Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. Fredagen den 15 juni 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hålles ett nummer I veckan under hela qvartalet. För hvarje 6-tal abon- i r^v i i k i Idun, erhålles ett gratlsexemplar för hela den tid, under hvilken
abonne-nenter, som samlas, och för hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af | LJ LJ IN mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 5, torde prenumera-
Men då hon sedermera i sin med åtta hvita
hästar förspända vagn — en vagn, som mera
liknade en blomsterkorg, så uppfyld var den
af buketter och kransar — åkte till baka till
palatset, hade leendet återkommit på hennes
läppar. Med en stor med äkta strutsflädrar
garnerad solfjäder skyddade hon sitt obetäckta
hufvud mot solen och log och helsade åt alla
sidor mot det förtjusta folket, som ej kunde
se sig mätt på sin vackra drottning. Elisabeth
å sin sida såg nu för första gången en del af
sina undersåter, folk från aflägsna provinser,
som aldrig besökt hufvudstaden, men som nu
skickat representanter och fanor och banér tili
kröningen.
Der såg man de stolta bergsborna i sin
praktfulla nationaldrägt och med sin fana, prydd
med tvenne furor i broderi. Lätt åtskilda från
dessa voro handelsmännen från Braila, greker
och bulgarer, som icke hade ett drag af den
rumäniska folktypen. Aldrig förr sedda här
voro invånarne i Dobiudcha, som nu för första
gången uppträdde i sin nya hufvudstad. Det
var för det mesta turkar med likgiltiga anleten
framblickande under turbanen, men här och
der såg man också ett tartariskt hufvud med
en guldbroderad mössa. Bergsborna från Lilla
Wallachiet, som anses vara de äkta rumänierna
och bland hvilka landet finner sina tappraste
krigare, voro ock ett ståtligt folk och voro lika
välklädda som vackra. Dest-a främlingar i
hufvudstaden, till ett antal af 4000, skulle alla
begifva sig till kungliga palatset, gå uppför den
breda marmortrappan med sina olika fanor,
helsa konungen och drottningen, se på dem
båda oeh noga i sitt minne inpränta deras
drag, för att vid hemkomsten kunna bestämdt
försäkra, att Rumänien nu hade fått en riktig,
verklig konung och en dito drottning.
Sannerligen, denna dag måtte för det rumäniska
konungaparet icke varit den minst tröttsamma!
En fransk diplomat, som nyligen — förra
sommaren — fick göra ett besök på Sinaia,
har deröfver lemnat en liflig skildring, och då
denna så att säga bringar oss i konungaparets
närhet, vilja vi med den samma afsluta denna
lilla teckning af en qvinna, som utan tvifvel
är en af de märkligaste vår tid frambragt, om
hon äfven i politiskt hänseende ej spelat
någon roll.
»Genom vår ambassadör,» säger den franske
diplomaten, »öfverbringades mig en bjudning
att följande dag klockan ett frukostera på slottet
Sinaia. Kort före den utsatta tiden infann
jag mig i klostret, hvarifrån en väg ledde midt
in i skogen, som jag tyckte. Men snart kommo
vi fram till en öppning i skogen, der på en
höjd visade sig ett slott af rätt egendomligt
utseende med spetsiga tak, spiror och
klocktorn, balkonger och små hängtorn, ej olika
peppardosor; ett slott, som tycktes genom någon
trollmakt hafva blifvit förflyttadt hit midt i
vilda skogen.
Inkommen i bottenvåningen, fördes jag af en
lakej i livré af blått och silfver uppför den
med röda smyrnamattor belagda trappan in i
ett galleri, dekoreradt med gamla vapen och
rustningar från olika tidehvarf, och der dagern
föll in genom fönster med färgade rutor. Här
mötte mig en af konungens adjutanter och förde
mig in i en stor aflång sal med fyra höga fönster
och som åt söder hade ett galleri, afstängdt
med gardiner af mattblå silkesplysch, rikt
broderad. Samma tyg och samma broderier voro
öfverallt förherskande i salens möblering. I
plafonden af trä var en utmärkt vacker gobelin
uppspänd. Det såg ut som en tafla i präktig
ram.
