Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 28. Fredagen den 13 juli 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hälles ett nummer I veckan under hela qvartalet. För hvarje 5-tal abon- i r-\ l l hl Idun, erhålles ott gratlsexemplar för hela den tid, under hvilken
abonne-nenter, som samlas, och för hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af I LJ LJ IN mentet räcker.Äro de samlade abonnenterna färre än 5, torde prenumera -
hans ledning kunna utbildas till dugliga
handtverkare och till kunniga, rättsinniga
män och medborgare.»
»Ja, delta är något annat än Nora!»
»Jag tycker det är sak samma, hvad
arbetet kallas eller är, blott det är gagnande
och har andligt lif sinnehåll. Låt fröken
Nora först lära sig barn vården, lära den
teoretiskt samt genom att sköta barnen i
någon familj! Sedan kan hön ju sjelf
upprätta en skola med tillhörande barnhem.
Ja, tag blott uppgiften, krafvet, som det
ligger, och utvecklingen följer med arbetet.
Vi, svenskor, måste bland annat godt äfven
lära konsten att börja smått och låta
broddén växa ut till blomma och frukt.»
Parkens väktare kom för att skrufva till
fontänen och stänga alla grindar.
»Låtom oss bara komma ut! Det vore
ohyggligt att bli innestängd!» utbrast Noras
mamma häftigt,
»Ja, fångenskap är ryslig. — Gif Nora
fri! Eljes skickar jag min Harald att
nedbryta jerngallrenl»
»Ah, Herre Gud! Jag sökte upp er två
för att ge luft åt min harm och sorg och
så — Ja, Nora skall i morgon dag få
frihet!»
»Hellre i dag än i morgon!» bad jag,
som en smula kände till frökenNorasmamma.
Ave.
En sockerbit.
Skiss efter holländskan
af Mathilda Langlet.
|p|j|et var afton. De röda damastgardinerna
voro tätt igendragna för fönstren, en liten
brasa sprakade i kakelugnen, lampskenet
strömmade mildt och behagligt genom den med en
brokig slöja behängda kupan, teköket kokade
och puttrade och vid bordet satt en ung vacker
qvinna med sin raska lilla gosse, sin förstfödde,
i sitt knä.
Den unga modren bade brådt om med att
servera te åt sin man, som satt midt emot
henne och just lade bort sin halfrökta cigarr
och sin bok, men hon hade ändå mera besvär
med att hålla styr på den lille. Dörren till
ett angränsande rum stod öppen och man såg
att der också brann en brasa, hvars röda sken
belyste gröna gardiner och en prydlig liten
korgvagn bredvid hvilken stod en pall, hvarpå låg
en tröja och några andra persedlar, som antydde
att det var »sängdags» för pilten. Det var
också åtskilligt annat, som antydde det, ty den
lille var »tråkig», det vill säga sömnig, och
det fordrades åtskilliga »konster» för att hålla
honom vid godt lynne tills jungfrun, som gått
ut i egna ärenden, behagade komma hem.
Laura började med att trumma på brickan
och detta fängslade för en stund den lilles
uppmärksamhet; derpå skramlade hon med
teskeden i koppen och när intet slags skrammel
längre gjorde afsedd nytta, visade hon gossen
den under teköket flammande spritlägan. Allt
detta roade honom i ungefär fem minuter och
så var det lika ledsamt igen. Slutligen fick
hon det lyckliga infallet att i all tysthet ge
honom en liten, liten sockerbit. Och sel Det
hjelpte. Han satt alldeles stilla och säg på
sockerbiten och smackade med läpparna, sä
länge han hade den söta smaken i munnen.
Men så ville han hafva mera. Modren
försökte väl att afleda hans tankar derifrån genom
att visa honom andra saker, men allt hvad han
fick kastade han i golfvet med förakt. Och
så sträckte ban sina små knubbiga händer mot
sockerasken och jollrade på sitt eget, ännu
obegripliga språk, men med den ljufvaste röst och
den täckaste min — modren kunde icke
motstå detta och gång på gäng förde hon teskeden
med en liten bit socker uti, till hans lilla
rosiga mun.
Stilla och obemärkt hade ett par mörka ögon
från motsatta sidan af bordet lika noggrant
som ogillande följt med detta lilla uppträde,
och för hvarje liten sockerbit blefvo de mörka
ögonen allt mörkare. Och tunga, mörka tankar
kommo och gingo innanför den panna, som
hvälfde sig öfver dessa ögon.
»Der kunde man nu se, huru det skulle gå.»
Detta var en liten profbit på hvad som komma
skulle. Huru goda anlag unga herrn redan
visade! Der var en, som nog snart skulle
tyrannisera sin mor! Och huru svag modren var!
Jo, detta lofvade godt! Hans präktiga gosse
skulle ju blifva bortskämd — blifva alldeles
förderfvad. Men det skulle han då förekomma
kosta hvad det ville.
Gerhard hade mycket rätt och Laura
handlade illa — derom var ej tu tal. Men att
ban ändå skulle bli så ond — det var ändå
litet för mycket och berodde må hända på andra
orsaker. Kanske Laura hade skämt bort pappa
sjelf litet, liksom hon nu höll på att skämma
bort hans herr son! Ty herrar äkta män blifva
snart nog bortskämda och äro ganska böjda för
att upptaga hvarje liten uppmärksamhet med
största lugn och som om de vore i sin goda
rätt. Och glömmer man sig sedan en enda
gång, försummar dem aldrig så litet, så blifva
de — icke ledsna men — onda.
Kanske föregick något sådant här. Det är
nog möjligt. I alla fall var Gerhard ond och
redan sväfvade på hans läppar en skarp, att
icke säga snäsig tillrättavisning.
