Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. Fredagen den 30 mars 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vi vilja särskildt fästa uppmärksamheten på Iduns lämplighet för plats- I I I annonser som beröra familjekretsen. — Annonser mottagas endast genom
sökande och platsutbjudande annonsörer, äfvensom för alla öfriga slags I LJ LJ IN S. Gumaelius annonsbyrå och hos redaktionen. Abonnentsamlare antagas.
»Är du bara sexton år?» frågade han
förvånad, men så blef han förlägen igen, han hade
icke förr än nu hört, huru närgånget det lät,
att han kallade henne du.
»Ja, nio år yngre än du,» svarade hon
småleende. »Du hör, att jag har bättre reda på
mina slägtingar, än du tycks ha. Men så har
också tant oupphörligt skrifvit och talat om
dig, jag känner dig nästan pä förhand, då väl
du deremot knappast visste af, att jag fans till.»
Äfven hon kallade honom du! Och hvad
det föll sig naturligt! Icke en skymt till
tvekan eller rodnad, första gången det lilla ordet
halkade öfver hennes läppar! Bn sådan
präktig tös! Det var min sann annat än de der
sippa och pryda inspektorsmamsellernapåbruket
der uppe i Gestrikland. Erik kände sig i det
allra bästa lynne, han visste icke hvarför, och
slog sig ner på midtbänken, så att han fick
sin vackra syssling tätt framför sig och kunde
se henne rakt i ansigtet.
»Hvarför ser Erik på mig så förvånad?»
sade hon efter en stund, då han ingenting
sade.
»Jo, det är alldeles märkvärdigt — du är
sä annorlunda än andra flickor. Jag trodde
du skulle vara blyg och sjåpig för mig! Att
resa ensam med en obekant herre ■—»
»Åh, jag är så van att se främmande
menniskor, herrar också; det var som en ström af
folk ut och in der nere på Hallerums
prestgård, i synnerhet om somrarna; farbror och tant
va’ så gästfria, och der fick man min sann
vänja sig af med att vara blyg. För resten
— vi ä’ ju slägt. Nej, nu ska vi inte prata
sä mycket -— vi ska se oss omkring. Jag
har aldrig farit den här vägen.»
Hon flyttade sig till yttersta ändan af bänken,
sköt undan de fladdrande gardinerna, stödde
armbågen mot träbalustraden och såg ut. Äfven
han började se sig omkring.
Hvad allting hade utvecklat sig under de
dagar hans resa räckt! Våren hade kommit
på allvar. Luften var på samma gång frisk
och ljum, den kändes så härligt uppiggande oeh
upprifvande i alla porer. Skogarna stodo
full-löfvade och solade sig, björkstammarna lyste
så hvita, att det gjorde ondt i ögonen. Litet
emellan foro de öfver sjöar, som lågo der
glittrande i solbranden, grönblåa sidendukar med
millioner guldgnistor på, och sedan åter in i
den doftande björkskogens grönaktiga skymning,
der marken här och der tycktes vara beklädd
med qvarglömda snödrifvor, men när man såg
efter, var det icke snö, det var hvitsippor!
Erik, som alls icke var nägon poetisk natur,
började nästan förstå den öfversvinneliga patos,
hvarmed i synnerhet fruntimmer bruka tala om
naturens skönheter och som han hittills
vanligen ansett vara tillgjordhet; hans breda bröst
vidgade sig och insög begärligt den mustiga
luften, och han såg sig omkring med en
nyfiken undran, som om han aldrig sett en insjö
eller en björkskog förr.
Äfven Ingrid tycktes njuta af hvad hon såg;
hennes fint rundade kind hade fått högre färg,
och ögonen strålade nästan exalteradt.
»Tänk, att jag nu sitter här!» sade hon
slutligen. »Och att den dagen nu är inne,
som jag till sist trodde jag aldrig skulle få
upplefva — den dagen, då jag skulle få komma
ut — bort — ut i vida verlden!»
»Jaså, du längtade från prestgården?»
