Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. Fredagen den 13 april 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tidningett utkommer l hufvudstaden hvarje heigfrl fredag och kostar fi>r
ett qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. — Sista numret I
IDUN
månaden meddelar en fullständig mode- och mönstertidning. — Uppgif
å närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, sa er-
kinghampalatäet, der Greville högeligen
beundrade den urskilning hon visade i valet af
dansörer. Hon valsade icke och dansade blott
tre kontradanser. Då supéen anmäldes, gick
hon ensam in i matsalen åtföljd af prinsessorna.
Och allt hvad hon företog skedde med både
säkerhet och behag, beundransvärda hos en så
ung flicka, som belt hastigt blifvit herskarinna
öfver ett af verldens stoltaste kungariken.
Sjelf hade hon föreskrifvit etiketten vid
middagar på hofvet och förstått ingifva sin
omgifning en vana vid punktlighet, som var
beundransvärd. Precis en qvart fore middagen
uppställde sig alla gäster i en halfcirkel i
salongen; musiken spelade upp »Old England»
och drottningen inträdde. Vid bordet behöll
drottningen alltid under hela måltiden
handskarne på; endast vid galamiddagar aftog bon
dem. Ingen af gästerna kunde tilltala
drottningen, men hvar oeh en kunde fritt
underhålla sig med sin bordsgranne och om
samtalet intresserade drottningen, blandade hon sig
stundom deruti. Så fort drottningen slutat äta
af en rätt, måste alla andra genast upphöra
att spisa deraf.
Sjelf förde hon på denna tid ett temligen
enformigt lif. Hon steg upp klockan åtta om
morgonen, frukosterade ensam och egnade bela
förmiddagen åt regeringsbestyr. Hon läste alla
depescher och ville se allt med egna ögon.
Klockan elfva kommo ministrarne oeh höllo
konselj. Klockan två gjorde hon en promenad
till häst, och då hon återkom sysselsatte hon
sig med musik och målning, tills middagstiden
d. v. s. temligen sent på eftermiddagen, enligt
engelska bruket. Ilon öfvervakade ganska noga
sitt hushåll och förbigick ej ens de minsta
detaljer.
Naturligtvis skulle det vara många, som ville
dela en så präktig kungatron med en så
förtjusande prinsessa. Friarne voro legio och
sökte bistånd än hos det ena, än hos det
andra partiet. Men ännu hade ingen eröfrat den
unga drottningens hjerta — så trodde man
åtminstone. Men de väl underrättade visste, att
ett äktenskap mellan Victoria och prins Albert
af Koburg sedan länge af bådas respektive
familjer varit påtänkt. Konung Leopold af
Belgien var den, som mest verkade för denna
förbindelse, och på hans uppmaning hade
hertigen af Koburg med sina båda söner redan
1S3G gjort ett besök i London. Hvarken prins
Albert eller prinsessan A’ictoria visste då
någonting om det påtänkta giftermålet, och
prinsen förblef fortfarande i okunnighet. Pi
insessan deremot underrättades, sedan de
främmande rest, af konung Leopold om förslaget
och gaf genast sitt samtycke. Båda voro då
sjutton år gamla.
Två är senare fick prins Albert först veta,
huru sakerna stodo, och tillika att giftermålet
skulle uppskjutas ännu några år, på det
prinsen skulle hinna fullkomligt utbilda sig för
sin stundande höga värdighet. Men den unga
drottningen invecklade sig genom att gynna
whigpartiet i åtskilliga svårigheter, som konung
Leopold ansäg bäst kunna undanrödjas genom
en makes inflytande, och redan 1839 skickade
ban derför prins Albert till England. Hans
älskvärda personlighet eröfrade med storm den
unga drottningens hjerta, och hon underrättade
genast kabinettet om sitt beslut att gifta sig
med honom.