I salen befunno sig flera damer af olika
åldrar, alla kläda i rumänisk drägt, samt några
herrar, alla, utom två, i uniform. En af de
senare, en man af medelhöjd, med svart skägg
och svart kortklippt hår, gick emot mig och
räckte mig handen. Det var konung Carol.
En hohenzoller, — och icke blond, utan
mörk!
Konungen tilltalade mig genast utan någon
presentation af min ringa person och förestälde
mig derefter för drottningen, som samtalade med
några damer, hvaribland hennes vän och
med-arbeterska Mila Kremnitz, gift med en tysk i
Bukarest bosatt läkare. Så väl drottningen som
de båda tyska damerna buro till sin drägt en
skir hvit slöja, öfverströdd med guldpaljetter,
oeh som från hufvudet nedföll öfver axlarne.
Den rumäniska drägten är egnad att förhöja
drottningens ståtliga utseende och växt. Den
består, som man vet, af en framtill öppen
öfver-kjortel af med silfver genomväfdt sidendamast
af matt röd färg, som med ett skärp fästes
omkring midjan öfver en lång blusliknande
under-klädning af mjukt, hvitt tyg med rika broderier,
synnerligast kring halsen och ärmlinningarne.
Drottningens ansigte är egendomligt, derigenom
att näsan redan vid näsroten är hög oeh böjd,
hvarjemte ögonen ligga förunderligt djupt; pä
venstra kinden har hon ett litet ärr. Jag
kunde dock ej annat än förvånas öfver hennes
skära oeh ungdomligt blomstrande hy —-
förmodligen en följd af hennes ständiga vistande i fria
luften — som stod i så underlig kontrast till det
alldeles grånade håret, hvars tjocka flätor stucko
fram under slöjan i pannan och vid öronen.
De stora strålande blå ögonen och ett par
bländande tandrader syntes ocksä föga höra
tillsammans med det grå håret.
Sedan helsningar och några inledande fraser
blifvit vexlade, började drottningen tala om den
stackars prins Alexander af Bulgarien, för
hvilken hon uttryckte sitt deltagande helt
okonst-ladt och hjertligt. Samtalet afbröts dock snart
och vi begåfvo oss in i matsalen. Detta rum
med bord af gammal ek, väggarna prydda med
vaser af metall, af glas och majolika, ljuskronor
af kristall och stolar, klädda med läder,
liknade helt och hållet en matsal i renässans-stil
hos nägon af de rika patricierna i Tysklands
kejsarstäder.
Vid bordet fick jag till granne drottningens
hoffröken den vackra oeh lifliga fröken Livia
Majoresco. Naturligtvis samtalade vi om
Carmen Sylva och hennes skriftställeri. Jag viste
väl, att drottningen och fru Kremnitz
samarbetade och att romanen »Från tvenne verldar»,
som utkommit under signaturen Dito et idem,
var en frukt af detta samarbete, men jag viste
icke huru det tillgick. Derom fiek jag af min
sköna granne en rätt intressant upplysning.
Denna roman, som har formen af brefvexling,
skrefs sä, att rollerna ordentligt fördelades.
Drottningen skref brefven från den lidelsefulla
oeh rikt begåfvade prinsessan Ulrika till en
professor vid universitetet i Greifswald, oeh
fru Kremnitz skref brefven från professorn till
prinsessan. Detta tillgick såsom vid en vanlig
korrespondens; drottningen afvaktade professorns
svar, innan hon lät sin prinsessa skrifva något
nytt bref, och fru Kremnitz lät sin professor
ordentligt besvara prinsessans utgjutelser.
