Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 21. Fredagen den 25 maj 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tidningen utkommer i hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för I r\ I I N I månaden meddelar en fullständig mode- och mönstertidning. — Uppgif
ett qvartal endast 1 krona, postarvodet inberäknadt. — Sista numret i | LJ vJ IN å närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg prenum.-afgiften.
Våra barns lekar.
fånga föräldrar anse sig, när barnen
leka, vara så godt som befriade
från all annan tillsyn öfver dera,
än den att hindra dem under leken
tillgripa förbjudna eller skadliga saker —
och stundom äfven från denna. Det måste
härvid medgifvas, att många föräldrar äro
af omständigheterna tvungna att lemna sina
barn mycket åt sig sjelfva eller i andras
händer, och att det klander, som möjligen
här torde framlysa, naturligtvis icke är
ämnadt att råka andra, än dem det vederbör.
Men det är så många, som icke tänka
på eller hafva klart för sig, att det just är
under leken som en mycket vigtig del af
uppfostran, nämligen karaktärsbildningen,
försiggår. Det är så många, som glömma,
att det just är under leken, som barnets
anlag allra bäst kunna studeras. Ty då är
barnet helt och hållet sig sjelf, återliålles
icke af några regler eller band, utan har
sin fullkomliga frihet. Men det är just då
man skall passa på att ålägga band, der det
behöfves, och se efter hvar de felas.
Hvar och en, som plägat något aktgifva
på barn, har utan tvifvel sett, att, när de
tro sig vara obemärkta, vissa karaktärsdrag
hos dem framkomma, som man eljes icke
får se. Och under lekens ifver glömma
barnen ofta, att de ej äro allena. Det är
då man får se skilnaden mellan det lydiga
och olydiga barnet, det snåla och det
god-hjertade, det afundsjuka och det förnöjsamma
barnet o. s. v. Leken är under tidigare
skeden af barnets lif fullt ut så vigtig som
boken, om icke vigtigare, och de föräldrar,
som ega tid och förmåga att öfvervaka
barnens lekar, göra mycket illa, om de försumma
en så vigtig faktor i uppfostran.
Leken är för det lilla barnet lika
angelägen som arbetet för den vuxne. Barnet
vill sysselsätta sig — ett barn kan icke ett
ögonblick vara sysslolöst. Men barnet kan
icke med urskilning välja sina lekar, utan
deruti måste de vuxna bistå det. Ett barn
skulle till exempel utan betänkande hoppa
ned i en brunn för att söka sin egen
spegelbild i vattnet, om man icke genom
förbud och eftersyn förekomme dylikt, eller skulle
sticka ut ögonen med en sax, skära sig på
en knif o. d.
Detta inser en hvar och söker efter
förmåga förekomma dylika olyckshändelser.
Men deremot äro de få, som tänka på att
af leken göra uppfostran, hvarmed här icke
menas bibringande af kunskaper. Leken
med andra barn medför alltid förpligtelser
— alldeles som umgänget mellan menniskor
och deras inbördes förhållande i lifvet. Man
får ej vara snarstucken, för att icke skämma
nöjet för de öfriga; man får lof att gifva
efter, för att icke leken skall vändas i gräl;
man får icke vara ömtålig och man måste
finna sig i motgången och »vara lika glad
ändå», om det också icke går, som man
önskar; man får ej vara surmulen, icke
framfusig, icke öfversittare; man måste vara
rättvis och hederlig och gladlynt. Allt detta
är nödvändiga vilkor, för att leken verkligen
skall blifva en angenäm och nyttig
sysselsättning. Det veta vi litet hvar, att det är
icke roligt att leka med det afundsjuka,
lätt-retliga barnet; med gossen, »som alltid vill
göra orätt»; med flickan, som alltid vill hafva
försteget framför de andra; med det
trätgiriga barnet; pojken, »som alltid blir arg»,
och flickan, »som alltid springer och
sqvall-rar». Alla sådana anlag skola vi
uppmärksamma och söka bortarbeta och alla goda
anlag skola vi omsorgsfullt taga vara på och
söka utveckla.
Jag skulle vilja påstå, alt de föräldrar
känna icke sina barn, som ej veta, hur de
uppträda i sina lekar och geni emot andra
barn. Man hör rält ofta, att barn äro helt
annorlunda, när föräldrarna se dem, än när
de komma för sig sjelfva. Detta beror oftare
än man tror på, att föräldrarna icke känna
barnens rätta sinnelag och nöja sig med
en ganska ytlig bekantskap med sina egna
barn. Om de ville aktgifva på oeh blanda
sig i barnens lekar, skulle de ganska ofta
få temligen oväntade upplysningar.
Det heter ofta, att barnen uppfostra hvar
andra. Visserligen, men då måste dock hos
några af dem finnas en påbörjad
karaktärsutveckling, som har inflytande på de öfriga.
Oeh det kan för öfrigt icke nekas, att
barnen understundom uppfostra hvar andra
ganska illa. Och ehuru det visserligen ofta
visar sig mycken rättskänsla hos barnen,
får man ej heller så sällan se prof på mot:
satsen. I hettan och ifvern veta de också
ibland icke, huru leken eller striden tillgått,
hvilket icke hindrar dem att med stor
säkerhet förfäkta sina påståenden.