Som man vet, behöfde hon aldrig ångra detta
steg. De enda tårar, hon för hans skull
gjutit, fàldes vid hans förtidiga död. Det
kungliga parets äktenskapliga lycka var fullkomlig,
och det enda molnet på denna lyckas ljusa
himmel var den omständigheten, att drottnin-
gen aldrig kunde få dela sin krona med
honom, som hjelpte henne bära den. Hon
fordrade för sin make konungatitel, men fick den
ej; prins Alberts titel var blott Prince Consorl
och kunglig höghet.
Att drottningen så ifrigt bemödade sig om
att skaffa sin gemål titel af konung, förklaras
af den hängifna ömhet, ja, man kan säga den
dyrkan, hon i stort som smått, alltid egnade
honom. Han var i ordets fulla bemärkelse
herre i sitt hus, och lika mycket herre öfver
sin gemåls ofantliga rike. Med glädje hade
drottningen åt Iionom afträdt makten på alla
områden, men det hade skett med så stor
försigtighet och skicklighet, att, med undantag af
ministrarne och några af den kungliga
familjens vänner, ingen ens anade prinsens verkliga
ställning, som egentligen först efter hans död
blef allmännare bekant.
Det höga parets husliga lycka hade nästan
blifvit till ett ordspråk och alla visste, att
drottning Victoria, om hon det kunnat, helst
skulle åt sin make öfverlemnat både kronan
och regeringsomsorgerna. Huru mycket hon
än, som man sedan fick veta, lade makten i
hans hand, måste hon dock för skenets
bibehållande till en viss grad deltaga i
regeringsbestyren och, som hon med sant qvinlig känsla
tyckte, försumma sitt hus och sina barn. Men
äfven på detta område lät hon leda sig af sin
make, och det var han, som bestämde allt
rörande de kungliga barnens uppfostran. Likväl
nedskref drottningen dä och då sina egna
tankar rörande denna sak.
»En af de visaste regler för uppfostran» —
så ungefär falla sig vid ett tillfälle hennes ord
-— »är den, att barnen, hvilken
samhällsställning de än inneliafva, skola uppfostras i största
enkelhet och under ögonen på sina föräldrar,
för hvilka de böra hysa oinskränkt förtroende.»
I enlighet med denna grundsats har hon
också ledt sina barns uppfostran, och dessa
prinsars oeh prinsessors flärdfria, behagliga
väsen är resultatet af denna ledning. Det
engelska hemmets hjertlighet och den borgerligt
husliga lyckan på kunglighetens ocli maktens
högsta tinnar, hafva hennes älskvärda döttrar
öfverfört till andra hof oeh andra länder, och
man kan nästan säga, att familjelifvets lycka
äfven inom furstliga förbindelser genom
drottning Victoria kommit på modet.
Den varma kärlek, som förenade de båda
makarne och det innerliga förhållandet mellan
barnen och föräldrarna framkallade och
utbredde en sedlighet i bela deras omgifning,
hvars strängbet icke kunde vara det minsta
motbjudande, dä den helt enkelt låg i sakens
natur oeh icke var på något sätt påbjuden eller
lagstiftad. Det torde icke vara för mycket
sagdt, att den större sedlighet, som numera är
i allmänhet rådande inom europeiska
konungahus, fått sin impuls genom den rena lycka,
som drottning Victorias äktenskap medförde,
och som lion lät hela verlden veta, att hon
skattade så högt.
Det är naturligt, att en sådan qvinna som
drottning Victoria skulle grunda sina upphöjda
åsigter pä religionen oeh derur hemta sin
styrka. Ocksä var barnens religiösa uppfostran
en fråga, som hon länge och moget öfvervägde,
och som mest af allt låg henne om hjertat.
Hon var öfvertygad om, att det vore i moderns
famn, som barnet dag för dag borde stärkas
i sina fäders tro. Också fann hon det mycket
bittert, då hon redan 1844 måste, för att mera
verksamt egna sig åt regeringsomsorgerna,
afsäga sig glädjen att helt och hållet leda den
då fyraåriga prinsessan Victorias uppfostran.
