Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 26. Fredagen den 29 juni 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tidningen utkommer i hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar for i r-\ | | k j månaden meddelar en fullständig mode- och monstertldning. — Uppgif
ett qvartal endast I krona, postarvodet inberäknadt. — Sista numret i I LJ LJ I \| å närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg prenum.-afgiften.
frasen »i brist på dambekantskaper». Våra
unga männer och unga flickor hafva för litet
tillfälle att lära känna hvarandra.»
»Hvad? Ännu mera tillfällen! Baler,
skridskobanor, concerter, bjudningar, teater, resor .. .
öfver allt!»
»Ja, öfver allt, utom på qvinnans egentliga
plats — i hemmet, i den husliga kretsen. Den
unga flickan, som för första gången beträder
en balsals tröskel, kommer med den lienne i
förväg ingifna förhoppningen att »finna» eller
»blifva funnen»; hon när detta hopp alltjemt,
tills det uppfylles eller hon måste uppgifva det.
Hon föres från förlustelse till förlustelse, med
penningoffer, som samlade kunde åstadkomma
en god utstyrsel, och med offer af sin kropps
och beklagligtvis ofta sin själs helsa. Och då
hon ändtligen kan ropa: Hevreka — jag har
funnit! — ja, då har detta jagande efter
förlustelser blifvit hennes andra natur, som hon ej
kan blifva qvitt,
»Hur vill ni då hafva det?»
»Hvad jag vill. Jag vill ett otvunget
umgänge -mellan UDga personer utan balsalens
fantastiska intryck, utan det högtidliga i ett
stort gästabud, som regelbundet återkommer en
gång årligen —, ett otvunget umgänge i
familjens krets i det vänliga hemmet.»
»Ni vill, att unga männer skola hafva full
frihet att umgås i familjen. Det är verkligen
betänkligt.»
»Tvärt om! Det vore betänkligt att öppna
hemmet på vid gafvel för lättsinniga unga män
med förderfbringande grundsatser, men man
måste se sig för, — derom behöfver väl ej
öfverenskommas.»
Man finner det betänkligt, derför att man
löjligt nog, betraktas en ung mans närmande
till en ung dam som en outtalad bekännelse
om en djupare böjelse. Det är detta, som
mest afskräcker unga män och de hederligaste
mest från ett enkelt och hjertligt umgänge i
familjer med döttrar. Tanters och slägtingars
prat och de kära vännernas lurande blickar
måste undvikas; man får ej tala om eller med
den unga flickan. Alla dessa hänsyn motverka
möjligheten att lära känna och älska på hemmets
mark. Kunde vi besluta oss för att mindre
akta på det fiuktade »man säger» skulle mycket
vara vunnet. Om mödrarne ej med ett slags
våld stängde sina döttrar från det dagliga
umgänget med unge män, så att de vande sig vid
ett obesväradt sådant och ej längre toge hvarje
ord, hvarje blick som en hyllning för sitt eget
lilla oemotståndliga — jag, skulle denna befrielse
hafva ett lyckligt inflytande på den kommande
generationens äktenskapliga samlif. Jag vill
ej säga, att vi skola skaffa äktenskapsmäklare
och äktenskapsannonser ur verlden; jag är ej
nog sangvinisk att hoppas det — jag önskar
det till och med ej, ty jag har ingenting emot
att man tänker på hemgiften. Men om man
lär känna hvarandra på hemmets mark, skall
månget beräkningsgiftermål blifva ett äktenskap
af tycke.»
»Jaså, det var så menadtl»
m*
Den, som ej sjelf behöfver använda
medföljande prenumerationssedel, förde godhetsfullt
ställa den till en bekants förfogande.
Iduns byrå och expedition
hållas under sommarmånaderna öppna endast
måndagar, torsdagar och fredagar kl. 10—1.
Min son.
Skiss af John Johnson. *
§ag är både mennisko- och djurvän. Der-
__ för önskade jag mig förr i tiden några
lefvande varelser att uppfostra och slösa min
ömhet på. Jag tyckte mest om små’knubbiga
pojkar, små pigga spädgrisar och små lustiga
kattungar, och jag beslöt att så småningom
komplettera det lilla menageriet.––
Jag har fått en knubbig pojke! — Gud
bevare mig från grisarne och kattungarne! Hvad
jag var lycklig då jag första gången tryckte en
kyss på min sons panna — hvad jag var stolt,
då »frun» påstod »att han var så lik sin far
3om ett bär». Jag fälde en tår af glädje och
omfamnade med djup rörelse min kära lilla
hustru, som skänkt mig en sådan skatt. Jag
beundrade pysen en hel vecka och gladde mig
åt att få höra honom ge något ljud ifrån sig.
Tänk er min förtjusning, då jag redan andra
dagen hörde honom säga: m-ä-ä — m-ä-ä-äh!
alldeles som en liten späd lamunge.
»Frun» uppmanade mig, »att känna hur tung
han var», men jag vågade ej ta’ i honom af
fruktan, att jag skulle krama ihjäl honom eller
släppa honom i golfvet, så att han gick sönder.
Jag njöt alldeles tillräckligt af att se honom
och höra honom säga: m-ä-h, m-ä-ä-äh!
Vi funderade mycket på hvad han skulle
heta. Jag röstade för Napoleon, Alexander,
Viktor, eller något tocke der, jag anade att
han skulle bli något »stort» med tiden ty han
åt kopiöst, hvilket är betecknande för »store
män ».
Hans mor ville, att han skulle kallas efter
far och morfar och jag gaf slutligen med mig,
ty jag är en beskedlig karl.
