- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1888 /
201

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 29. Fredagen den 20 juli 1888 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:r 29.

Fredagen den 20 juli 1888.

l:sta årg.

B yrå:

8 Stupega.ta.il 8
(ingång från Humlegårdsg. 19)
Annonspris:

25 öre pr petitrad (= 10 stafvelser).

Tidningen kostar

endast 1 krona för qvartatet.

postarvodet inberäknadt.
Ingen lösnummerförsäljning!

Redaktör och utgifvare:
FRITHIOF HELLBERG.

Träffas å byrån kl. 9—10 ocb 4—5.
Allm. Telef. 61 47.

Utgifning-stid:

hvarje helgfri fredag.
Sista numret i hvarje månad
innehåller en
fullständig mode- o. mönstertidning.

Prenumeration sker:

I landsorten: å postanstalterna.
I Stockholm: bos redaktionen, å
Stadspostens bufvudkontor, i de större
boklådorna samt å tidningskontoren.

Ve honom, som vishetens råd har försmått
och offrat sin ungdom åt nöjena blott,

ej tänkt något ädelt, ej gjort något godt:
han slutar visst leken med tårar.

Michael Choraeus*

En nutidskonkurrens.

enom grinden till den lilla landtgården
rullade en tarflig enspänd vagn, och den
unga flicka, som kom åkande, nickade och
vinkade mot fönstren på byggnadens fasad,
sväfvade sedan lätt som en fogel öfver hjulet och
mötte med ett jublande: mamma! husmodern
på trappan.

Det var en gråkall decemberdag, men med
Lydia inträdde i hemmet liksom en varm stråle
af vårsol.

Fadern, en äldre man, som ännu syntes
kraftfull, mottog henne på tröskeln med öppna
armar.

»Välkommen, min raska flicka I Du ser
glad ut; det är ett godt tecken...»

Först nu vågade syskonskaran fram med
sin glädje.

Den brusade likt en skogsbäck, nyss löst
ur isens boja. Ett, två, tre, fyra högljudda:
välkommen hem! hördes i olika tonarter, fyra
par armar slogo ring om henne, sist kom lillan
i modersfamnen med rosenröda kinder, ett finger
i munnen och undran i den blå blicken. Hon
fick sin lilla puss och log.

»Lugna er nu en stund,» bad Lydia
godmodigt, »pappa skall först få nägot.»

Det låg ej stolthet, än mindre öfvermod,
endast ett godt litet leende öfver hennes drag,
då hon öppnade på sitt klädningslif, tog fram
några papper, som varit gömda vid barmen,
och lemnade dem till sin far.

Hennes mor lutade sig öfver hans axel, Lydia
knäppte upp bärremmen och den yngre flickan
höll sig på andaktsfullt afstånd.

Alltsom föräldrarne läste, spred sig fröjd
öfver deras drag. — »Tack, min dotter 1 Dina
betyg, de högsta, som kunnat erhållas, skänka
oss stor glädje, och det bref du medfört icke
mindre. Vet du dess innehåll?»

»Icke så alldeles visst, pappa,» sade lion
och såg lycklig ut, då modern i det samma
omfamnade henne.

»Jo, skolans föreståndarinna ger dig särskildt
ampla loford samt lofvar skaffa dig plats, den
bästa möjliga, samt tror, att du bör kunna få
fyrahundra kronor årligen i privat skola samt
mera sedermera i något elementarläroverk.
Hennes rekommendation gäller. Gud välsigne
henne!»

En storm af jubel från syskonen afbröt här
vidare ordande, men Lydia bad dem åter vara
tysta, smög sig intill sin mor och sade: O,
då skall jag snart knnna återgälda, hvad jag
kostat eder. Ett hundra kronor kläder jag mig
på, resten skickas hem. Gud, så roligt det
skall bli!»

Plötsligt allvarsam, såg hon sig omkring i
rummet — en liten sal med de tarfligaste
möbler, der ett uttryck af modig sträfvan att
dock bereda hemtrefnad påminde om förra tiders
små anspråk, då fernissa, polityr, förgyllning
och svällande divaner ännu endast i de
hög-förnämas gemak voro synliga. Hennes blick
stannade vid ena väggen, der ett klumpigt,
omåladt bord, öfvertäckt med en tunnsliten
linneduk, stod.

»Pappa!» Hon ilade bort till honom och slog
armarne om hans hals. »Aldrig kan jag glömma
att du sålde den sista möbeln från ditt
föräldrahem, chifibniern med de mänga små lådorna,
för att betala min skolgång under sista
terminen, När skall fattigdomens förtryck lättna,
så att jag kan återbörda denna vackra pjes åt
dig ...» Lydias glada uttryck var borta,
utbytt mot ett sorgset, med tår i ögat.

»Åh, min flicka, sörj ej för det! Hvad
betyder en möbel? . . . bordet är vida nyttigare
än chiffoniern . .. sedan dess lådor stodo tomma.
Dessutom har du nu gifvit mera än så. . .
fört glada förhoppningar till oss; det har ju
allt gått enligt önskan för dig. Låt det vara
nog för i dag.

»Om ändå det varit endast denna möbel»
hviskade Lydia och vände sig bort.

Modern kom nu in frän köket med mat pä
en bricka och dukade bordet.

Anrättningen var ej stor: der sågs ej stek
eller vin, ej ens en flaska öl, brödet groft och
soppans innehåll obestämdt med undantag af
några rotbitar. Dock, det var likväl en
festmiddag, en hjertefest firades, och nägon yttre
symbol måste fram: här presenterades den i
form af ett fat plättar med lingon och grädde.

»Plättar, mamma, det är för min skull!»
Molnet vek undan.

»Pättaj, pättaj,» jollrade lillan, fäktande med
armarne, som om hon velat flyga och slå ner
på denna raritet.

»Vi skola ju på något sätt fira din
hemkomst, Lydia. Det är en högtidsdag i dag...
hvad jag är stolt öfver dig, du min äldsta dotter,
och tacksam mot Gud.

Efter middagens slut plockade Lydia ur sin
lilla anspråkslösa kappsäck den lilla enkla
garderoben, som var halft urväxt, halft utsliten.
Modern mönstrade den och en suck smög sig
ut förstulet.

»Så länge jag är hemma, behöfver jag intet
nytt,» förklarade Lydia muntert. Jag syr mig
en ny klädning af dessa två gamla, som blifvit
för korta. . . och se här bara hvad jag köpt
för de penningar jag fått genom att hjelpa några
skolkamrater med deras lexor. De flickorna
voro rika och öste ut penningar, derför tyckte jag
mig kunna emottaga den kontanta erkänsla, de
erbjödo; och nu ha vi skolböcker, så att jag
kan undervisa syskonen, medan jag väntar på
plats. Lina, Otto och Karin behöfva rätt väl
börja studera något annat än i folkskolan. Ja
sen I, det ska’ bli lifvadt... ska’ det inte?»

»Och detta tänkte du på . . . Men hur skall
det nu gå med ditt käraste studium, musiken,
utan instrument? . . .

»Jag har en plan, pappa. »Bättre brödlös
än rådlös,» heter det.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:34:18 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1888/0229.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free