»Ja, litet längtade jag allt — inte för att
de inte voro snälla mot mig,» tillade hon
hastigt, »det vore otacksamt af mig att säga det.
Alla der nere ville mig så väl, men litet torrt
och enformigt blef det allt ändå der nere i
Hallerum. Alla rundt omkring mig voro så
rysligt förståndiga och tänkte bara på det, som
är nyttigt. Att sy linnesöm, väfva, duka, laga
mat, läsa lexor med barnen oeh spela bräde
med farbror, allt det der kan nog vara bra
och roligt också, men inte allt jemt, Erik, inte
från morgon till qväll, inte hela veckan. Fast
det var en prestgård, tycker jag ändå, så
underligt det låter, att lifvet der nere bara hade
hvardagar, aldrig någon söndag. Det är kanske
rysligt styggt och otacksamt af mig, men ibland
tyckte jag nästan, att jag var af en annan,
finare ras än de andra, oeh att jag hade
rättighet att lefva på ett annat sätt — jag menar
inte ha finare kläder och mindre arbete —
nej, bara att någon gång få skaka dammet af
mig och känna, riktigt tydligt känna, att jag
dugde till annat än att vara ett slags bättre
lastdjur. Men det är nog orätt af mig att
tänka så der. Då tant och flickorna voro nöjda,
hvarför skulle inte också jag vara nöjd? Men
jag är inte skapad som de. Då dagen var
slut, hade de ingenting angelägnare än att få
sofva, och de drömde aldrig. Men jag drömde,
jag — oeh jag låg vaken och längtade —
längtade efter någonting, som jag inte vet hvad
det var, men som var så högt oeh stort och
härligt och så långt borta — oeh då kändes
det alldeles, som om jag hade gjort något
illa, dä jag var liten, och nu satt i fängelse
för det.»
»Hör du, Ingrid, du skulle väl inte
händelsevis vara litet romanesk?» frägade Erik leende.
»Romanesk? Det ordet förstår jag inte
riktigt. Tant brukade använda det ibland, men
då var det alltid om personer, som hon inte
tyckte om, och jag fick det intrycket, att det
är nägot förfärligt dåligt att vara romanesk.
Det var det värsta tant visste.»
»Och nu gläder du dig åt att få komma ut ?»
»Ja då! Tänk — bara att få flyga fram
så här och se, att verlden inte är slut vid
prestgårdsegornas gärdsgård — att sitta på
en jernvägsvagn tillsammans med en menniska,
som jag aldrig har sett, och som jag ändå
känner och inte alls är rädd för — att inte
veta, hvad jag skall äta till qvällen eller om
jag ens får någon qvällsvard — att inte veta
nägonting, absolut ingenting, om nästa dag och
dagen derpå och dagen derpå och hela
framtiden, bara att den aldrig kan bli lik det
gamla utnötta, som jag har bakom mig, och
att den kanske kan vara alldeles full af
märkvärdiga öden, bestämda enkom för mig och inte
på samma’ gång för farbror och tant Holmberg
och alla barnen i Hallerums prestgård! Är
det inte vidunderligt?»
Hon slog ihop händerna oeh skrattade som
ett barn, oeh nu förvånade det Erik, att hon
redan var sexton år.
Den ena stationen efter den andra lade de
efter sig, men de voro så inbegripna i lifligt
samtal, att de knappast märkte det. De tyckte
bägge, att det var, som om de känt hvar andra
i många år. Hon talade om sin barndom, om
lifvet der nere på landet oeh om brefven, som
med långa mellanrum kommo från tant Henrika
och som alltid föreföllo henne som en helsning
från en annan, större och vexlingsrikare verld,
fast de just aldrig innehöllo annat än
förmaningar oeh religiösa betraktelser — men bara
det, att de buro Stockholms poststämpel! Åh,
så många gånger hon hade betraktat den
stämpeln nästan med respekt!