Men han hejdade sig, då Laura händelsevis
i det samma såg upp med en mild och glad
blick. Ännu hade han aldrig yttrat ett hårdt
ord till henne, en vink, en blick hade varit
nog för att hon skulle rätta sig efter honom
och gerna göra hvad han önskade. Det var
derför att hon älskade honom så varmt, det
visste han. Men han —ja, han älskade henne
icke mindre, och derför skulle han nu ej heller
såra henne. Nej, det skulle han icke.
Nyss hade han ämnat befalla: »Laura, nu
slutar du upp med den der dumma leken!»
Nu var han färdig att bedja: »Laura, vill du
för min skull för framtiden låta bli sådant?»
Men ban betänkte sig åter. Nej, det kunde
icke heller gå an. Han ville icke sätta i fråga
att modren skulle vika för hustrun. Han
fruktade — nej, han fruktade icke, ty han unnade
barnet gerna första platsen i hennes hjerta —
men hän förestälde sig, att han sedan ett år,
eller sä, blott hade andra rummet i hennes
kärlek. Men det var ju billigt? Det var ju
rättvist att den svagaste, den hjelplösaste stod
främst hos henne? Borde icke hans bättre
jag bringa detta offer, om det också icke
smakade den naturliga menniskan så väl? Nej
ban kunde och borde icke i detta fall begära
att hon tänkte på någon annan än barnet.
Och då Lauras hvita hand åter var på väg
att föra teskeden med sockerbiten till barnets
röda läppar, blef denna hand plötsligt fattad af
en annan och hölls till baka, medan en glad
röst yttrade:
»Passa på, Laura, att pojken inte lurar dig!
Han bryr sig inte så mycket om sockerbiten
-— det gäller snarare för honom att kasta en
blick in i sin mors hjerta. Den skälmen vill
veta, om han i framtiden kan vänta att få sin
vilja fram.»
Skämt låg i orden och ett leende låg på
läpparne, men Laura hade vant sig att i mannens
ögon läsa hans verkliga tankar och hon säg mer
än väl i hans blick ett allvarligt, ja, nästan
vemodigt nttryck.
Utan att svara lade hon bort teskeden. Denna
blick — hon såg den, hon kände den ännu
långt efter Gerhard sagt sin gosse god natt,
gifvit honom en kyss och lemnat rummet. Hon
märkte icke huru bedjande den lille slog upp
de bruna ögonen, hon hörde icke huru sött han
jollrade, och först då hon kände hans mjuka
varma hand stryka hennes kind, först då
erinrade hon sig hvad han ville.
»Nej,» sade hon sakta, medan hon kysste
hans lilla röda mun och böjde sig ned öfver
honom, så att hennes långa blonda lockar likt
en slöja omgåfvo bådas ansigten, »nej, dertill
har jag dig allt för kär, dig och —» hon
sänkte rösten till en hviskning — din far.»
Men den lille var icke nöjd härmed. Han
började skrika — gallskrika! Ooh det kunde
nu Laura en gång för alla icke uthärda. Hon
steg upp, tog honom på armen och dansade
omkring med honom i rummet. Och derjemte
sjöng hon för honom så vackert och med så
klar stämma, att den lille måste höra derpå
och slutligen le genom tårarne — ty han hade
verkligen »gråtit tårar,» som jungfrun brukade
kalla det, till skilnad från när han »illskrek,»
som hon sade, då han skrek af »ilska.» Och
så sjöng hon och dansade, tills hennes egna
ögon strålade och hennes kinder glödde och de
långa blonda lockarne raknade litet och hängde
ned öfver hennes mörkblå klädning.
* $
En stund senare, just då Laura bredde täcket
öfver den nu sofvande lille, gick dörren upp
och Gerhard kom in med en bok, ur hvilken
ban skulle läsa högt för henne. Från sitt rum
hade han hört alltsammans, både huru gossen
skrek och huru modren tröstade honom, och
ban hade fullkomligt uppfattat alltsammans.
»Ja,» sade Laura, då de kommo ut i
hvardagsrummet, »här ser inte för trefligt ut! Men
din herr son behagade skrika, och så måste
hans mamma muntra upp honom, så att han
blef snäll och glad, innan ban gick till sängs;
och nu måste hans pappa gifva sig litet till
tåls, medan jag bär ut tebrickan, ty Marie, den
slarfvan, har ju inte kommit hem ännu.»
»Jaså?» sade han ömt, slog armen om hennes
lif och drog henne varmt intill sig och såg pä
henne så länge och så hjertligt, tills hon
bleknade litet och fick tårar i ögonen.
Hon lutade hufvudet mot hans bröst, men
i nästa ögonblick såg hon upp igen.
»Gerhard,» sade hon, »att jag var svag för
din gosse — förlåt mig det! Frestelsen var
så stor: jag håller dig för andra gången kär i
honom, och du har aldrig lärt mig att neka
dig något. Att vara din hustru föll sig
alltid så lätt — lättare än att vara din sons
moder. Men var lugn — min kärlek är stor
nog. Jag viste blott icke rätt hvad jag gjorde.
Och du skall alltid hjelpa mig — skall du
icke det?»
Gerhard kysste henne och tyckte att hans
hustru var sjelf så söt, som den »sötaste
sockerbit.»
Ack, om männen alltid ville göra sina
anmärkningar så vänligt och hustrurna alltid
upptaga dem så ömt och förståndigt! Då skulle
mången liten »sockerbit» försötma den malört
lifvet så ofta blandar i äktenskapets
sällhets-bägare!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
