduk i handen, det
igenkänningstecken han föreskrifvit i sitt bref
till Ingrid. Nej, ingen syntes till — ty de
der bägge damerna -— — jo, mycket riktigt,
den yngsta af dem hade verkligen — —!
Ha» stannade litet förvånad framför henne
och sade:
»Ursäkta, det kan väl aldrig vara Ingrid
Berner?»
Jo, så var det. Den äldre damen i den
storrutiga hemväfda regnkappan presenterades
som prostinnan Holmberg, men han hade icke
tid att höra på hennes svada, ty tåget skulle
gå om fem minuter, och han hade ännu icke
köpt biljetter.
»Andra klass, inte sant?» sade han. »Der
ha de öppna vagnar på den här banan, och
det är så härligt väder!»
Några ögonblick derefter voro de uppe i
vagnen, som ej hade andra passagerare än dem,
och medan han ordnade sakerna, försiggick det
högljudda och ordrika afskedet vid trappan
— tacksägelser, snyftningar, omfamningar och
helsningar i massa till farbror och barnen och
Lotta och Kristin och Lady och Fidèle ocli
Svarten — — och så ljöd hvisselpipan och
tåget sackade ut, han tog ännu en gång af sig
hatten för den storrutiga regnkappan, och så
voro både den och den fladdrande näsduken
försvunna, och hans reskamrat vände sig om
och torkade sig i ögonen.
Han var alldeles förvånad öfver att finna
henne vara en fullväxt ung dam i stället
fölen liten flickunge, som han hela tiden tänkt.
Hon var lång och spenslig, men på samma
gång fyllig, och den mörkblåa åtsittande
regnkappan satt som gjuten på hennes välformade
byst och höfter. Hon hade ett långlagdt,
hvit-hylt ansigte med friska läppar och djupa,
uttrycksfulla ögon; på det tjocka, guldglittrande
bruna håret bar hon en liten
gammalmodig-svart halmhatt med skotska band. Hon stod
der och bara torkade sig i ögonen oupphörligt,
och han kände, att ban måste säga något för
att skingra hennes sorgliga afskedstankar. Men
hur skulle han tilltala henne? Kors, det var
sant, de voro ju sysslingar!
»Du kanske inte tycker om så’na här öppna
vagnar utan väggar?» sade han. »I så fall
kan vi byta om vid nästa station. Men nan
ser landskapet så bra, och vi ska fara genom
Tjust — och det drar inte hälften så mycket
i de här vagnarna som folk tror.»
»Frisk luft är det bästa jag vet,» svarade
hon med en välljudande altröst och stoppade
ner näsduken i resväskan. Derefter gick hon
bort till tvärsofian, under hvilken han stufvat
in hennes saker, och tog fram en bok ur en
plädrem. Han stod ett litet stycke ifrån ocli
och såg på, huru lediga och behagfulla alla
hennes rörelser voro, icke ett spår af någon
landtlig klumpighet eller af slynårens brist på
grace.
»Jag har följt tant Henrikas råd och har
tagit dugtigt med reslektyr med mig,» sade
hon, i det hon reste sig upp, och han tyckte
sig i hennes munvinklar se glimten af ett litet
leende, som hon tydligen försökte återhålla.
Han blef förlägen.
»Jaså, tant har sqvallrat på mig,» sade han.
»Jag kunde ju inte veta annat än att du var
— ja, vet jag? — tretton år på sin höjd, och
hvad skall man säga till sådana? Jag hade
just gjort i ordning några frågor att börja med
— efter dockorna och —»
»Nej, dockorna har man allt länge sedan
slagit upp bekantskapen med, då man är sexton
år,» sade Ingrid, och nu passade hon på
tillfället att få skratta högt, och Erik hade aldrig
hört ett så vackert skratt.
90
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
