Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. Fredagen den 15 juni 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tidningen utkommer i hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för i r-\ l i * i månaden meddelar en fullständig mode- och mönstertidning. — Uppgif
ett qvartal endast I krona, postarvodet inberäknadt. — Sista numret I I U U IN à närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, sa er-
fria — i trädgården, på verandan eller
balkongen.
Att man må egna den sjuke den
kärleks-fallaste uppmärksamhet, behöfva vi väl ej
nämna; lika litet, att man bör gerna uppfylla
hans önskningar, men ej sätta sig mot
läkarens anordningar, hvilka man med all
kärleksfullhet bör förmå den sjuke att följa. Om
han visar en lätt förklarlig retlighet oeh
otålighet, bör man ej räkna noga med honom
eller visa sig snarstucken.
Lugn är hufvudsaken för en patient; men
lugn betyder utelemnande af allt, som på
något sätt kan upphetsa, och det skall allt det
göra, som man foretager sig eller som sker
öfver det dagliga, det vidvanda.
Låt derför bli att trippa omkring på
tåspetsarne som ett vacklande, värkbrutet andeväsen,
utan gå hurtigt som vanligt; dessa fruktlösa
försök att gå Ijudlöst frambringa i allmänhet
långt mera knarrande och nervretande ljud än
ett ordentligt steg.
Tala sakta, men låt bli att hviska. Ett
for-ceradt hviskande väcker långt lättare den
sofvande än ett vanligt, sakta samtal. Och
låt bli att säga »Tyst!« Det är dock en helt
öfverflödig påminnelse, då ju en hvar i förväg
vet, att han skall hålla sig stilla.
G-å med lätta skodon och mörka kläder, som
ej prassla. Har du något att säga, så säg det
så högt, att den sjuke kan höra det om han
har lust, och ingif honom ej den tanken, att
du har privathemligheter att anförtro andra, i
synnerhet borta vid dörren.
Ty den dörren har mycket att svara för.
Synes den ifrån sängen, öppna folk den
långsamt, sticka in hufvudet och draga det
långsamt ut igen. Om icke, hör patienten dörren
öppnas och stängas på ett mystiskt sätt, utan
att någon synbart går ut eller in, och så
livi-skas och tisslas det utanför. Vill du in, så
öppna dörren raskt och frimodigt, stå ej som
en tjuf och fumla i fem minuters tid med
handtaget. Du uppnår ju dock endast att
framkalla ett irriterande knarrande och vinner
således långt ifrån din egen afsigt.
Vill du tala med den sjuke, så sätt dig tätt
intill hufvudgärden med ansigte och kropp i
samma rigtning som hans. På detta sätt kan
du beqvämt iakttaga honom, utan att han
märker det, och så slipper han fästa sina ögon
pä dina, något som är ytterst obehaglig t för
en sängliggande och nervös menniska.
Sörj för att patienten hvilar så beqvämt som
möjligt, men afsky som pesten all slags
forcerad, demonstrativ omsorg.
Dylika oroliga uppmärksamheter plåga
honom endast och göra honom minst lika stor
skada som ren försummelse.
I ett följande nummer återkomma vi till
hvad den sjuke har att iakttaga.
>Första steget».
■ar du vid t okt, licaraf tvedrägt, som
sp smärtat dig, alstrats,
Tänkt vid dig sjelf: »jag ju ej första steget
kan ta»;
Märk! Ej är kärlekens sed att vänta en
annan till mötes —
Ödmjuk han skyndar och glad först att få
räcka sin hand.
Erik Modin.
Blommor i hemmet.
i^a, om blommor i hemmet är det vi här
vilja språka en stund i all vänlighet —
om blommor i tveggehanda bemärkelse. Icke
blott dessa, som från gröna stjelkar och bland
gröna blad spira upp att med sina skira färger
och sin härliga doft fröjda oss alla, den glade
som den sorgsne, den unge som den gamle,
utan äfven dessa »glädjens blomster», som
osynliga och dock tydligt förnimbara spira upp ui
den ädlaste grund, for att göra menniskornas
hem till en värdig skola för de unga och en
fridens hamn för de gamle.
I hvarje hem, der de förstnämda saknas, har
man omedvetet förnekat sig sjelf icke allenast
en stor njutning, utan äfven ett medel till det
slags förströelse, som blir en motvigt mot dåligt
lynne oeh, liksom hvarje umgänge med naturen
sjelf, blir för den, som älskar oeh vårdar dem,
en källa till tanke på och beundran af skapelsens
storhet.
Förutom den prydlighet oeh det nöje, som
bladväxter och blommor skänka åt ett hem, ha
de ju äfven, såsom vetenskapen intygar, en
särskild förmåga att rena luften i våra bostäder
och dymedels äfven förmonligt inverka på vår
helsa.
Den vanliga invändningen mot
blomsterodling i hemmet är: »Jag har ej tid dermed!»
— »Det är mig fullkomligt omöjligt att hinna
sköta blommor!» — Ja, häri ligger mycken
sanning, och du har delvis rätt deri, min vän!
Dina barn upptaga dig så mycket, ditt hushåll
är besvärligt, tusen ting och förhållanden hindra
dig att tänka på ditt eget nöje i detta fall.
