Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 31. Fredagen den 3 augusti 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tidningen utkommer i hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för I P\ I I M månaden meddelar en fullständig mode- och mönstertidning. — Uppgif
ett qvartal endast I krona, postarvodet inberäknadt. Sista numret i I LJ U IN ä närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg prenum.-afgiften h;
ligt friskt oeh lifskraftigt skott springa fram
på en bruten stam, var hon otrogen sig sjelf
oeh mäktade ej företaget. Hennes karaktärer
blefvo onaturliga, snedvridna, osanna.
Det var, då hon skref Fru Marianne-.
Ilon tecknar bondens lif med kännedom,
sympati och vanligen med humor, men bakom
denna humor smyger sig ett vemodigt
medlidande med dessa halfutveeklade varelser, som
knappast ega begrepp, ännu mindre uttryck för
alla de skiftande känslor, som fylla och
beherska de bildade klassernas tillvaro. Läs
t. ex. Giftermål på besparing, der tiokronan
för upplösningen af en redan försiggången
lysning blir bestämmande för trenne menniskors
lif. — Eller Medan kaffet kokar. — Man
skrattar visserligen åt mor Karnas komiska
framställning af sin äktenskapliga olycka oeh åt
hennes stolthet öfver de många kärleksbref, hon
mottagit i sin ungdom — kärleksbref, i hvilka
den bildade flickan icke finner spår af något,
som motsvarar hennes föreställning om kärlek.
Man skrattar visserligen, men skrattet kan icke
vara rätt hjertligt, dertill döljer det för
mycken ömkan.
Det samma gäller om En kokare, Sorg,
Siw-handel m. fl.
Lägga vi härtill några berättelser af
genomgående mörk färgton, såsom Vid sotsängen,
Förbrytarblod, Folkvännen, Gamle Ola m. fl.,
så hafva vi uppräknat de allra flesta af
författarinnans alster och kunna ha rätt att deraf
sluta till grundtonen i hennes författarkynne.
Ar den icke monne ett tungt medvetande
om lifvets bitterhet, i hvilken den enda
ljuspunkten är resignationen, förmågan att med
tålamod bära, livad som ej kan ändras.
Ty Ernst Ahlgren tror icke på någon
ändring. Hon är mindre optimist än våra
svartaste s. k. pessimister, hvilka bestorma himlen
med sin harm, i hopp att hon skall sänka ned
till dem en ny ljusare verld, sedan de rifvit
ner den bestående med allt dess djupa elände.
Ernst Ahlgren hoppas intet; men sedan allt
är förloradt, fins ej heller mer att förlora;
derför är för henne hvarje liten ljusglimt en
vinning, derför kan hon skrifva så lugnt och så
lidelsefritt, utan afsigt att väcka harm, utan
sträfvan att reformera.
Men just genom dessa sina egenskaper har
hennes diktning för oss sin största betydelse —
den bjuder oss lifvet direkt och osminkadt.
Hvad den torde vilja lära oss är, att lifvet
är hårdt, men att det bör kunna lefvas ändå.
Victoria Benedictsson sjelf kunde det dock
icke, dertill blef lidandet, trots hennes
resignation och beundransvärda tålamod, slutligen
hennes känsliga själ öfvermäktigt.
Elna. Tenow.
Fru Benedictssons porträtt kan, i följd af inellankommet
hinder, ej meddelas förr än i följande nummer.
Sällskapstalanger.
jf in barndomsvän, direktör
Wilhelmson, firade sin födelsedag med en
större bjudning; jag hade lofvat
hans hustru att komma, äfven om
jag ej blelve ledig förr än sent på
aftonen.
Det var en mild, något mörk marsqväll.
Jag blef nästan skrämd, dä jag på den
sparsamt upplysta gatan såg en figur gå fram
och åter förbi huset, der nämda familj bodde,
men då jag kom närmare, såg jag att det
var sjelfva festens hjelte, som vankade der
likt en orolig ande.
Han kom emot mig, helsade med skygg,
dämpad stämma och tycktes ha stor lust
att spärra ingången för mig, då jag
närmade mig hans trappa. »Der är så olidligt
hett, jag måste ut! — Vänta litet, du, så
går det öfver!» sade han med nervös brådska.
»Är du sjuk, Bengt?»
»Nej, bevars, men» — Han lyfte hastigt
npp hufvudet och lyssnade uppåt mot andra
våningens upplysta fönsterrad. — »Det är
öfver nu — åtminstone för en stund. Du
kommer sent, vi trodde mest, alt du blef
rent borta.»
Direktören tycktes nu vara afkyld och vi
följdes åt upp till hans gäster.
Landsortsstädernas tvåkammarsystem i
sällskapslifvet tillämpades strängt i detta hus.
Herrarne sutto kring spelborden i ett rum,
damerna med sina handarbeten i ett annat,
medan yngre individer af qvinnokönet
håglösa drefvo af och an i ett par smårum
eller fnittrade öfver fotografialbum och
planscherna i någon framlagd tidskrift. Kallet
var drucket; man väntade på vinet, frukten
och »studenthafren».
Brickan syntes, det piggade upp; värden
kom för att dricka med damerna och man
tillät sig att bli munter, ty direktören var
skämtsam — litet odygdig — och retades
med de yngre fruarna; men man visste hur
man kunde straffa honom.
»En sång nu, Eveline, till ära för
födelse-barnet!» bad en fru smeksamt. »Han hörde
dig ej nyss.»
»Ja, söta Eveline, sjung! Direktören älskar
ju musik med hela sin själ.»
