Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 23. Fredagen den 8 juni 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hålles ett nummer i veckan under hela qvartalet. För hvarje 5-tal abon- i p» i l k i Idun, ernålles ett gratlsexemplar för hela den tid, under hvilken
abonne-nenter, som samlas, och för hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af I LJ LJ IN mentet räcker. Åro de samlade abonnenterna färre än 5, torde prenumera-
henne. Hon lärde sig snart att både tala ocb
skrifva landets språk, hon gjorde sig förtrogen
med folkets seder och behof, och det dröjde
icke länge, förr än hon insåg, att hon ganska
riktigt bedömt detta land, när hon trodde, att
här var mycket att göra och mycket att göra af.
Hon har alltid hållit sig fjerran från allt hvad
politik heter, men det dröjde icke länge, innan
hennes inflytande i landet visade sig vara af
vida mer välgörande verkan än både diplomati
och kanondunder. Hon grundade skolor,
hospital, »soppkök», hem för konvalescenter,
hushållsskolor och barnkrubbor; hon uppmuntrade
populära föreläsningar och utbredde aktning för
helsovårdslagarne — det senare högst
nödvändigt i österländerna, dit Rumänien måste
räknas. Hon har också upprättat konstskolor och
konstgallerier, hvarjemte hon i liög grad
uppmuntrat husfliten och konstsinnet hos qvinnorna,
hvarvid hon söker, så mycket i hennes förmåga
står, bygga på det redan befintliga och ställa
allt på ren nationel grund.
De rumäniska qvinnorna hafva alltid egt
stor skicklighet i alla slags qvinnoslöjder,
såsom spinning, väfning och framför allt
brode-ring. Men en viss, allt mer kringgripande
smak för vesteuropeisk billig grannlåt hotade
att förqväfva denna hemslöjd och göra den
pittoreska nationaldrägten till något
»gammalmodigt» och följaktligen föraktadt. På egen
bekostnad anlade drottningen då en syskola,
der de gamla bysantinska mönstren med stor
omsorg reproducerades. Iion köpte af
bond-qvinnorna drägter, som de sjelfva broderat, och
då hon vistas på sitt sommarslott, bär hon
alltid sjelf och låter sina hofdamer bära den
rumäniska drägten, som endast deruti skiljer
sig från bondqvinnornas, att drottningen bär en
slöja, hvilken, såsom i den grekiska drägten,
äfven här antyder drottningsvärdigheten.
Dessutom har hon påbjudit, att vid den stora bal
for välgörande ändamäl, som årligen gifves i
Bukarest, endast rumäniska drägter skola bäras.
Men det var under kriget 1877—78, som
drottning Elisabeth verkligen blef en moder för
sitt folk. Rumänien stred tappert och fick
lida mycket under detta krig. Kung Carol var
alltid främst i striden, och hans gemål var
alltid främst — hos de lidande. På egen
bekostnad upprättade hon ett lasarett för hundra
personer, och man såg henne beständigt der
eller i de öfriga hospitalen, der hon personligen
deltog i de sårades skötsel och vård. Granska
ofta var det endast hon, som kunde öfvertala
soldaterna att underkasta sig smärtsamma
operationer. Alltid hade hon tröstande och
uppmuntrande ord till hands och vid mången
dödsbädd stod hon som en tröstens ängel. Intet
under att de sjuke tillbådo henne som ett
helgon, intet under att den kallsinniga,
högaristokratiska »societén» i Bukarest blygdes och
ryckte upp sig ur sin likgiltighet, så att
drottningen åtminstone fick pekuniert understöd från
detta håll. På stora torget i Bukarest står
nu mera en staty, föreställande drottningen, som
räcker en sårad soldat en dryck vatten. Denna
staty bekostades genom insamling af penningar
hos rumäniska soldathustrur till ett bevis på
deras tacksamhet mot henne, som då allmänt
kallades »de sårades moder».