Men erfarenheten har lärt den, som skrifver
detta, att äfven med ett mycket besvärligt
hushåll och många barn, med sjukdomsfall och
allt, kan man. om man rätt älskar dessa
naturens ljufva väsen, dock alltid finna någon stund
på dagen, då man kan vattna dem, vända dem
mot solen och pyssla om dem i allmänhet,
liksom vore äfven de barn af ens kärlek. Och
när dina egna barn växa till, kan du lära dem
att älska dessa blommor, lära dem att sköta
dem ocb derigenom föra dem in i skapelsens
lustgård.
Det andra slaget af blommor är dessa
hvarom vi i ungdomen tänka och tro: »Ack, hur
lätt skall det icke blifva att pryda mitt hem
med kärlekens blomster, att alltid le mot min
käraste vän, att förlåta, om sådant skulle
behöfvas — hur lätt skall icke allt detta blifva
för mig!»
Ja, det kan lyckas, och det lyckas, men
det går ej alltid så ofantligt lätt. Med
mycken omsorg, med en ständigt vaksam kärlek,
skall, oaktadt alla de brister, hvilka vidlåda
vår bräckliga menniskonatur, både min oeh
hans, den närmaste vännens, och deras, som
för öfrigt omgifva mig, den jordmon beredas,
der dessa härliga blommor skola skjuta skott
och fröjdas. Oeh detta så, att icke blott de,
som tillhöra detta hem, känna det och blifva
lyckliga derigenom, utan äfven de, som utifrån
komma med dem i beröring.
Att från mannens sida mycket måste göras,
för att detta qvinnans arbete skall blifva
möjligt, derom kan ju ej tvifvel råda, men då jag
här endast talar till qvinnor, betonar jag också
starkare den ofantliga kraft, som ligger i
qvinnans tåliga kärlek. Jag talar dock bär om
den kärlek, som är förenad med omdömets
klarhet och tankens sjelfständighet, icke denna så
lcallade kärlek, hvars egentliga namn är
svaghet och hvilken i hemmet alstrar bittra örter
i stället för de blommor, som borde uppväxa
ur dess jordmon.
Den verkliga kärlekens storhet och
nödvändighet erkänner mannen -— ban gör det äfven
och kanske mest i de ögonblick, då ban
vänder sig bort från den dåraktiga unga qvinna,
med hvilken han jollrat och skalkats, men
hvilken han ingalunda vill som hustru lägga
intill sitt hjerta. De ädlare bland männen
erkänna ärligt: »Min hustru skall vara ädlare
och renare än jag sjelf,» de lägre bland dem
säga det visserligen äfven — fast ofta
omedvetet.
Nå väl, böra vi qvinnor ej glädjas häröfver,
bör det ej uppmuntra oss att med ifver odla
dessa blommor i hemmet, hvilka under många
förhållanden, jag säger icke alla, förmå att
småningom utplåna sä många mörka skuggor!
Om moderskärlekens fröjder har så mycket
blifvit skrifvet och sagdt — men, i sanning,
derom kan ej för mycket sägas. Barnens glada,
uppslupppna lekar, dock utan sjelfsvåld, det
ifriga täflandet om »bästa betyget» under
hemmets första abcd, de röda kinderna och äfven
de många smörgåsarne efter de ifriga
ansträngningarna af barnslig idrott — allt detta är
äfven ljufva blommor i hemmet.
När gumman, den gamla, trötta, kanske
utarbetade qvinnan, från sitt lifs sista skede
blickar till baka och på det hem, der hon lefvat
och verkat, när hon ser sina barns leende oeh
klara ögon, sin makes, den profvade mannens,
djupa, innerliga blick, när hon trycker hans
hand ocb känner, att hon förvärfvat denna
ålderdomslycka genom styrkan af sin kärlek
från ungdomen — då kan hon med rätta tänka:
»Detta är blommor i hemmet, som ej förgå!»
A. N.
Europeiska furstinnor.
Efter främmande källor tecknade af
Mathilda Langlet.
»Carmen Sylva».
(Forts, från n:r 23.)
i|||j|cke förr än 1887 kröntes konung Carol oeh
ess» hans drottning. Härvid utvecklades en
utomordentlig prakt, men ett ögonvittne förklarar,
att festernas glanspunkt var den ståtliga oeh
sköna qvinna, som nu på sitt ädla hufvud fick
sätta en krona, visserligen af guld och en
drottningkrona, men icke skönare än den krans af
lager och myrten, som skaldernas hyllning och
folkets kärlek redan skänkt henne.
Vacker och majestätisk stod hon der i en
drägt, som ännu mera upphöjde hennes
skönhet — en klädning af hvitt sidensars, broderadt
med matt guld och blå och mörkröda perlor,
försedd med långt och rikt släp, fodradt med
skarlakansrödt siden oeh kantadt med sobel;
hennes underbart rika oeh vackra hår föll i
tjocka lockar kring tinningar och nacke, och
öfver axeln bar hon det rosenfärgade skärpet,
som tillhör Katarina II:s orden. På ömse
sidor om konungen och drottningen stodo
konungens broder och unga brorssöner, och några af
de närvarande märkte, att drottningens läppar,
hårdt sammanpressades, liksom för att bekämpa
en sinnesrörelse, då hennes blick föll på
furstesönerna, Der nere i grafhvalfvet hvilade ju
sedan sju år till baka hennes eget enda lilla
barn, det barn, som i denna stund borde hafva
stått vid hennes sida. Det var icke så
underligt, om tårarne ville bryta fram, ocb i denna
stund förjagade det behagliga leende, som eljes
plägade krusa dessa fina läppar.
lf!)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
