Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 22. Fredagen den 1 juni 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tidningen utkommer i hufvudstaden hvarje helgfri fredag oeh kostar fär I P\ I I M månaden meddelar en fullständig mode- och monstertldnlng. — Uppgif
ett qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. — Sista numret I I \_J U IN å närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, sa er-
Följande vår, när man ej längre behöfver
befara starkare nattfrost, borttages täckningen
och rosorna beskäras . . .
Vill du ha din trädgård fin, rigtigt
afundsvärdt fin, skaffa dig då rosor! Pina, utsökta
rosor — gula, mörkröda, skära och hvita.
Ingenting öfverträffar en grupp sådana i
skönhet.
Stina Q.
Litet men välment.
l|||f 11 a hysa vi en liflig önskan att kunna
ut-rätta något godt under vårt jordelif, att
gagna menskligheten, men vi föreställa oss, att
endast de stora, af verlden beprisade
gernin-garna ega ett verkligt och bestående värde, och
förgäta dervid, att ur det myckna lilla skall
det stora slutligen framgå, och att de små, i
tysthet öfvade, goda handlingarna medföra den
största tillfredsställelsen och skänka oss den
renaste glädjen.
Till denna obemärkta, men kärleksfulla
verksamhet äro vi qvinnor särskildt kallade, oeh
ingen af oss kan klaga, att hon icke fått eller
får tillfälle att utöfva den samma, ty äfven om
det är få qvinnor beskärdt att lemna något
betydligt understöd åt en i ekonomiskt betryck
varande medmenniska, sä kunna vi dock i
allmänhet, utan att ådraga oss eller hushållet
någon synnerlig förlust, gifva den af hunger
och köld hemsökte en måltid eller ett af oss
aflagd t klädesplagg oeh alltså hindra åtminstone
stundens nöd; men må vi vid vårt gifvande
städse erinra oss skaldens ord:
»Förödmjuka icke den da ger,
Att din hjelp ej blir en börda mer.
Aldrig utom dig du söke lönen,
Vandra tyst som kärleken och bönen;
Du uträttar blott din Herres bud:
Den, som ger den arme, lånar Gud.»
Stå vi deremot sjelfva i det led, som strider
i kampen för tillvaron, och således äro
urstånd-satta att i ringaste mon räcka åt andra en
hjelp till deras lekamliga uppehälle, så sakna
vi likväl icke helt oeh hållet förmåga att skänka
de lidande oeh sorgsna, som vi möta på vår
väg, ett sant deltagande, hvilket visar sig deri,
att vi vänligt söka uppmuntra den själ, som
slutat hoppas; i smärtornas hemvist, der
sjukdom och död herska, verkar oftast den
kärleksfulla medkänslan till välsignelse, ty »hjertat kan
lägga läkedom uti ett enda ord».
Mången gång komma vi i beröring med
personer, som begått ett felsteg och i andligt
afseende sjunkit djupt, men låt oss icke betrakta
dessa med fariseens ögon, ty vi känna icke
vidden och djupet af de frestelser, för hvilka
de fallit, eller de sjelfforebråelsernas qval, som,
kanske i åratal, förnekat dem dagens ro och
nattens hvila. Om vi döma, så låt oss göra
det med skonsamhet och icke undanhålla dem,
som farit vilse, den tröst, som äfven den bästa
af oss sä väl behöfver, nämligen hoppet, att
ångrens tårar icke falla förgäfves inför Honom,
af hvilken
»mången helig engel blifvit satt
att räkna helga tårars perleskatt.»
Anna Lena.
Bidrag i alla ämnen mottagas med tacksamhet.
Vid Babylons elfvar.
Öfversättning.
Babylons elfoar vi bida, med gråt vi
fukta vårt bröd;
Vi speja mot rymder vida; hvar fins det
hjelp i var nöd?
Förspilda äro dock böner, tår frihet för
alltid såld:
De dömda Jehovas Röner ej frias från
trål-doms våld.
Blott minnet än bud oss bringar om paradis,
som blef hjckt,
Det breder dödströüa vingar id till den eviga
flygt-
Utöfver Babylons floder det styrer långt
fjerran, hem,
Mot dig, vår drottning, vår moder, du stolta
Jerusalem.
Det bringar oss bud om en öde, en stad, som
besegrad är.
Med Jeonungaslägter döde och folk, som är
splittradt sär.
Vid branta klippan vi stanna, karg som en
tigande sorg,
Der Zion krönte sin panna med Davids
gyllene borg.
Der Morias pelare ranke en gång sig lyfte
mot sky
Som hymner af menskotanke, som vill till
gudomen fly —
Der lifvet ses trashöljdt träla i kojor med
krossadt mod,
Och endast askhögar m.äla, hvar fordom
altaret stod.