Det finnes må hända ingen furstinna i hela
Europa, som så helt egnar sig åc sina pligter
som Carmen Sylva, Och dessa äro icke så
lätta, som man kunde tro. Bukarest är en
mycket fordrande stad, och den unga dynastien
är så godt som slaf af dessa fordringar. För
att hinna uppfylla dem alla och dock ega någon
stund för sig allena, bar drottningen gjort sig
till regel att både vinter och sommar hvarje
morgon stiga upp klockan fyra. En tid steg
hon upp klockan tre, men detta blef henne
för drygt. Sedan arbetar hon till klockan åtta
och dessa timmar äro de enda, då hon kan få
vara i fred med sitt arbete, då hon får vara
Carmen Sylva; återstoden af dagen måste hon
vara drottning af Rumänien. Detta är ingen
lätt sak, ty Rumänien är ännu ett halft
österländskt rike, ocli det går der icke an att hafva
särskilda audiensdagar eller timmar: drottningen
måste taga emot hvar och en, som begär
företräde. Det kan hända, att hon får mottaga
besökande, tolf till femton timmar i rad.
Då hon oeh hennes gemål sätta sig till bords,
äro de stundom så uttröttade, att de knappast
förmå tala ett ord med hvarandra. Om hon
sedan kunde få gå någorlunda tidigt till sängs,
vore det ändock uthärdligt detta. Men i
Bukarest roar man sig tappert — det kallas också
nöjets stad — spisar middag sent och
förlägger sina nöjen till nattens timmar.
Galaspektakel och baler börja sällan förräu klockan tio
eller elfva på aftonen, och öfverallt måste
drottningen vara med eller åtminstone visa sig.
Således kommer hon sällan i säng fore klockan
ett och får blott fyra timmars sömn, hvilket
tydligen är för litet, och utan tvifvel kommer
hennes helsa förr eller senare att lida deraf.
Under sommaren vistas hofvet vid Sinaia,
der munkarne fordom utrymde klostret åt de
kungliga gästerna, men der konung Carol låtit
uppbygga ett präktigt slott. Trakten, der detta
slott är beläget, är helsosam och
utomordentligt vacker; här förenas Karpatiens storartade
skönhet med de italienska alpernas rikare och
mera romantiska behag. Men äfven här måste
drottningen gifva audienser och mottaga
främlingar, så att hon, ehuru ej jägtad som i
hufvudstaden, dock ej heller här kan få vara
i lugn och ro. Blott tre veckors fullkomlig
hvila unnar hon sig under bela sommaren.
Hon drager sig då tillbaka till en schweizervilla,
som hon byggt åt sig vid randen af den
sorlande Pelesch. Här öfverlemnar hon sig åt
sina mest älskade sysselsättningar, här skrifver
hon, målar hon, ströfvar omkring i skogen.
Under dessa vandringar bär hon alltid en
praktisk och enkel drägt, den samma, som
bond-qvinnorna i trakten nytja. Med en alpstaf i
handen ocli en stor dansk dogg till sällskap och
beskyddare vandrar drottningen af Rumänien
omkring i skog och mark, klättrar upp på berg,
lyssnar till fogelsång och plockar blommor, allt
medan hon samlar intrvck, som Carmen Sylva
sedan bearbetar och nedskrifver.
(Forts.)
Qvinnor.
Porträttstudier för Idun af Johan Nordling.
IV.
Mor Maja.
(Forts. fr. föreg. n:r.)
len så kommo hårda tider med magra
skördar år efter år och ekonomiskt
betryck för all landet. Kullaborna släpade ocb
sleto i sitt anletes svett för utkomst och äring.
Men intet hjelpte, hvarken arbete eller
försakelser, mot denna envisa kris, som sög deras
krafters märg och deras åkrars must. Landtbruket
gick bakut ech kreaturen tvinade.
