Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 28. Fredagen den 13 juli 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tidningen utkonlmer i hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar for | r*\ I I Kl månaden meddelar en fullständig mode- och rtlÖnsterildning. — Uppgif
ett qvartal endast I krona, postarvodet inberäknadt. — Sista numret I | L/ U |\| å närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, sa er-
Allvarsord.
^pff u står i spirande fägring
och din är framtidens
dag
med skiftande sol och skugga,
med segrar och nederlag-
0, kunde min sång dig väcka,
den sprang ur mitt fulla bröst,
att fram genom tomma fraser
dig nå med allvarets röst I
0, kunde din tanke vakna,
jag ville rycka dig ut
från fladdrande fjärilslifvet,
som dödar din själ till slut.
Jag ville du skulle inse
att här, midt i prosans verld,
bland rastlösa ångmaskiner
och låga syften och flärd
just qvinnan sattes att visa
med fin och mjuk liten hand
den villsamma, skymda vägen
till ungdomsdrömmars land.
Hon är ju likväl det fina,
som ännu ej mistat sin doft,
som ännu eger gemenskap
med himmelens blåa loft
Men derför strö ej ditt hjerta
ut som lumpnaste skärf —
nej, vig dig i allvarsstunder,
åt qvinnans stoltaste värf. —
Bel kommer en dag, då din
fägring,
strålande nu och rik,
har upphört att fängsla
sinnen
som smekande, ljuf musik.
Men ej skall ditt välde sluta,
om ärligt du har förstått,
att högre än skönhet älska
det som år sant och godt.
Daniel Fallström.
Fru Haraldsons gosse.
’ru Haraldson är en af de temligen
sällsynta qvinnor, som i ordlös glädje
kunna njuta af naturens fägring.
Derför sutto vi tysta bredvid hvar
andra under syrenernas tunga,
doftrika klasar och lyssnade till vattenstrålarnes
plaskande i fontänen, der sparfvarne idkade
badlif under det allra som lifligaste sqvaller.
Solen gled starkt mot vester. Med ondo
och godo, med hotelser och löften plockade
barnpigorna upp sina skydslingar borta i
de skugglösa, sandiga gångarne och
stoppade de små in i vagnarne eller drogo de
större efter sig vid händerna. Grupp efter
grupp drog förbi och med dem liksom en
sky af dumma hotelser, barnatrots och
omensklig tanklöshet; men den unga, fagra
sommaren var qvar och solen log sitt sköna
vemodiga afskedsleende, som i sig innebär
aftonens fred och löftet om en ny härlig
sommarmorgon.
Sparfflocken, nyss uppskrämd af
barnskriken, trippade åter omkring bland
orm-bunkarnes vajande grupper och njöt af
vattenstänket från fontänen, innan den
öfverlemnade parken åt lustresande stadsbor,
hvilka på årets första varma sommarqväll
ej hade råd att gå till hvila samtidigt med
fogelverlden.
Från en flock ifrigt pratande menniskor
skilde sig plötsligt en fru och kom bort till
oss. Vi kände henne båda, utan alt
derför kunna räkna oss till hennes närmare
bekanta. Vi gjorde plats åt henne bredvid
oss på sodan, då det var tydligt, att hon
ville tala med någon af oss.
»Kan Ave tänka hvad min Nora vill bli?»
frågade hon utan vidare omsvep och tonen
röjde, att hon gjorde mig ansvarig för
dotterns val af lifsgerning.
»Barnsköterska?» gissade fru Haraldson
med största lugn.
Modern formligen hoppade till vid ordet.
»Ja — är det ej en skandal! Nora, som
genomgått högre elementarläroverket, läst,
Gud vet hur många språk, spelat, ritat —
och så vill hon nu lära barnavård för alt
komma ut och tje—.» Frun försökle ett
skratt, men det slog om till en snyftning.
»Var det ej för några år sedan fröken
Noras önskan alt få egna sig åt
sjukvården?» sporde åter fru Haraldsons lugna röst.
»Jo — men då tog hon sitt förnuft till
fånga, sedan hon fått klart besked om hvad
en sådan bana kräfver. — Det var Ave, som
upplyste henne derom, och Nora insåg, alt
der var mera arbete än hon kunde tåla. —
Men så kommer nu detta om barnavården!
Ja, sannerligen detta är värre — Nora
behöfver ju ej komma ut till främmande.