Försök t. ex. att vid ett »slagsmål»
utröna hvem som »började». »Det var Karl,
som började,» säger den ene. »Nej, det
var Fredrik,» påstår Karl. »Först gaf han
mej en box i magen och sen dref han till
mej i hufvu’t,» förklarar Fredrik. »Nehej,
det var han, som sparka’ mej först,»
bedyrar Karl, och så kunna de hålla på att
gräla om hvem som »började», tills de
»flyga på» hvar andra igen och »börja»
slagsmålet på nytt. Naturligtvis interfolieras med:
»han ljuger», »det gör han jemt», »nehej,
du!» och »joho, du!» oeh det är alldeles
omöjligt att här skipa rättvisa, äfven om
man varit åskådare af uppträdet.
Derför bör inan aldrig lita på det ena
barnets utsago mer än på det andras, och
då man blandar sig i leken, när den urartar
— hvilket man alltid bör göra — med
fullkomlig oveld utdela sina förmaningar åt
hela sällskapet. Men sedan, när man kan
med lugn tänka på saken, så bör man taga
barnen ett i sänder och hvar för sig i
förhör, och det är då man skall tillgodogöra
de erfarenheter man samlat, när man
åskådat lekarne och deltagit deri. Men detta
förhör får aldrig vara så, som stode
brottslingen inför domaren, utan fader eller moder
skall taga den lille i sin famn och med
kärleksfulla ord och lugnande smekningar söka
få fram den behöfliga sinnesstämningen och
gifva den nödiga förmaningen. Dock får
man härvid noga besinna, att man måste
vara säker på sin sak, så att man icke
onödigtvis plågar barnet, och icke heller låter
föra sig bakom ljuset af en liten listig unge.
Man förlorar då all makt öfver barnet.
Derför bör det här som eljes i lifvet
vara regel att »hellre fria än fälla», hellre
uraktlåta en bestraffning än gifva en
orättvis sådan, hellre inställa hela förhöret än
hålla ett ofruktbart sådant, hellre vänta med
tillämpningen af en grundsats eller en
erfarenhet än tillämpa den i orätt tid och
stund.
Hufvudvilkoret för att uppfostran skall
lyckas är, att föräldrarna skola i grund och
botten känna sina barn, och denna
grundliga kännedom om barnen kunna vi ej få,
utan att ständigt öfvervaka dem, dock så
att de icke känna det, utan, som jag på ett
annat ställe yttrat, till en viss grad »dresseras
i frihet». Derför få vi ej försumma något
tillfälle att studera dem och allra minst
försumma att leda deras lekar, så alt de blifva
oskyldiga och oskadliga, och öfvervaka
lekarne, så att karaktärsutvecklingen
derunder icke missriktas.
Men det är icke blott karaktärsdrag, utan
äfven smak oeh böjelser, som under leken
mera osminkadt framträda, och som ofta
gifva oss en god ledning för barnens vidare
utveckling. Och vill en moder vela »hvai
hon har sina barn», veta hvad de tänka
och känna, då bör hon gifva akt på deras
lekar och draga förståndiga, slutsatser af
deras uppförande.
Naturligtvis kan af allt detta dragas någon
nytta, endast när barnen lärt lyda, det vill
säga älska sina föräldrar och tro på dem,
så att de gerna rätta sig efter dem och
lyda med glädje, utan invändningar, lyda
strax, och icke först öfverväga, huru vida
föräldrarna hafva rätt, och i så fall i nåder
och af ren godhet mot de obetydliga
personer, som sörja för deras närvarande behof
oeh framtida välgång, uppfylla en och annan
af deras befallningar. Der föräldrarna hafva
släppt tyglarne så lösa, der är det bäst, att
de aldrig mera tänka på att strama dem.
Och der måste föräldrarna fritagas från all
andel i barnens karaktärsutveckling. Men
de kunna, dess värre, dock ej fritagas från
allt ansvar derför. Mathilda Langlet.
Literatur.
Den unga qvinnan, hennes väsen och
verkningskrets. Råd för ,<3et andliga och praktiska lifvet af
Garoline Milde. Öfvers, och bearb, af A. W. Andra
genomsedda upplagan. Oscar L. Lamms förlag,
Stockholm.
I fyra afdelningar med öfverskrifterna: Hjertat,
Förståndet, Hemmet, Verlden, hvardera
afdelningen innehållande 14—19 artiklar, lemnar boken
en del i synnerhet för unga qvinnor värdefulla
råd och lärdomar. Bokens så att säga praktiska
afdelning innehåller många goda saker; den rent
resonerande afdelningen har deremot tilltalat oss
mindre. Vi tro att »genomseendets kunnat
verkställas med mera omsorg, så att en del
språk-oegentligheter blifvit borttagna. Emellertid är
bo-ken för konfirmander och unga qvinnor som stå
färdiga att träda ut i lifvet, en af de mest
passande gåfvor.
Sommargäster
från Stockholm, hvilka önska fä
Idun utsänd till sina sommarnöjen,
torde med första skriftligen
uppgifva sina blifvande adresser till
Iduns Iiedaktion; äfvensom de
lägenheter, med hvilka tidningen Mr
sändas.
Detta gäller dock endast dem,
som erhålla tidningen genom
stadspostens bud. De, som få Idun
genom bokhandeln eller
tidningskontoren, böra träffa uppgörelse à
de ställen, der prenumerationen
egt rum.
Följetongen måste på grund af
bristande utrymme denna gäng
uteslutas. Mängden af annonser
gör, att vi säkerligen rätt snart
måste gå i författning om
tidningens utvidgande. Redaktionen.
lf!)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
