Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 32. Fredagen den 10 augusti 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hålles ett nummer I veckan under hela qvartalet. För hvarje 6-tal abon- I P\ I I M Idun, erhålles ett gratlsexemplar för hela den tid, under hvilken
abonne-nenter, som samlas, och för hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af | U LJ IN mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 6, torde prenumera-
nader kan ett enkelt förmak, ordnadt af en
artistisk hand göra ett behagligare intryck än
dyrbara tyger och möbler åstadkomma. Finnes
blott en soffa, några stolar oeh ett divanbord
är det tillräckligt, sedan kunna småbord
öfver-klädda med plysch eller annat tyg, blommande
växter i krukor flätade af vide, artistiskt ordnade
draperier fylla tomrummen och göra en
utmärkt effekt. Med enkla materialier kan man
sjelf ofta öfverträffa tapetseraren, men omtanke
och en viss händighet fordras, om
ansträngningarne skola krönas med framgång. I
allmänhet brukas i förmaket, en på golfvet
fast-spikad brysselmatta, men kan man bestå sig
en s. k. smyrnamatta är den både mjukare och
behagligare, och mera praktisk, då den ligger
lös och emellanåt kan tagas af och piskas.
År unga frun musikalisk anser hon ett pianino
för en nödvändighetsartikel, och kan hon efter
behag ställa det i salen eller förmaket; i salen
är musikrummet ofta bäst, då inga mattor eller
draperier förtaga ljudet, men för åhörarne af
musiken är förmaket vida angenämare att
vistas i.
Herrns rum är äfven hvardagsrum; der trifves
och arbetar man bäst, oeh möblerna böra der
i första rummet vara beqväma och
ändamålsenliga, gerna enkla och bastanta.
Några stora stolar, en chaise-longue, herrns
skrifbord och skrifstol, ett bokskåp, ett större
bord med lampa och matta under bordet; för
fruns räkning en symaskin från Husqvarna, ej
trampsymaskin, ty den tar mera rum och är
ej helsosam att använda i längden, se der hvad
som främst hörer till hvardagsrummet. I stället
för de vanliga länstolarne har jag funnit
prydligast de skånska korgstolarne, ’Som fäs hos
Korgmakaren Rasmussen i Åby adr. Klippan
för ett pris af omkring 10 kr stycket. De
kunna lätt klädas hemma och prydas med ett
hemmagjordt arbete.
Gardinerna böra vara mörka, t. ex. gröna,
hvilken färg bäst tål vid cigarrök och i öfrigt
är hållbar.
Så ha vi sängkammaren, som är lätt
möblerad med de nya vackra engelska jernsängarne,
en lavoar med marmoruppsats, ett par stolar,
nattduksbord och toalettbyrå med spegel.
Finnas ej garderober, får ett klädskåp anskaffas.
En mörk skotsk matta, som täcker hela
golfvet, är tillräckligt fin och passande.
Komma vi till kölcet, så är en jernspisel från
Husqvarna bland de bästa och der hör,
förutom en mängd småsaker, som ej kunna
uppräknas, några kopparkastruller, men de flesta
kokkärlen äro bäst att anskaffa af de s. k. Ryska
emaljerade kärlen, som äro gråspräckliga, ej de
svenska svarta och hvita, som lätt spricka.
Till linneskåpet anser jag liöra:
12 par finare linnelakan med örongott,
2 dukar af damast med servetter för 12
personer.
12 dukar af t. ex. jacquard med servetter
för 12 personer,
6 mindre dukar,
6 dussin skänkhanddukar,
2 dussin damhanddukar,
4 dussin finare handdukar,
4 dussin enklare handdukar.
Detta förutom nödigt linne ät folket.
Fullständig servis af engelskt porslin för 12
personer, glasservis för lika många. Nysilfver,
svenskt, är nu för tiden så vackert och
hållbart, att det nästan ersätter det äkta.
Väl fattas mycket för att göra denna
uppsats fullständig; dock anser jag detta vara det
egentliga, som hörer till en mindre bosättning.
Beth.
Bäcken och blomman.
En sommarsaga af F. M. C.
=Jj.ii/pt tn t »Rocj-en» 3unReE v mo»»an»
gtona Rtan»
^ en ßEomma vaxte »Hön. oeR j;tt»R
»om 3acpn.
2)å Rom 3en tj-ta ßäclien ocR på Ran»
vn.un.tfca 3an»
Ron ßftelta3e »å un3et»amt ßetacjjen.
en »eRuix3 3ert 3j-etj;ue tn3 EtCEa ßfom-
mani j.ot
£a3e »meRan3e oeR oiivt oeR Stitia,
»amt Rul»Ra3e j:ot|;oti»Rt: »(9, tag. mun
R-y-CCntncjf mot!
ØcR Rom tt£E 3u un3et»Rona EtEfa!