Och han talade om sig och sitt arbete, om
sina rostugnar och sina planer till uppfinningar,
som skulle göras i en framtid, om lifvet vid
de stora arbetsmedelpunkterna,
nykterhetsrörelsen och huru han med lif och själ egnat sig
åt den på lediga stunder, hållit föredrag och
skrifvit tidningsartiklar och ett par
småbroschy-rer; han talade om tant Henrika och huru
mycket han hade henne att tacka för — alla
hans studier hade hon bekostat! — och huru
hon alltid varit som en mor för honom, och
det skulle hon nog bli för Ingrid också;
gumman var i grund och botten vek och känslig,
fast hon hade en kantig och hård yta, och
hon behöfde så väl nägon att sluta sig till —
Så voro de framme vid Åtvidaberg, just då
solen sänkte sig.
De åto qväll på hotellet, och sedan följde han
Ingrid till bagarefrun, hos hvilken hon skulle
logera. Han bar hennes resväska, och han
hade bjudit henne armen, som hon tog, icke
alls för att hon var trött, men hon hade aldrig
gått arm i arm med en främmande herre på
en främmande landsväg, och det var så gudomligt
roligt 1
Då de skildes i bagarefruns lilla farstu och
sade hvar andra godnatt, kände han sig så
obegripligt ensam. Annars, då han kom till
Åt-vidaberg, hade han ett sådant nöje af att gå
omkring oeh se på hyttorna och prata med
smederna, hvaraf ban kände flere stycken, men
i qväll hade han ingen håg med det. Han
kände sig så underlig till sinnes, på samma
gång så glittande glad, och ändå med en liten
anstrykning af vemod, som han aldrig förr
erfarit. Han ströfvade omkring på landsvägen
och insöp begärligt doften frän de blommande
fruktträden i trädgårdstäpporna; så kom han
in på kyrkogården, kastade en flyktig blick på
det nya, högresta templet, gick derefter ett
slag omkring den gamla, låga, öfvergifna
kyrkan, som ännu låg qvar bredvid sin moderna
granne, rufvande på sinna minnen, tittade ner
i grafkorets fönster, slog sig sedan ner på en
soffa under knoppande syrener och såg
stjernorna tändas en oeh en. Han tänkte
ingenting, önskade ingenting, han kände endast ett
så oändligt välbefinnande. Aldrig hade han
upplefvat en så härlig vårdag. Och han tyckte,
att alla de, som sofvo i kistorna der nere i
grafhvalfvet oeh under korsen rundt omkring,
skulle afundas honom, der han satt — ty det
var ändå bra skönt att lefva!
Först då månen kom framrullande som en
boll öfver den mörkblåa duken der ofvanför
och klockan slog elfva i tornet, reste ban sig
och gick hem till hotellet, fast han tyckte, att
han kunde ha suttit der bela natten, utan att
bli sömnig. (Forts.)
Bidrag i alla ämnen mottagas med tacksamhet.
Iduns andra pristäfling.
Kesultatet af den samma kan ej offentliggöras förr
än i nästa nummer, emedan längre tid än som
beräknats utgått till granskningen af de till ett antal
af 48 uppgående täflingsskrifterna.
Såsom en efterskörd
från förra pristäflingen meddelas, att »En för saken
intresserad» till Redaktionen insändt 10 kronor att
tillställas författarinnan af den lilla uppsatsen om
yllekläders tvättning och blekniug, hvilken vid Iduns
första pristäfling erhöll hedersamt omnämnande, och
som varit införd i n:r 11.
Belöningsdiplomen
äro nu färdiga och sändas under loppet af denna
vecka till dem, som erhållit pris vid Iduns första
täfling. Diplomen äro mästerstycken af typografisk
konst och utgöra en heder for det Gernandts!»
tryckeriet, från hvilket de äro utgångna. Tryckt i
guld, blått och brunt å skär kartong samt hållna i
ädel renässansstil komma de att utgöra verkliga
prydnader för väggen ofvanför^_ärade pristagarinnors
skrifbord.
91
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
