Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. Fredagen den 13 april 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nälles ett nummer I veckan under hela qvartalet. För hvarje 5-tal abon- l r"N |INI Idun, erhålles ett gratlsexemplar för hela den tid, under hvilken
abonne-itcntcr, som samlas, och för hvilka afgiften insändes til! Redaktionen af | L/ LJ IN mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 5, torde prenumera-
,lag vill ej föreslå eder att uppträda i d:r
Jægers normalskodon eller med den
traditionella engelskans klacklösa, triangelformade
fotbeklädnad, ty då vore jag för grym både mot
eder sjelfva, amatörer o. s. v., men följande
uliservationer skola må hända synas vara
be-aktsnsvärda. Orn er fot ehausseras af 38,1, så
begagna 35,3 eller 36,1. Tron mig, foten ser
äonu tuindre ut, er gång blifver ännu mera lätt
ueh graciös, det melankoliska draget skall
försvinna från edert anlete, inga plågor i fötterna
skola förstöra edert sinneslugn och ett allmänt
välbefinnande skall belöna eder för detta lilla
uffer.
1’romenadskodon bör man aldrig köpa
färdiga, utan måste dessa tillverkas efter noggrann
miutagning, med skilnad på höger och venster
lot. Skall det nu pågående modet följas, och
vi äro ju alla mer eller mindre böjda under
dess ok, så böra de spetsiga skodonen vara
betydligt längre till foten än de bredare.
Klac-karoe böra äfven vara rätt breda och af ringa
höjd. Deremot kunna salongs- och balskorna
gerna köpas färdiga, ty de äro i allmänhet
»jorda af mjukare materiel och trötta således
foten ej så mycket som dc styfva
promenadskodonen.
En sak till vägar jag påpeka; begagna
aldrig för trånga sidenskor på bal. Af dansen
blifva fötterna ansträngda och svälla, så att
skorna, som i första valsen kändes nästan for
stora, äro for trånga i kotiljongen. Tänken
eder, mina unga fröknar, trånga skor och
plägade fötter under kotiljongen, ja, just under
kotiljongen, . då I som bäst behöfven all eder
själsnärvaro och sinnesro!
Dolly Roon.
-4H&-
Befordrad.
Skiss af Emi.
Vid Iduns audra pristäfling belönad med
y hedersamt omnämnande.
Sf||an stannade midt framför henne.
»Du har således aldrig känt, hvad
kärlek är?» yttrade ban med dof röst, och den
kraftiga gestalten darrade af undertryckt rörelse.
»För all del, käre Harald, var snäll och
sätt dig. Ditt oupphörliga gående af och an
gör mig så förskräckligt nervös.»
Med en harmsen fnysning vände han sig
bort och kastade sig vårdslöst ned på en af
de eleganta stolarne, som bokstafligen svigtade
under hans tyngd. Med armbågen stödd mot
bordet och pannan lutad i handen betraktade
han dystert en liten slät guldring, som låg
framför honom på bordsskifva^.
Uppkrupen i sin mjuka hvilstol drog den
unga damen en lättnadens suck. Hon såg sig
omkring i det prydliga rummet med en
forskande blick, och då hon fann, att alla de små
konstverk och pretiosa, som voro placerade
öfver allt, ej tagit någon skada, klarnade
hennes drag, och hon satte sig beqvämt till rätta
i stolen.
Efter en stunds tystnad upplyfte Harald
hufvudet.
»Nå, Signe?»
»Du väntar ett svar på din fråga. För att
låta dig få en fullkomligt klar inblick i mina
känslor, bör jag då genomgå vårt förhållande
från början. Vi växte ju upp till sammans
och jag kan försäkra, att jag aldrig hållit af
någon så mycket som dig. Det föll sig
derför helt naturligt, att jag med glädje svarade
a, då du efter slutad examen erbjöd mig att
till sammans med dig genomlefva just det lif
jag önskat mig bland intelligenta personer och
med ständigt tillfälle att följa med dagens
frågor och njuta förädlande nöjen. Kom så din
olyckliga ögonsjukdom, som afbröt studierna
och tvang dig att kasta dig in på en annan
bana. Vid min fars samtidigt inträifade död
befans ju hans förmögenhet så ringa, att jag
fann mig nödsakad sjelf arbeta för mitt
uppehälle och gick derför in vid telegrafen. Med
denna sysselsättning liar jag funnit mig väl
och, som du ser, skapat mig ett litet lugnt och
angenämt hem. Du, å din sida, tyckes också
helt och hållet hafva satt dig in i din nya
verksamhet, och under alla11 de är, vi varit
skilda, förändrat dig såväl i yttre som inre
hänseende till den grad, att jag endast med
möda kan upptäcka några spår af den gamle
Harald. Du var då en yngling, smärt, liflig
och älskvärd, med sin q et öppet för allt stort
och skönt — nu är du en man, hvars enda
intresse tyckes vara kreatur oeh landtbruk och
annat sådant, som rör den prosaiska lilla verld,
dit du blifvit kastad. Jag har redan af dina
bref anat detta och var derför besluten att
upplösa vårt förhållande, då din oförmodade
hitkomst påskyndade afgörandet och ledsamt
nog föranledde en scen, i stället för att allt
annars kunnat gå belt lugnt och stilla. Må
det likväl nu vara slut. Återgif mig ringen
och låt oss skiljas som goda vänner. Mig
skall det alltid glädja, om jag får höra, att det
går dig väl, och att du, som jag hoppas, snart
väljer dig en mera lämplig ledsagarinna genom
lifvet.»
Under Signes långa tal, hvilket framsades
lugnt och nästan som skulle hon hafva tänkt
högt, satt Harald orörlig, och endast det djupa
vecket mellan ögonbrynen antydde, hur
smärtsamt ban kände sig berörd af de hänsynslösa
orden.
