Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 22. Fredagen den 1 juni 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hälles ett nummer 1 veckan under hela qvartalet. För hvarje 5-tal abon- I n | I KI Idun, erhålles ett gratlsexemplar för hela den tid, under hvilken
abonne-nenter, som samlas, och för hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af I U U IM mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 5, torde prenumera-
kall, och ordade med hvem som hade håg att
höra. Det vore hög tid, att Maja såge sig för
bland de unga karlarne, menade han, oeh der
voro många som hade budat sig oeh gått igen
med ogjordt ärende. Men Maja bara
skrattade, när gubben dref på; det blefve nog rätt
med den affären, svarade hon.
Nu tänkte Larsson dock till sist, att det
var bäst att berga, medan tid var. Han tog
saken enkelt och rättframt, som hans lynne
var till, när han väl en gång fått beslutet fast.
Om aftonen, när det var skumt, möttes de
af en händelse i ledet ner till brunnen. Han
fick henne snabbt om lifvet med sin arm af
jern, drog henne åt sig och kysste henne hårdt.
Hon skrek icke och sade heller intet emot.
Men hennes ansigte blef blossande skärt, och
hon lade hufvudet upp mot hans breda bröst.
»Då blir du min», sade han.
»Ja, som du vill», svarade hon.
Detta var nu ej alls, som bonden hade tänkt
sig, och han grinade illa, när de kommo till
honom och talade för sin sak. »Nej», skrek
han och sprang upp, »en fattiglapp utan klut
eller vägg; nej vid djefvulen!»
De läto honom hållas oeh sade hvarken ja
eller nej till alla hans ord. Han gormade en
hel vecka; drängen skulle han köra på dörren,
svor han, för hvarje ny dag som kom. Intet
blef dock af hans stora tal.
Larsson blef qvar, der han var, och det blef
både lysning och bröllop på Kulla till hösten.
Gamle far var mörk i synen, men tålig och
from som ett lam. Allt tycktes till en böljan
gå godt af stapeln. Men på kalaset på
qvällen, sedan vigseln stått, fick han för mycket
bränvin till lifs och vardt åter karsk i hågen.
Han samlade några gamla grannar kring sig i
ett hörn och skrek sig hes med onda ord mot
svärsonen. Denne låtsade ej höra ditåt.
Till slut blef dock skandalen för stor och
tålamodet tröt. Vreden steg honom åt
hufvudet och hans ådror svällde. »Tig gubbe»
rusade han fram, »eller jag kastar dig ut med
din fördömda käft.»
Den gamle blef hvit som snö, reste sig
osäkert och lyfte sin arm. Men innan slaget föll,
vacklade han och störtade till golfvet. Ruset
blef honom öfvermägtigt, sade man.
De fingo honom i säng oeh han syntes sofva
tungt. Morgonen derpå var han död.
* *
Sedan de dagarne voro gångna många och
långa år. Mor Maja på Kulla var nu sjelf
gammal vorden, ty man åldras fort under
arbetets jernok. Den hvita hyn var skrumpnad
och brynt af väder och vind, gestalten hade
förlorat de smidiga liniernas ungdomlighet,
förväxt, förkrympt under hvardagssysslornas släp.
Det gula häret hade förlorat sin glans, slätt
och säfligt struket öfver hjessan; men under
pannans rynkor blickade ännu ett par blåa ögon
fram, lika klara som i ungdomens dagar,
vänligt lysande af förnöjsamhet oeh sinnesro.
Hon hade dock nyss passerat sitt fyrtionde
år — icke mer. I enformig oändlig följd hade
dagarne vältrat sig fram öfver henne likt våg
efter våg, den ena den andra lik; af dagarne
hade blifvit månader och år, af de många åren
ett långt mödosamt lif. Hon hade födt sin
man en son, ban hade vuxit upp i föräldrarnes
hem och fanns der ännu. Hon hade skött sina
sysslor med oafbruten punktlighet likt ett
urverk som drogs upp för hvarje morgon på nytt,
gick sitt hvarf genom minuter och timmar för
att hinna till sitt slut och — börja der det
slutat. Aldrig stanna, aldrig gå ned.
Skördar oeh konjunkturer vexlade, och dock
var allt evigt enahanda. Bekymmer i dag för
väder och vind, för plogning och sådd,
bekymmer i morgon för vind och väder, för bergning
och skörd. Den ena gången gick det bättre
till än den andra, och kakan blef rundare och
kreaturen trifsammare. Så kom det hårda året
och strök rågan ur logen oeh tog tionde nr
ladugården. Ett var beständigt fullmålt —
arbetet.
Som ett gammalt träd växte hon fast vid
sin tufva, allt segare, allt mera orubbligt. Det
fanns intet i all verlden mera som fäste
hennes tankar utom omsorgen för gården, som var
henne kär, och för man och son. Litet
socken-sqvaller och litet bekymmer för grannen till
höger och venster, var en sällsynt lyx; utom
och bortom detta fanns intet.
De hade endast två mil till Stockholm, och
mannen eller sonen foro litet emellan ditin
med produkter till afyttring, med säd eller
slägt. Mor Maja kom aldrig med.
Likgiltigheten från tidiga dagar liade växt till aversion,
oeh hon kunde ej förmås att lemna sin plats.
De lockade henne ibland och tubbade att få
henne med sig, halft på allvar, halft på drift.
Men hon var omöjlig. Och så gåfvo de upp
försöken.
Nedanför kyrkslätten brusade saltsjöljärden,
och så länge vattnet gick öppet, kommo ocli
gingo ångare och fartyg till och från den stora
staden; många lade till vid Holmsundsbryggan,
der trafiken var stor och dit sockenvägarne
veko ned.