»Sjung, sjung, kära Eveline!»
Hela salongen tycktes vara fyld af en
vansinnig längtan efter sång och musik.
»Mina pligter vid spelbordet kalla mig’—
Fröken Eveline — —»
Han tycktes vilja säga något mera, men
hejdade sig och störtade in i det längst bort
belägna spelrummet.
En blond, hårdt snörd dam med tunga
ögonlock öfver ett par ljusa enfaldiga ögon
skred fram till pianot, satte sig, slog upp
ett häfte noter, och efter ett kort förspel
hof hon plötsligt upp ett gällt skri. som
skar mig genom märg och ben.
Skrik följde på skrik, då och då
öfver-röstadt af ett våldsamt hamrande på pianot.
Fröken Eveline tycktes ha det gemensamt
med en speldosa, att då hon blef uppdragen,
kunde hon ej hålla upp, förr, än hon gått
igenom hela sin repertoar.
Vid hennes femte visa kände jag, huru
kallsvetten bröt fram på mina tinningar;
hela rummet började gå omkring, och likt
en sjösjuk famlade .jag mig fram för att
komma ut.
I korridoren mötte jag värdinnan,
skrattande, så hon raglade.
»De bundo ris åt sig sjelfval Bengt
räddade sig. — Han blir sjuk, så snart han
hör henne stämma upp, det veta de alla,»
kom det afbrutet.
Jag följde henne in i matsalen för att få
ett glas vatten, och då jag återvände till
salongen, satte fröken Eveline i med en ny
visa. Kretsen kring arbetsbordet hade
glesnat; de äldre sutto der i ifrigt halfhögt
prat, två och två, men de yngre höllo till
i smårummen.
Jag gick in i ett litet kabinett. I en soffa
lågo två fruar med ansigtena tryckta mot
kuddarne, och en klunga flickor låg i och
omkring en bred emma. Alla voro redlösa
af dämpadt, återhållet skratt.
Och i salongen fortforo oljuden.
Men då dessa ändtligen upphörde,
flockades alla damerna kring fröken Eveline oeh
tackade henne för sången — —.
Liknande sällskapsnöjen i andra, mera
finpolerade former, ha ofta mött mig, ha
mött oss alla.
Men äfven i hvardagslifvet träffa vi sådana
stackars menniskor, som lefva på den före
ställningen, att de äro talanger, antingen
uppstigande stjernor eller oförstådda snillen
och i de allra flesla fall är det den höfliga
sällskapslögnen, som först fört dem in i denna
sorgliga inbillning.
Vi äro som en samling ålar, så hala,
smidiga och slingrande, när någon af våra
bekanta begär ett omdöme — om sig sjelf.
Der är något ormlikt i detta bugtande
undan sanningens stränga helsosamma kraf,
och ve den unga själ, som söker en
vägledning genom alt följa de råd
sällskapshöüig-heten gifver; den själen tappar lätt bort
sig sjelf!
Skulle det ej kunna vara annorlunda, ulan
att vi derför behöfde slå hvar andra
blodiga sår?
Jo, helt säkert. Höflighet är ett farligt
surrogat för menniskokärlek, på samma
gång det är den sedliga lätjans elastiska
hufvudkudde. Det är så beqvämt att
berömma och uppmuntra; besvärligt att säga
en ärlig sanning, som — »stör stämningen;
Men det är farligt alt söka lefva på stäm
ningar; ett fnissande i en vrå kan bryta
dem med svedan af’ en piskande hagelskur —
Mycket, mycket har det i sällskapslifvet
blifvit ljuget för oss qvinnor, så att det ej är
så underligt, om vi sjelfva tillegnat oss denna
»sällskapsvana». Men nu, då vi börjat
tänka och handla öppet, kommer krafvet
till oss att söka vara sanna i slället för
att blott vara höfliga, så att vi kunna vara
med om att skaffa bort en del lögn ur sam
lifvet.
Låtom oss t. ex. alltid antaga, att den
som önskar få vårt råd eller omdöme, menar
det ärligt, känner ett verkligt behof af alt
stödja sig vid oss; då blir det äfven en
samvetssak att svara enligt bästa öfvertygelse,
om vi så ej kunna sanningsenligt säga mer
än: »den saken förslår jag ej,» eller också
»jag tycker bara så».
Mången har sökt fånga hala sällskapsålar
så länge, tills det blifvit en vana, ett behof
att känna detta glidande och smidiga som
något behagligt, och derför söka de
fortfarande inbilla sig, att de äro talanger, då
de i stället kunde varit dugande menniskor.
Och vi fnissa åt dem i vrårna. —
I höflighetens, sällskapsvanans lösa dyjord
växer dilettantismen ut till ett nät af sega
snyltväxter, som lura på familj elifvet och
samhället. Se blott — jag säger med flit
icke hör — se blott på denna skara
lek-tionsgifvande pianoofier, »lärarekrafters,
artister och literalörer af båda könen, som
nu väller ut från olika läroanstalter och
försöker en hetsjagt, der den ene trampar ned
den andre och der blott halfva eller fjerde
dels talanger, de som ha stöd af en
förmögenhet eller ett föräldrahem hindras från
att bli tiggare till mera än till — själen,
medan de andra prisa sig lyckliga, om dc
kunna »hålla skenet uppe».
Hur många af dessa äro ej offer för egen
oklarhet och för sällskapsvanans sminkade
lögner, och hur många skulle ej en iirli?
kärleksvarm sanning kunnat rädda från
försöket att flyga med pappersvingar!
214
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
