Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 31. Fredagen den 3 augusti 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hälles ett nummer I veckan under hela qvartalet. För hvarje 6-tal abon- l r*. |INI Idun, erhålles ett gratlsexemplar for hela den tid, under hvilken
abonne-nenter, som samlas, och för hvilka afgiften insändes till Redaktionen af I LJ LJ IN mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 5, torde prenumera-
Sanningen upphäfver ej höfligheten, ty den
iikta sanningen har sin rot i
menniskokär-leken, och all verklig kärlek är taktfull. Men
alt rifva upp hakarna på egenkärlekens
tvångströja, så att hjertat kan få röra sig och
tankarne få spelrum, det är en god gerning
och jag tror, att här är det vi qvinnor, som
böra gå i spetsen för reformationen, tills vi
i hela samhällslifvet fått sanningen erkänd
som den älskvärdaste af alla
sällskapstalanger.
Ave.
jiua? det gicl^ till.
(lin mycket gammal historia.)
(Dch öfverstinnan länge drogs med sömnen vid
sitt te
Och kunde endast dä och då en blick beslöjad ge;
Hon gröna skärmen sakta sköt att dölja det med takt,
Ty for de unga i sitt hörn hon satt i qväll på vakt.
Hon hade lagt sin patience väl sina tjugu hvarf,
— Det gälde om i framtiden hon skulle få ett arf.
Men knappt en utsigt fans derför. Det var besatta
kort!
Dock närmre ingen dertill var: hon svåger tofflor
gjort. —
Hvem undra kan, när länge så hon grubblat hit
och dit,
När lilla Linda tankfullt sväljt sin blötta sockerbit
Och när »kuriösa gubbar» fått till sist ett snäft:
»bevars»,
Att isterhakan nickade mot bröstets sidensars. —
Det var en löjtnant, smärt och lång, som kommit
på besök,
Med vackra ögon, mörk mustasch, som han
förföriskt strök.
Han ofta kom att fröken — nej, att öfverstinnan se
Och bjöds till middag nyårsda’n på tårta och gelée.
Och fröken vid pianot satt — jag gifver mig i pant
Hon kände väl musikens makt — den söfde hennes
tant.
Och han stod lutad bakom stol’n och vände häftets
blad
Och höll, när öfverstinnan sof, en hviskad serenad.
I qväll mustaschen närmre kom; — smög der en Amors
vind,
Kär noterna han vände om? — den rörde hennes
kind;
Fans der kanske elektrisk eld, ty den gaf kinden
brand,
Och ögonlocket sänkte sig och tyst sjönk hennes
hand?
Men tant? — Hon sof. — Frän hörnet kom en välment
snarkad ton
— Hon säkert drömde, att hon fick i arf en million —
Mustaschen, ack! den strök oeh strök — den endast
kittlat nyss,
Och i en blink det brände till pä frökens mun en
kyss.
Och en ännu — och ännu en — det gjorde summa
tre,
Se’n tror jag knappt de räknade. De lyssnade — o, ve!
Der hördes ej en snarkning mer, men fras i sidensars,
Så fröben skrämd slog kraftigt an Chopins begrafnings-
marsch.
* *
lic
Se’n ljugu somrar gifta nu, han utnämd är major,
Och hon till mänga plantor är en god och lycklig
mor.
Hon rodnar dock, och korsadt ben ban ger harmonisk
sväng,
Om någon gång de lyssna än till marschen af Chopin.
Claes Lagergren.
Europeiska furstinnor.
Efter främmande källor tecknade af
Mathilda Langlet.
Österrikiska huset.
O (Forts.)
fr 1879 firades med stora högtidligheter
kejsarparets silfverbröllop och ett par
år senare förmäldes deras ende son,
erkehertig Eudolf med belgiska prinsessan
Stephanie, som genom sin älskvärdhet och
sitt okonstlade behag tillvunnit sig allas
hjertan. På sin tid lästes många och långa
beskrifningar på prinsessans utstyrsel, som i
smakfull prydlighet och rikedom väl knappast
haft sin like. Man påstår också att
kronprinsessan Stephanie en gång skall blifva
modets drottning, om hon icke redan är det.
Det unga paret tillika med de höga gäster,
som bevistat bröllopet, deltogo i en folkfest
i Prateru, och färden från slottet
Schönbrunn äfvensom ronden i Prateru
beskrifves såsom ett af de underbaraste skådespel
man kunde få se. Furstarne och deras svit
åkte i femtio vagnar genom en så tätt
hoppackad folkmassa, att hästarne endast kuude
gå steg for steg och vagnarne slutligen måste
stanna. Ett ändlöst jubel skallade vid åsynen
af prinsessan Stephanie, som klädd i
rosafärgad drägt, sjelf frisk och täck som en
rosenknopp, syntes vid sin unge makes sida. Hon
tröttnade icke att helsa åt alla sidor och såg
sig om åt alla håll, leende och lycklig. Redan
vid detta första möte vann hon sina
blifvande undersåtars hjertan.
En österrikisk furstinna, som på senare
tiden väckt berättigadt deltagande är
erke-hertiginuan Kristina, numera enka efter
konungen af Spanien och regentinna i sin lille sons
namn öfver detta revolutioneroas land. Före
sitt giftermål hade prinsessan Kristina föga
låtit tala om sig: hon var blott den vackra
dottern till en utmärkt moder, den ståtliga,
ännu vackra, rikt begåfvade — och talangfulla
erkehertiginDan Elisabeth, hvars i ögonen
fallande egenskaper helt och hållet fördunklade
den anspråkslösare dottern. Men det visar sig
nu, att drottningen af Spanien är sm moders
dotter, och, fordras det, skall hon helt säkert
modigt försvara sina och sina barns
rättigheter.
