Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 30. Fredagen den 27 juli 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tidningen utkommer i hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för I rN | I Kl månaden meddelar en fullständig mode- och mönstertidning. — Uppgif
ett qvartal endast I krona, postarvodet inberäknadt. — Sista numret i I L/ U IN å närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg prenum.-afgiften.
till framgång, men efter att med heder hafva
tagit studentexamen blef han sjuklig för en tid
oeh det beslöts att han> skulle komma i
landtbruksskola för att sedermera öfvertaga sin
fädernegård. Allt gestalterade sig derefter väl: han
gifte sig med en förständig och älskvärd flicka
ur medelklassen, hon medförde någon
förmögenhet och båda skötte sin ekonomi mönstergilt.
Ett tiotal år senare kom en brytning för
många jordbrukare: stora anspråk ä alla sidor.
Lyxen blef den despot, som allmänt höjde sin
spira, det skedde en rusning att sluta sig under
dess fana, fanan med »Tidsandan» som
inskription. Lydias föräldrar läto sig visserligen icke
hänföras af denna den nya tidens »Molok,»
men ho blef alldeles oberörd?
Familjen var nu stor, konjunkturerna sämre;
ett missväxtår bröt stafven öfver deras ekonomi
och för att kunna skicka den äldste sonen till
akademien samt tillfredställa några
fordrings-egare måste egendomen utbytas mot en mindre
gård, som gaf ringa reveny. Nu gälde det att
om möjligt uppfostra barnen för sjelfförsörjning,
Lydia, äldsta dottern, hade godt hufvud, lust
för studier, musikaliska anlag.
Man ansåg henne lämplig för lärarinnekallet
oeh fäste stora förhoppningar vid henne. Så
sändes bon i skola. Under tiden tillstötte en
förlust, visserligen obetydlig till summan, men
här af afgörande verkan, för en
borgensförbindelse. Den slog ned likt en ljungeld utan
ringaste förberedelse, ty den var gammal, nära
nog bortglömd.
* *
Nyåret kom nu med totalt störd kredit.
Hvarenda en liten fordringsegare uppträdde
pockande . . . fordrande gårdens försäljning eller
ock — konkurs. Ingen hade hjerta till att
svika fanan med den lysande inskriften:
»Tidsandan» för att rädda en broder från undergång.
Alla ansägo sig behöfva hvarje öre, räckte det
också blott till att för en enda dag fylla »tidens
f&rdringar;» utan man dref rastlöst på nu,
sedan Lydia ingen plats fått och således ingen
lön till stöd åt sin fars affärsställning.
Hon var en klen säkerhet, det säg man
tydligt, och det var just till hennes skolgång fadern
begärt lånen. Man hade då gillat hans plan,
nu klandrades den, stämplades såsom högmod,
obetänksamhet. . . sådan är verlden.
Det blef ett rådslag i familjen . .. Hvad var
att göra?
»Jag kan då ej längre stanna hemma» för
klarade Lydia med betänksamhet, »har allt
förlänge tyngt på hushållet.
»Du har ej fått svar på sista annonsen heller
kära barn, hvart vill du taga vägen?
»Något slags anställning måtte väl stå till
att få,. .» menade hon i förtviflans mod. »Om
jag kunde bokhålleri ändå, eller telegrafi, pappa.»
»Eller om jag kunde bekosta att du fick
lära det, men alla källor till hjelp äro för mig
utsinade, mitt barn, och, och — om kort tid
stå vi utan hem . . .
»Menniskorna äro obarmhertiga, pappa, o,
att jag blott finge någon sorts plats.
Orgel-nistens fru har en syster i M., hon har lofvat
höra efter der ... på hotellet.
Lydia vexlade fårg, tårar kommo henne i
ögonen.
»Pä hotellet! Nej, nej! sade Lydias mor
med verklig häpnad.
»På hotellet!» instämde fadern, »nej aldrig,
barn; du vet ej hvad det vill säga».
»Jag tror att det blir påkostande, men har
jag då ej försökt allt, som kan inbringa någon lön
och som jag kan åtaga mig. Handarbeten gifva
ingenting att lefva af. . . fattiga flickor
öfver-svämma jorden, tror jag! För endast vivre fås
nog arbete, men det är jag, som har skulden
att afbörda, icke du, du gode pappa, som gjort
allt för mig.»
Några månader senare antog Lydia den i M.
erbjudna anställningen. Med hvilka känslor
detta skedde, är lätt att förstå. Föräldrarne
sörjde mera öfver denna hårda nödvändighet än
hvad Lydia ätminstone visade, mer än öfver
alla andra fattigdomens hårda följder, de gjorde
i det längsta invändningar deremot, men -— nöd
stod för dörren, och Lydia ville lindra den.
Det hette att hon skulle blifva förestånderska
på hotellet, en plats, som dock har något sken
af dräglighet för sig; först ville man dock se
hur kapabel hon var för denna mera
ansvarsfulla befattning, och till en början måste hon
passa upp resande. Öfverflödigt torde vara att
påpeka, hvilka vidriga obehag mötte henne under
denna tjensteutöfning.
Lydias föräldrar och syskon hade sagt farväl
till sitt eget lilla anspråkslösa hem oeh genast
derefter inflyttat i ett par små hyrda rum,
pröfning följde på pröfning . .. likväl sågos de
oförändrade i tålig sträfvan och orubblig
kärleksfullhet inom sig. Hardt nära stod, att
fattigförsörjningen måst gripa in i deras lif, då
det lyckades familjefadern erhålla plats å ett
brukskontor. Detta var en ljusning om ock
ringa, då hans lön måste - räcka till för sex
personers hushåll utom behöflig hjelp till de
äldste sönerna.
Deras största oro gälde dock Lydia. I hennes
bref röjdes visserligen ingen klagan, endast
glädje, då hon kunde skicka dem penningar.
De anade dock, huru hon stred och led.
Sä förflöt första året af hennes tjenst nära
till slutet, då ett för henne kränkande uppträde
förekom, hvilket bringade henne från den
tillkämpade besinning, hon hittils egt. Hotell
värden blandade sig i saken . . .
Det låg ej i hans intresse, att betjeningen
visade sig »frånstötande» mot hans gäster . ..
Lydia blef ej uppsagd, man insåg hennes
värde och önskade gifva henne bättre plats
framdeles, men andra till varnagel att vara
lagom finkänsliga måste hon dock tillrättavisas.
Sedan stormen lagt sig, Lydia gråtit ut sin bittra
smärta, kännande sig andligen dödstrött, beslöt
bon begagna sig af öfverenskommen friveeka
och flydde hem.
Hon kom till de sina oväntad.
»Mamma, mamma, jag måste andas ut!»
»Ack, mitt barn, mitt stackars barn...!»
* *
Britta fann sig väl, fjäsad, som hon var
och uppburen på allt sätt. Efter ett oeh ett
halft år förlofvades hon — ett lysande och rikt
parti afslutade kursen.
Om nu Lydia kunnat få den efter Britta
ledigblifna platsen... Ingen hade förlorat derpå,
men det giek ej an .. . Inte kunde man antaga
en flicka, som varit pä hotell!
Att hon endast i yttersta nödfall tagit denna
plats, att hon lidit förödmjukelser, outsägliga
obehag för att kunna bistå sin utfattiga familj,
att hon stridit med alla tillgängliga vapen för
att rädda sin qvinliga värdighet från den cynism
som anses lämplig att utöfvas äfven af bildade (?)
personer uti värdshuslifvets atmosfer — allt
detta hjeltemod, all denna dygd uti olyckan —
hvad gälde den inför verldens dom ?
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