Tala med henne — jag vet, att hon sätter
stort värde på fru Ilaraldson!»
»Jag är fullt öfvertygad om, att fröken
Nora nu valt en gerning som just ligger
för henne; det är omöjligt att tänka sig en
qvinna mera egnad till delta maktpåliggande
kall än hon.»
»Fru Ilaraldson skulle nog tala
annorlunda, om det vore fruns enda dotter, som
ville gå ur sitt stånd.»
»Jag har en son, som är smed.»
»Fru Haraldson! Det är skäml?»
»Det är en glädjande verklighet nu, men
det har en gång varit en hotande,
motbjudande framtidslanke. — Hvilka dumma,
tomma, flärdfulla drömmar har jag ej drömt
för min förstfödde — och så drömde
gossen på egen hand om lyckan att ega en
egen smedja i en stad eller i någon större by!
Hvarje ledig stund gick lian till smedjan
vid vår landtegendom, och då han så kom
hem svart oeh solig mel svettperlor på hals
och panna, tyckte jag att slägtens alla
nåder och råder reste sig ur sina grafvar,
stego ut ur familjeporträttens gyllne ramar
för att i förakt och vrede vända sig mot
mig och min man, som satt en sådan
van-börding in i slägten–-Jag var
uppfostrad i fördomar, jag som de flesta flickor
på den tiden.
Mitt hopp om räddning stod nu till
»latinskolan»; den skulle bola min lille Harald
för luslen till allt kroppsarbete, oeh så
flyttade vi till staden.
Min man såg hur gossen led vid de
andefaltiga lexböckerna och förlärdes af
längtan efter hammare, städ och fil.
Harald fick sin egen lilla smedja i vår
bakgård, och han vardt öfverlycklig.
Jag hoppades, alt han skulle hamra bort
lusten för smedyrket, men fick i stället se,
alt denna tilltog ju mera färdighet gossen
vann.
»Vi få sätta Harald i ordentlig lära,»
sade min man en dag, då gossen räckte
mig en vackert arbetad eldtång.
Hvad tjenar det till att upprepa alla de
enfaldiga, kortsynta saker, som en
fördomsfull ung mor kan komma med i en sådan
stund? Nog af, att det lyckades för min
ädle, storsinte man, att genom klara
exempel ur vårt eget umgängeslif visa, att en
yngling eller flicka, tillhörande en upplyst,
sedlig familj, löper mindre fara att
påverkas af råheten i de okunnigare klasserna,
än att förderfvas i sådana lag, der en falsk
bildning gömmer sedeslöshet och rullenhel.
Sedan jag en gång fått min blick öppnad
för sanningen, insåg jag lätt, att min
moderskärlek innehållit en otillbörlig portion
sjelfviskhet oeh högfärd och jag kastade
alla dumma, flärdfulla framlidsdrömmar
öfver bord. Herre Gud, så det lättade!
Sedan Harald fått frihet att följa sina
anlag, blef äfven boklig kunskap honom
kär, så alt han med ifver begagnade sig af
aftonskolorna. Hans läromästare på
verkstaden såg med glädje hur den kunnige,
sedesrene ynglingens hela väsen gaf en
annan och bättre ton ål hela
arbetspersonalen och att lifvet der fick en ädlare pregel.
Ack, om mödrar bara kände och viste,
att med hvarje sant bildad och sedesren
son eller dotter, som följer sin kallelse att
inträda i kroppsarbelarnes led, strömmar
en värmande ljusflod ut till dem, som i
mörkret sitta, och att blott pä detta sätt
kunna vi bättre lottade med hopp om
verklig framgång arbeta för en folkupplysning,
som förbyter klasshalel till en känsla af
samhörighet, hvilken är källan till äkta
fosterlandskärlek — ja, förstode vi qvinnor
delta, hur glada skulle vi ej se på våra
barns och våra syskons dugande
arbetar-anlag och sträfva att utveckla dem i den
riktning de ligga!»
Fru Haraldson tystnade, som alltid något
förlägen efter att ensam ha fört ordet.
»Men inte skall herr Harald bli smed?»
sporde Noras bekymrade mamma.
»Jo visst! Han är sin första kärlek
trogen. Tanken på bysmedjan har dock nu
vuxit ut till något mera: Harald ämnar att
grunda en läroanstall, der gossar under
194
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