»Jag hade således rätt,» mumlade han.
»Äfven du har förändrat dig,» tillade han
högre. »Jag kan dock ej föreställa mig, att
dessa dina egoistiska åsigter hafva slagit så
djupa rötter, att de ej skulle gifva med sig
på samma gång som din nuvarande tysta
ensamhet blefve utbytt mot lif, glädje och
vidsträcktare verksamhet.»
Hon såg hastigt upp och ämnade afbryta
honom, men ändrade sig och sjönk åter ned i
sin förra ställning.
»När jag tänker på,» fortfor Harald liksom
drömmande, »hur jag detta sista halfår endast
lefvat för denna återseendets stund, hvilken
ständigt hägrat för min inre syn! Allt sedan
grefven underrättade mig om, att ban ämnade
gifta sig och skämtsamt frågade mig, om jag
ej tyckte det vore skäl göra på samma sätt,
har jag gått som i ett rus, hvilket likväl ej
hindrat mig att på det omsorgsfullaste
öfvervaka uppförandet och inredandet af den nya
iuspcktorsbyggnaden, hvilken han under
inflytandet af sin lycka gaf mig lof att uppföra.
Hur ofta har jag ej varit nära att svika min
föresats att ej förråda något för dig, förr än
allt vore i ordning! När jag genomsåg de
tillväxande förråden i skåp och lådor och tänkte
på, att du snart skulle taga allt om hand, när
jag stod på verandan och såg ut öfver den
täcka insjön, drömmande mig vid din sida —
då föll det sig svårt att gå in och skrifva en
af mina vanliga lugna epistlar till dig. Men
jag beherskade mig, och då jag nu ändtligen
kommer för att rycka dig ur ditt sorgliga läge,
mottager du mig på detta sätt.»
»Du är ej så fullkomligt utan poesi som
jag trodde, men olyckligtvis skattar jag ej
landtlifvet med dess behag så högt, att jag
för den skull vill öfvergifva mina böcker, mitt
piano och mitt lugna lif här.»
»Men om du ej mer har någon känsla för
mig och ej vill lemna allt detta, så tänk
likväl på framtiden. Du innehar denna plats
endast på förordnande och har ju flere gånger
uttalat din fruktan för att blifva skickad till
någon annan ort och sålunda ändock nödgas
lemna detta hem, som tyckes dig kärast af allt.»
För första gången under det långa samtalet
tycktes Signe blifva förlägen. En svag rodnad
uppsteg i hennes fina, bleka anlete.
»Ja .. .men . . .» började bon, men tystnade
åter.
»Nå?» frågade ban förvånad.
»Jo ... det är så, att...»
»Hvad menar du?»
Med en otålig rörelse på hufvudet tycktes
hon liksom bortjaga tveksamheten.
»Jag har blifvit befordrad,» yttrade hon i
sin vanliga lugna ton, dock utan att uppslå
ögonen.
» Huru!»
»Jag är antagen till ordinarie föreståndare
för denna station.»
»När fick du underrättelsen liärom?»
»Just denna morgon, strax före din ankomst.»
Harald reste sig långsamt. Ett hånfullt
leende vanstälde hans öppna, vackra anlete.
»Mitt fel var således, att jag ej kom hit i går.
Du hade kanske ej då så obetingadt förkastat
reserven.»
»Reserven?»
»Ja, miua ögon ha nu ändtligen blifvit
öppnade för den roll, jag under åtta års tid spelat.
Om du ledsuat vid ditt yrke, om du blifvit
förbigången, eller några andra obehag träffat
dig, kunde det ju varit bra att ha mig att
tillgå. Det skall ju vara så, förmonligt ha
tvänne strängar på sin båge.»
»Harald!»
»Ja, är det ej sant? Kan du neka till, att
du ofta tänkt: lyckas jag ej i tjensten, så
återstår mig ju alltid Harald. Låtom oss
derför ej släppa honom, förr än min framtid på
annat sätt blifvit betryggad.»
Rodnaden på Signes ansigte blef allt djupare,
Hennes fingrar tummade nervöst på urkedjan.
»Jag försäkrar, att du misstagit dig. Några
dylika beräkningar ha aldrig uppstått hos mig.»
Han ryckte på axlarna. »Ditt sista bref är
dock ej ännu åtta dagar gammalt och deri
nämnes ej ett ord om skilsmessa. Om du
skrifvit det i dag, hade dess innehåll nog
blifvit annorlunda.»
Hans konstlade lugn gaf nu på en gång vika.
Han sammanknöt händerna och stampade så
häftigt med foten, att, trots den mjuka mattan,
ett sakta klingande hördes från etagerens små
prydnader.
»Reserv!» utropade ban med raseri. »Narr
för en qvinna, hvilken jag offrat mitt lifs
bästa känslor, och för hvars framtida lycka jag
arbetat med all min kraft, under det bon helt
likgiltigt väntade på det ögonblick, dä hon
utan risk kunde kasta mig öfver bord. Men
hur smärtsamt det än nu käns, är jag dock
glad, att du ej på sådana vilkor blef min
maka, ty om sedan ett uppvaknande inträffat,
skulle jag med förtviflan sett mig nödsakad
att lefva vid sidan af en qvinna, som jag
föraktade.»
Han betraktade sin förlofningsring. »Jag
ville, att den ej ens i döden skulle skilts från
denna plats, men ...»
Han drog den af fingret och kastade den
på bordet, hvarifrån den rullade ned på
mattan. Derefter vände han sig mot dörren.
Signe hade sprungit upp och sträckte nu sin
103
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