»Det är bra hårdt,» skrifver hon med af-
seende härpå, »att jag skall vara hindrad al’
andra saker från att vara hos min dotter, när
hon läser sin aftonbön.»
Likvisst behöllo hon och hennes gemål högsta
ledningen af barnens religiösa uppfostran i sina
händer ocli hade [ ett vakande öga på alla de
ytterligheter, som den tiden drefvo sitt spel
inom den engelska kyrkan, så att de ej fingo
utöfva något inflytande pä de kungliga barnen,
som under dessa förträffliga föräldrars ögon
tillväxte i ålder och goda egenskaper.
Drottning Victorias lycka räckte blott nägra
och tjugu år. Prins Albert dog i blomman af
sin ålder, ej mer än fyrtio två är gammal.
(Forts.)
Trånga skodon.
ti H. C. Andersens sagor förekommer en
om c’eQ sjöjungfrun, som älskade
+3J den undersköna prinsen, och som, for
att blifva honom behaglig, lät hexan befria sig
från den ominösa fisksljerten; men till gengäld
för denna gunst skulle bland annat hvarje steg,
som hon tog, förorsaka henne stora plågor.
Hm! Nutidens damer och sjöjungfrun hafva
här vid lag en stor likhet med hvar andra.
Hvad prinsen beträffar, så utelemna vi
honom denna gång.
»Ingen vet hvar skon klämmer utom den
som går med den,» säger det gamla ordspråket;
men emot dess riktighet vägar jag opponera
mig oeh påstår, ait en uppmärksam iakttagare
eller iakttagerska, med hjelp af den erfarenhet,
som vi, gunås, alla mer eller mindre
inneliafva i denna delikata sak, snart skall utleta
le point sensible.
Se blott på denna unga dam! Hon kan för
resten gerna redan vara till åren kommen, ty
de flesta representanter af det täcka könet
tyckas hylla principen: »Den, som vill vara
fin, får lida pin.» Hon skall promenera, göra
en del visiter, allt till fots, och hennes fötter
framträda under den prydliga drägten, »fina,
retliga och små», iklädda en elegant,
välsit-tande, ultra spetsig bottin med klack à la
Pompadour. Nå ja, det går nog bra i början,
men efter den första visiten, der de marterade
fötterna fått orörligt hvila sig en qvarts timma,
komma de åter ut frän smyrnamattan på
gatan. Hvad den stenläggningen blifvit gemen!
Stenarne kännas ’spetsiga som sylar, ocli de
släta trottoarplattorna uppsökas med stor
noggranhet! Sjöjungfruns fysiska plågor voro rnä
hända ringare än den unga damens, hvars
melankoliska leende kunde uppmjuka ett
sten-hjerta.
Ändtligen, efter stegrade qval och slutad
promenad, hemkommer vårt arma plågooffer
och ilar in uti sitt rum för att med frenetisk
brådska befria sig från dessa, den moderna
civilisationens, tortyrredskap. Tron I, hon
ångrar sig? Nej, i morgon gör hon sig
säkerligen åter till martyr i modets tjenst.
Unga fruar och fröknar, detta är endast cll
exempel angående trånga skodon; jag skulle
kunna anföra hundra dylika. Jag skulle kunna
förtälja, huruledes I, mina sköna, vid dinern
ofta aftaga er lilla lackerade eller förgylda sko,
huruledes I ofta förloren den bland släpets
veckrikedom, oeh huru I under oerhörda
sjüls-qval ej återfinnen den, då I skolen lemna
bordet vid er kavaljers arm.
Men jag vill ej vara indiskret, nej, visst
icke, långt ifrän! Deremot vägar jag
framkomma med några anmärkningar, som blifvit
mig ingifna af den sannaste menniskovänlighet.
102
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