Hon såg deras hvita segel lysa mot skogens
grönska, såg röken bolma och draga sig i långa
strimmor mot den blåa himmelen, men aldrig
frågade hon sig sjelf, hvarifrån de kommo och
hvart de foro häD; än mindre kände hon någon
längtan att följa. De hörde till landskapet
liksom stenarne, buskarne och träden, dem hon
alla kände så väl, som hon kände sig sjelf, —
det var allt.
Och om vintern, när qvällarne och natten
lågo mörka och tunga öfver fältet och öfver
fjärden, då skymtade vid horizonten bortom
skogsgränsen ett skimmer af ljus som från ett
fjerran norrsken. Hon såg det, när hon gick
till sina sena sysslor för kreaturens nattrefnad
och husesyn mot brand och eld, och hon visste
att det var reflexen från den stora stadens
otaliga strålande ljus, den stora staden som
låg utom hennes verld. Derför egnade hon ej
heller en tanke deråt. Det hörde till
landskapet liksom drifvorna, skogen och viken, dem
hon alla kände så väl, som hon kände sig sjelf,
— det var allt.
(Slut i nästa nummer.)
jftr
Europeiska fLirstinnor.
Efter främmande källor tecknade af
Mathilda Langlet.
(Forts, från n:r 20.)
»Carmen Sylva».
||p»et fans en tid, då man frågade: »Hvem
G^sK’ är Carmen Sylva?» Nu har man länge
vetat, att det är en drottning, som gifvit detta
uttryck åt sin kärlek för »skog oeh sång».
Men man vet också, att det icke blott är cn
drottning, som roar sig med att skrifva och
låta trycka, hvad hon skrifver för att fördrifva
en ledig stund, utan en verklig skaldinna, som
skrifver, derför, att »hon kan ej annat».
Prinsessan Elisabeth af Wied hade konst-
närsanlag inom sin slägt. Åtskilliga prinsessor
af Wied hade för längre tid till baka med
framgång idkat verskonsten, en prins var
ryktbar resande och naturforskare, en annan var
målare.
Prinsessan Elisabeth, född 1843, var ett
kraftigt och lifligt barn, som fick lära sig läsa
redan vid tre års ålder, förnämligast derför,
att man icke kunde sysselsätta henne
tillräckligt. Hennes fint bildade föräldrar jemte
skickliga lärare arbetade med mycket förstånd på
att utbilda denna ovanliga begåfning. Det
dröjde ej heller länge, innan Elisabeth utmärkte
sig genom stor språkkunskap, utomordentlig
håg för musik oeh poesi och sann kärlek till
skön konst.
Men hennes uppfostran leddes icke så, att
hon ensidigt utvecklades åt detta håll. Den
unga prinsessan fick lära sig sköta synålen lika
väl som pennan och kokslefven lika väl som
ritstiftet. Men med allt detta var hon icke så
upptagen af lektioner och arbete, att hon icke
hade tid öfrig för lekar och rörelse i det fria.
Hennes öfversvallande lifsandar behöfde luft
och ofta nog lagade hon så, att hon obemärkt
kunde komma utom grindarna till parken
omkring slottet Monrepos — ett jagtslott, beläget,
så att säga, midt i skogen — samlade så byns
barn omkring sig och tumlade om med dem
på det mest obesvärade sätt. Vid sex, sju års
ålder svärmade hon för att blifva
folkskollärarinna, och när hon icke lekte med de andra
barnen, var det hennes glädje att samla dem
omkring sig och meddela dem något, som hon
sjelf nyss lärt. Det torde icke vara så många
prinsessor, som ens i så späd ålder uppställa
såsom sitt ideal att en gång få undervisa i
—-folkskolan!
Men vid hennes faders lilla hof var just
inte etiketten heller så sträng. Prinsen,
hennes far, var sjuklig och lungsigtig, modren var
under fem år nästan ständigt sängliggande oeh
hennes yngste broder, prins Otto, kämpade
ända från födelsen med lidanden, så grufliga,
att när ändtligen döden, efter elfva års plågor,
gjorde slut derpå, modren kastade sig öfver
det lilla liket och under strömmande tårar
utropade: »Gud vare evinnerligen tack och lof!»
Allt detta förblef icke utan inverkan på
den lilla yrhättan och utvecklade den hjertliga
välvilja och det ömma deltagande för allt
lidande, som alltid utmärkt henne, och kanske
grundlades då den karaktärsstyrka och den
omtanke för andra, den sjelfuppoffrande ömhet,
som senare gjorde henne till rumäniska folkets
älskling mera än till dess drottning. Under
ofvan antydda förhållanden inser man lätt, huru
vigtigt det måtte vara for denna furstliga
familj att få lefva ett lugnt och stilla lif; också
flyttade familjen 1850 till Bonn, för att
sjuklingarne och framför allt den stackars lille
prins Otto, skulle komma i åtnjutande af bästa
läkarevård.
Prinsessan-modren lät vid deras
sommarbostad anlägga en liten mönsterfarm, som sköttes
af de furstliga barnen, hvilka der gräfde och
plöjde i jorden, sådde och skördade, mjölkade
korna och skötte hönsgården. Detta blef
isynnerhet helsosamt för den unga prinsessan
Elisabeth, som var svärmiskt anlagd, hade en rik
fantasi och älskade att drömma vaken. Hon
kom här i beröring med verkligheten och hon
lärde känna och älska naturen. An i dag
bibehåller drottningen af Rumänien något af den
enkelhet och rättframhet, som naturligtvis borde
blifva följden af ett sådant uppfostringssät-t.
Af naturen var hon för öfrigt böjd för frihet
och oberoende och många berättelser äro gängse
om hennes små upptåg och utflygter på egen
lf!)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