Vid bordet samtalades lifligt och allmänt,
men måltiden räekte knappast i tre qvarts
timme. De fem, sex rätterna serverades
ganska hastigt efter hvarandra. Då man stigit
upp frän bordet, gick drottningen med sina
damer in i den stora salongen i det fyrkantiga
tornet, medan konungen och herrarne begåfvo
sig ut i ett öppet galleri eller loggia, hvarifrån
man hade en den härligaste och meat vidsträckta
utsigt öfver den kringliggande nejden.
Från balkongen ledde stora, nu uppslagna
dörrar till den salong, der drottningen uppehöll
sig med sina damer och der i små koppar
serverades turkiskt kaffe. Konungen förde mig
dit in.
Denna salong företer en lysande oeh högst
egendomlig prakt. Gardiner, mattor, dynor och
sofftäcken bestå här endast af tyger, öfverhöljda
med de praktfullaste turkiska broderier.
Väggarne äro tapetserade med dylikt tyg och till
oeh med i taket äro dekorationerna af samma
slags broderier. Alla prydnadsvaser, väggfältens
och plafondens oinramningar, stolar, ljuskronor,
allt är i ren arabisk stil. Midt emot dörrarne
till galleriet ser man en liten vinterträdgård,
förmedels en glasvägg afstängd frän salongen.
Solskenet, dämpadt af tunga gardiner, spred
ett varmt och färgrikt ljus i det stora rummet
medan det liksom med ett guldskimmer öfvergöt
de tropiska växterna i orangeriet. Ingen
omgifning skulle kunnat bilda en sä passande ram
som detta praktfulla solbelysta rum till dessa
grupper af unga qvinnor och flickor i brokiga
drägter, mycket påminnande om orientens lysande
färgprakt.
Drottningen hade fått höra, att jag varit
nära bekant med Turgénieif, och hon uttalade
varmt och lifligt sin beundran för hans stora
talang. Frän literaturen öfvergingo vi snart
till de sköna konsterna. Drottningen hade
redan hört talas om och berömmas den byst
af henne, som min son Paul utfört utan annan
ledning än några fotografier. Då jag nu såg
originalet för mina ögon, kunde jag med godt
samvete bekräfta detta beröm.
Dock kunde jag icke afhålla mig från den
anmärkning, att ingen byst eller tafla, om också
utgången ur den största mästares hand, skulle
kunna återgifva drottningens ansigte så, som
jag nu såg det framför mig.
»Hvarför skulle det vara omöjligt?» frägade
hon.
»Helt enkelt derför, att man i marmorn aldrig
skulle kunna återgifva den strålande blå färgen
på ers majestäts ögon, och hvarken byst eller
tafla skulle kunna återge hvad Goethe sjelf
skulle afundats Carmen Sylva. Han säger
verkligen också, att han aldrig utan afund kunnat
se detta behag hos andra.»
»Hvilket behag skulle då detta vara?»
»Ers majestäts tänder, parbleu.’»
Drottningens läppar drogo sig härvid
ofrivilligt till ett högst behagligt leende, som visade
mera af des3a perlrader, än jag förut fätt se,
och öfvertygade mig att der ej fans ett enda
tomrum.
»Ja, det säger ni,» svarade hon, »men jag
försäkrar, att somliga personer äro fullt
öfvertygade om, att jag här prålar med livad jag
icke eger oeh att mina tänder äro löständer.
Jag viste, att drottningen i musik och
målning eger en rätt vacker talang. Efter mycket
öfvertalande visade hon mig slutligen nägra
taflor, som hon målat, dock först sedan hon
ytterst anspråkslöst försäkrat mig, att hon icke
var någon konstnär, utan blott mälade för att
roa sig och icke kuude åstadkomma något
dugligt, hvilket senare icke var sant.
De unga damerna i drottningens omgifning
voro icke, som jag först trodde, hennes
hoffröknar, utan blott inbjudna till hofvet under
vistelsen vid Sinaia, för att få andas frisk skogsluft,
vistas i drottningens närhet, sällskapa med henne
oeh så vidare.
Hvem skulle icke vilja vara i deras ställe!
Hvem skulle icke vilja vexla några ord med
en vacker drottning för att stärka sitt sinne
lf!)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