Så skulle pysen döpas.
Kungen hade nyss utnämt en gammal
regementspastor, hälften knekt och hälften prest,
till kyrkoherde i vår församling. Jag funderade
mycket, om han var lämplig att döpa min son,
ty först och främst hade han så stark röst
att han lätt kunde skrämma slag på ett litet
barn och så hade han visst aldrig döpt någon
förr, och det oroade mig. Jag skref emellertid
namnsedeln och lemnade den åt presten då,
han kom. Han stoppade den emellan bladen
på sin handbok utan att se på den och efter
en stund böljade akten.
Snart kom det vigtigaste ögonblicket och
presten läste?
»Jag döper dig — Pe-pe ... Pe-ter-o-le ...
Peteroleum! . . . Petroleum,» mumlade han och
såg sig förvånad ikring. Faddrarne började
småle, min stackars hustru var nära att falla i
vanmakt och mina knän skälfde.
Stod det verkligen »Petroleum» på lappen,
eller var presten galen? Jag närmade mig
honom midt under den allmänna förvirring som
rådde och hviskade det rätta namnet i hans
öra, då höjde han sin väldiga stämma och
vrålade, för att dölja sitt misstag:
»Jag döper dig Peter Olaus i namn ...»
Den lille började gallskrika, presten skrek
än värre och ändtligen blef det slut, men då
var min son halfdöd af skräck.
Presten kom emot mig helt belåten.
»Bästa bror, det var en kuriös namnsedel,
* Med författarens och förläggarens tillstånd lemna
vi denna ypperliga verklighetsteckning ur en
skiss-samling som i dessa dagar lemnat pressen och
hvilken vi rekommendera till alla vänner af ett godt och
oförargligt skämt, ofta med allvar der bakom.
Redaktionen.
jag läste »Petroleum», men jag begrep strax
att det bar f-n i våld och att du råkat ge mig
något slags etikett af misstag.
»Låt mig se!» bad jag litet häftigt.
»Ja bevars, står det inte ’Petroleum’ kanske?»
»Nej, förlåt bästa bror, här står rätta namnet,
det kan då en blind höna se,» utbrast jag
förargad.
»Jaså, jaha, men då är det f-n så illa skrifvet!
Emellertid heter inte pojken ’Petroleum’, tack
vare mig, se’n får det stå hvad som hälst,
kära bror.
Och så skrattade grobianen och slog mig på
axeln, så att den höll på att gå ur led.
Det var den första förargelsen för min lille
sons skull, men jag skulle få känna på värre!
Gossen frodades, men ville ej sofva snällt
om nätterna. Han föredrog att stärka sina
lungor och skrek som en gast. I början höll
jag små föreläsningar för honom, se’n sökte jag
att vagga honom till sömn, men intet hjelpte.
Då hittade jag på att sjunga visor och göra
lustiga grimaser för honom, att spela positiv
och mungiga, tända och släcka ljus — med
ett ord allt som eljes roade honom, men ban
var obeveklig. Han gaf sig tusan på, att han
skulle skrika och ban skrek.
Nu måste nya sätt utfunderas för att få
honom tyst, och det föreslogs, att jag skulle gå
och bära honom på armen. Det hjelpte en
stund, men just som jag trodde att han sof
som bäst, började musiken på nytt. Nu
tvingades jag att i lätt kostym öka takten. Först
blef det marsch, så traf och slutligen galopp
på sängkammargolfvet. Till sist måste jag
dansa vals, emedan jag trodde, att han
derigenom skulle bli yr i hufvudet — men han
hade godt hufvud och goda lungor.
Jag blygs erkänna, att jag i ögonblick af
svaghet under dessa fasans nätter funderade på,
om han skulle sluta sitt hiskliga tjut i fall jag
slog honom i väggen eller doppade honom i
handfatet. Jag förstod så väl hvarför Saturnus
som klok familjefar åt upp sina söner undan
för undan. Jag förstod hvilka mensklighetens
välgörare hr Wicksell och m:rs Bessant voro.
— Jag visste att pysen »skrek för tänder»
och jag förstod äfven hvilka qval de stackars
fördömda måste lida i »det yttersta mörkret,
der det skall vara evig gråt och tandagnisslan.»
Men när den lille slutligen somnade fram på
morgonen kysste jag honom lika väl och allt
var glömdt — till nästa natt.
När pojken slutligen fick tänder, blef det
litet bättre; nu var han ganska snäll, när han
fick äta natt och dag, så att hans lilla måge
var spänd som en trumma.
Jag ansåg, att han behöfde motioneras en
smula för att lättare kunna smälta den myckna
maten, och så måste jag gå pä alla fyra för
att visa honom, hur han skulle börja. Han
var mycket klok och kunde snart krypa bättre
än jag, men med det samma var all ordning
upphäfd i mitt hem.
Han kröp in i kakelugnarne och drog fram
kol och aska på golfven, stjelpte ut spottlådor
och strödde sanden på mattorna, drog dukarne
af borden, så att fotogénlampor, syklunsar och
kaffebrickor följde med. Allt skulle vara på
golfvet, der han var. — En dag hörde jag
honom uppgifva ett indianskt krigstjut, och när
jag skyndade in till honom, hade han krupit
under en soffa och satt fast hufvudet mellan
resårerna. — Men snart kröp han icke längre
— han gick och gjorde odygd.
Det var omöjligt att tillrättavisa honom, ty
han förstod ingenting, jag måste nu lära honom
tala. Hur glad blef jag ej, då han första gången
sa’: »pappa». Nog visste jag förut, att han
182
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