Larsson gick omkring så mörk i synen som
ett oväder. När hans bemödanden oupphörligt
gäckades, kände han slutligen en trötthet och
leda vid alltsammans uppstå och växa inom
sig. Och hans sinne förbittrades, oeh ban
knotade mot denna fördömda jord, som intet gaf.
Sonen och ban höllo långa rådslag
tillsammans, lånade tidningar hos klockaren, studerade
dem flitigt och ifrigt, oeh slogo råd igen. Men
alltid, när mor Maja nalkades inom hörhåll,
förstummades de med ens.
Hon var nu den enda, som höll modet uppe;
hennes energi ocb uthållighet sporrades af
motgången, och hon sökte ideligen med
förtröstansfulla och uppmuntrande ord egga männen,
hvilka icke förty blefvo slappa och liknöjda
för arbetet ocli läto det hela gå för vind och
våg. Hon hade en känning af, att de i smyg
förberedde något ondt, hon visste icke rätt
hvad, och hon oroades djupt af dystra aningar.
Men hon kunde aldrig utforska dem och,
nät-bon frågade dem rakt på sak, tego de.
Så var det på våren, april gick in och snön
smalt. Det hade varit en hård och bister
vinter; men nu rymde den med ens fältet. De
långa soliga dagarne gjorde styfva dagsverken;
isen bröt upp och saltsjöfjärden brusade af
väldig vårflod.
En qväll kommo mannen och sonen åter
från en hemlighetsfull Stockholmsresa, hvars
orsak mor Maja förgäfves sökt utfråga och
hvilken derför ingifvit henne en aggande oro,
som bränt och plågat hela dagen. Hon hade
en förnimmelse af, att detta fruktade obekanta
som hon på senare tider känt i luften, nu
stode för dörren. Tunga suckar stego
oupphörligt, ofrivilligt upp ur hennes bröst och
medan hon skötte sina sysslor, gingo hennes
tankar beständigt i samma kretsgång: »hvad
taga de sig till; herre Gud, hvad taga de sig
till I»
Hennes ängslan växte för hvarje timme, som
gick, och när det kom till qvällen, var den rent
outhärdlig. Hon hade icke ro i stugan, der
brasan flammade, utan löpte ut i smutsen efter
den mörka vägen, långt ut för att möta de
hemvändande. Men när hon så skönjde
vagnen i dunklet på afstånd, hörde hjulen gnissla
ocb männens döfva röster, åtrade hon sig, vände
oeh smög hem till gården före dem.
»God afton» helsade hon, när de stego in i
stugan och en orolig blick spejade på deras
ansigten, som lystes upp af den röda elden.
»Hvad nytt från staden?»
»God afton» svarade de, stego fram till
bänken och slogo sig ned. Vidare sade de
intet. Hon sysslade vid spiseln och det blef
tyst en stund.
Hon väntade att de skulle tala, ocli
minuterna kröpo fram, långa som evigheter.
Slutligen blef dock oron henne öfvermägtig; hon
skyndade fram till mannen och grep hårdt om
hans arm.
»Du, Larsson,» sade hon häftigt, »svara mig,
hvad ha ni i sinnet?» Nu måste du svara
mig!»
»Hvad skriker du för,» svarade han otåligt;
»nu är dock alltsammans klart.»
»Klart? Hvad är klart?»
»Vi ha varit hos agenten i dag och styrt
om biljetterna. Auktionen lyses om söndag ocb
om en månad emigrera vi till Amerika. Det
ska f—n slita en hund här hemma, när man
kan få det bättre.»
Hon släppte hans arm, som träffad af ett
slag. Hon bleknade och hennes ögon
förmörkades, läpparne rörde sig som till tal, men det
dröjde om, innan hon fick fram ett hörbart ljud.
»Oeh jag?» ljöd det ändtligen hest.
»Du följer naturligtvis.»
Nu fick hon lif igen. »Aldrig!» ropade bon
»hör du, det är omöjligt, aldrig!»
Mannen reste sig ocb sköt henne omildt ät
lf!)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