Vi sitta vid Babylons floder, och ingen lcan
vara glad,
Långt borta från dig, o moder, vår
bragdstora kungastad.
Men dock vår tunga försmäkte, förnekade
vi vår Gud
Bland detta vantrogna slägte, som. verlden
ger herskarébud.
Deras händer lenytas emot dig, deras tunga
bär hat och spott,
Fast en gång de lågo för fot dig, då du var
herre ocli drott.
Men hoppet en tröst än gaf oss: du ännu
kan blifva stor,
Så långe blott en utaf oss på din
upprättelse tror.
Ditt nybygda tempel skall tjusa med prakt,
som du fordom haft,
Ocli Davidspsalmerna brusa med
domsbasunernas kraft,
Och folken ur tidens dvala, den dåsiga, vakna
då,
Ocli sanningen högt skall tala och troende
åter få. —
Till dess vi hjelp i vår nöd fått, vårt hufvud
vi böje ned
Och älska med större glöd blott dig för den
smälek, du led,
Ocli bida vid Babylons floder, tills en gång
vi hinna hem
Till dig, vår drottning, vår moder, du nya
Jerusalem.
Qvinnor.
Porlrättstudier för Idun af Johan Nordling.
IV.
Mor Maja.
e finnas, som födas, växa upp och dö på
samma torfva, och hon trodde, att hon
skulle varda en af dem. Socknen var
hennes verld, utom den hade hon aldrig varit; den
lilla bondgården var hennes fosterland. Hennes
intressen sträckte sig icke utom dessa gränser;
de voro trånga således, men de voro intensiva.
Ilon hade varit barn och ung och mera
jäsande känslor liade rört sig inom henne. Hade
hon någonsiu känt, hvad längtan är, någon
åtrå att känna det obekanta och att förnimma
det hon ej förnummit? Det är möjligt. Nu
var emellertid den tiden sedan länge förbi.
Hon var nu så fastväxt vid roten, att intet,
trodde hon, skulle kunna slita henne derifrån.
Hennes likgiltighet för allt, livad som rördes
utom hennes krets, hade stadgats under långa
år, hade stegrats till ren motvilja, till
förskräckelse att pröfva något hittills opröfvadt.
Gården hade egts af hennes slägt i
mannaminne, ja, i fars, farfars och farfarsfars tid.
Den var icke stor, men den födde sin man
med sträfsamhet och omtanke, och det fans
många i den socknen, som hade det sämre än
bönderna på Kulla.
Maja var den gamle Kullabondens enda barn
och det grämde denne djupt, att slägten med
honom skulle dö ut på plogsidan. Han kunde
aldrig helt förlåta sin hustru den saken, och
det kom en kyla mellan föräldrarne, som icke
gjorde Majas yngre dagar gladare. Så dog
modera; det var strax vid julen, hon hade
förkylt sig vid kyrkegång och
lunginflammationen tog henne i grafven, innan veckan var all.
Maja var då 11 år.
Nu var hon vid de ären, att hon fort rände
upp. Hon var ganska däjelig att skåda och
tidigt mognad jungfru, redan innan hon gick
till skrift. Hennes hud var hvit ocli mjäll
som björkens bark och hennes läppar röda
som rinnande blod. Många af de unga
karlarne sågo kärligt åt henne och gjorde sig
stora tankar i sina sinnen.
Grannarne hade väntat, att Kullabonden
skulle gå i nytt gifte, ty de hade ofta hört
honom gnissla för slägtledens skull. Men åren
gingo och det blef intet deraf; nu var ban
gammal och bräckt, men mången ung tös hade
nog tagit honom ändock för egorna.
De hade en dräng på gården vid namn
Larsson ; han var utsocknes ifrån, men det var en
driftig karl, som skötte det bela väl, när
husbonden böljade bli gammal. Han var stor
som en jätte, envis och snar efter vreden,
men han hade ett godmodigt hvardagssinne,
när ingen sade honom emot; oeh han bar ett
friskt ansigte ofvan ett par breda skuldror,
hvilket allt kunde godt täckas en qvinna.
Maja var vuxen och hennes gula hår och
blå ögon voro all sträfvan värda, tyckte
Larsson. Så hade hon gården till arfs, och hon
skötte sig och var så flink i kök oeh
ladugård, att det var en lust att se. Maja
förnam, hur hans blickar brände, när de möttes
till sysslor och mål; hon tyckte icke illa vara
och kände det varmt inom sig, när den unge
mannen var när. Ibland såg hon upp, och
deras ögon träffades. Då logo de.
Men ban sade icke något på lång tid.
Den gamle, som började se mot sina dagars
ände, satt mest i spiselvrån, när vintern var
lf!)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