Prinsessan Kristina liknade icke till
utseendet sin ståtliga moder. Blond, finhyllt, mild,
okonstlad och godhjertad förrådde hon
ingenting af den karaktärsstyrka, som utmärker
erkehertiginDan Elisabeth. Men hon var
kejsarens gunstling och han skilde sig högst ogerna
från den älskvärda unga flickan, som fått ett
så stort rum i hans hjerta. Hon intresserade
sig mycket för skön konst och särskildt för
musik, som hon älskade i den grad, att hon
knappast försummade en enda operaföreställning
eller konsert. I hoflifvet deltog hon ej mera
än hennes rang och börd nödvändigt fordrade.
Man vet, att hon ganska läDge besinnade
sig, innan hon antog den spanske konungens
frieri, och det var med tungt hjerta hon begaf
sig pä resan till sitt nya fädernesland. Blek
och förgråten uppsteg hon i jernvägsvagnen
och hennes eljes så modiga och kraftfulla
moder hade all möda att återhålla sina tårar.
Var det måhända en aning oui den korta
varaktigheten af hennes lycka, som giorde
afskedet från hemmet så bittert?
Under resan gjordes allt for att förminska
obehaget af en så lång färd i november
månad, och öfverallt mottogs den unga blifvande
drottningen på det präktigaste. Heunes moder
följde henne, och de båda furstinnorna hade
en svit af femton förnäma damer med tjugusju
domestiker. På hotel Meurin i Paris upptog
sällskapet sextiofem rum! Öfverallt festades
och man reste i alla afseenden kungligt —
långsamt, beqvämt, dyrbart.
Slutligen kom man till spanska gränsen, som
öfvergicks under kanonsalut och med alla
möjliga högtidligheter. Det berättas att samtidigt
på ett annat ställe denna gräns i all tysthet
passerades af en annan qvinna, som en gång
burit en praktfullare, om ock ej sä gedigen
krona som den, hvilken väntade den unga
erkehertiginnan. Denna andra var ingen annan
än Eugenie, fordom kejsarinna af Frankrike,
som nu .hastade till sin moders dödsbädd, dit
hon dock anlände — för sent.
I Madrid mottogs den unga bruden af sina
tre svägerskor, konungens systrar, med
hjertli-gaste ömhet, och hvarhelst hon sedermera med
sin make visade sig, helsades hoD med jubel.
Det var dock mycket i det nya landet, som
plågade henne. Att icke tala om den
förfärligt stela etiketten, lära tjurfäktningarna, som
hon måste bevista, hafva i hög grad skrämt
och pinat hennes fiokänsliga sinoe. Hennes
äktenskapliga lycka blef icke läng och nu
lefver hon blott för sina barn och for att åt
Spanien uppfostra en konung.
Då man läser om de brudgåfvor, som dessa
prinsessor fått, kan man häpna öfver den
oerhörda rikedom, som hos de tyska furstehusen
måste vara samlad. Det är icke annat än
diamanter och rubiner, perlor och sefirer,
arm-baod, diadem, krooor och halsbaod. Blott
de juveler, som vid de tre sista bröllopen,
kronprinsessan Stephanies, drottning Kristinas
och erkehertiginnan Maria Josefas, skänktes
till de unga brudarna, måste ega ett värde af
flere milliouer. Eller hvad siigs om »ett
diadem af stora, strålande sefirer och briljanter, i
form af eo ranka med rosor och rosenblad»?
Och »en fyra finger bred krooa af de
skönaste diamanter med tillhörande halsband,
hårrosett oeh bröstbukett, allt af praktfulla
diamanter»? Detta och mycket mera fick den
uDga hertiginnan för att trösta sig öfver det
hårda ödet att Dödgas blifva drottning af
Spa-oien. Henoes utstyrsel, ändå praktfullare än
prinsessan Stephaoies, fylde tio salar i
kejserliga palatset. Maria Josefa räknade blaod sioa
bröllopsgåfvor sex armbaod, tre diadem och
fyra halsband, allt af diamantor och perlor;
broscher, örhängeD, hårnålar och dylika voro
legio. En af svågrarne skänkte henne
»dessutom» icke mindre än tolf vagnar med
»tillhörande hästar»! Det kan nästan kallas
em-barras de ricliesse till och med för en
prinsessa.
Knif och gaffel.
(Efter tyskan.)
|BpÄet finnes föremål i det dagliga lifvet, som
^^zzo synas oss både sä vanliga och så
oundgängliga att- de förekomma oss nästan som
våra egna lemmar och vi kunna ej tänka
oss någon tid, då de ännu slumrade i blifvande
uppfinningars dunkel. Dit höra knif oeh gaffel
och sked, som vi dagligen se på värt bord och
aldrig ens tänka oss möjligheten att undvara.
Likvisst är det ännu icke tre hundrade är sedan
furstar och herrar, så väl som bönder och slafvar
helt enkelt åto med fingrarne. Knif och gaffel,
hvarförutan vi nu icke skulle kuuoa hjelpa oss
vid bordet, äro af jemförelsevis nyare datum
och hade, såsom allt nytt, att kämpa med många
och hårdnackade fördomar.
215
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