2)u ät »Ron att ßüom»tta »å jom3,
i>CL utan namn;
^tfü jJtiRet, 5o£ oeR iyai j-acjf -utCC j;öta.
S)tg. ut i oi3a uet&Jen j-acj ■Cat. utt mtn
|ä mtl,
Rom |;oüj. mtcj ßEott! jf-otcjf 3tc^ i>t£E
cpta.»
(9cR flLEPa ßComman flinat. - ocR- »Ro-
a&n ßEtt »å fctång<.
’XgltE üj/U » ocR j;ttRet ut Ef Ron ßåeRen, j;oEj,a.
SDen »Rbvta i>u3a uetESen nu »Ra££ Ron
o
»e en- cjanc^.
©ePt »natt Ron cjfttnc|fafc c^EäStt^fc på Ivan»
ßoEta.
^Ftån, 3tj.»fcta »Rocpn Ra»tafc R-an »en, me3
Pvej.3 Eö» |:atf
ocR Ruatj.e PttnSefc 3j,etj;t Ran ö^vetvinitet,
men »t>tn3Ean3e 3en ftEEa Röt» ßittett
REac^a »natt,
3å i. R.an» Rutfcj;i>e£ »tun3om Ron lötJutnnet:
»S)u Eojk>a3e mtg. j?ota ft£f j^ttRet, »o£
oeR tj.UA,
oeR cjt)aj?3 ^acf t 3ttt RaEEa »Rote ßEtpuet.
SV Eoj;ua3e mu^ ttj-eRa, ocfi/ t 3ttt utE3a
ßtu»
3u mina »pa3a Rj-etfßEa3 »önSefcfctjWt!»
Slien. aj; 3en. ij,»tta ßäcRen Ron j;öt» aEEt
tängte ßotf.
©cIt »natt 3e»» REacjan tcRe meta Rote»;
men tiPE en »ttEEa »ttan3ßa33 aj; »oaEEet
l ixovix Rott
en titeri Rfco»»a3 »Rogen» ßEomma j?ote».
Dagsländan.
|f|fog har du hört talas om dagsländorna,
6 dessa flyktiga, luftiga, skimrande varelser,
som födas med solen oeh som dö med den?
Vid ett skogkransadt-, träskartadt vatten söka
de vanligen sitt hemvist. Med solens första
strålar födas till ett kort lif myriader varelser
der nere vid den lilla, mörka sagofulla
skogssjön. De lyfta pröfvande de lätta vingarne,
undrande blicka de ut i den obekanta,
skimrande verld, som ligger framför dem. De sväfva
lyckliga och jublande i det klara solskenet;
hvad bekymrar dem deras lifs korta varaktighet,
de lefva som månget menniskobarn endast för
stundens fröjd. Hvilket lif! hvilket jubel!
hvilken rörelse! Beundra deras genomskinliga
vingars mångfärgade prakt; betrakta dem, men
vidrör dem ej, du förkortar då deras dagslånga
tillvaro. Skulle man tro att dessa rörliga,
jublande varelser innan natten faller på ej mer
finnas till. Se de sväfva ännu så sorgfria, de
lefva i ett glädjerus, deras vingar bära dem
ännu så kraftfullt. Men solguden förer sina
ilande skymlar mot vester. Dagsländans vingar
mattas; berusad, som hon är af lust och glädje
märker hon det ej; ännu i döden jublande
sjunker hon ned, hon har älskat oeh njutit, lifvets
fullhet har hon känt, hur kort det än var,
vingarne röras allt mattare, hon hvüar nu på
det mjuka saftiga gräset. Sol vagn en har nu
endast lemnat en lång, strålande ljusfåra efter
sig, med sista glimten af den slocknar också
dagsländans lif; snart betäckes hon af sina
syskons kroppar; de ha alla känt samma lif,
samma glädje, samma aftyning som hon. Det
är en dagsländas historia,’ en annan skall du
få höra.
Jag såg en gång ett barn, en flicka, en
elf-lik varelse, hon hade ännu ej sett trenne
vintrars snö, ej trenne somrars sol. Såg du ej
henne med? Hur skimrade ej hennes lockiga
hår i solen alldeles som dagsländans vingar,
det låg som spunnet guld kring hennes rosiga
ansigte. Såg du ej de stora, djupblå, undrande
ögonen med sina långa, mörka fransar; de
blickade så frågande ut i verlden, som skulle de
redan nu kräfva ett svar på lifvets gåtor. Oeh
den genomskinliga hyn, hvars färg kom och
gick vid minsta sinnesrörelse, den fjäderlätta
gången, de näpna behagliga rörelserna, de
knubbiga små armarna med sina ringar kring
händerna, ja och det der medfödda lilla koketteriet
paradt med trots, som så oemotståndligt
hänförde hvarje hjerta, nog såg du det, säg? Såg
du det, skall du aldrig glömma det.
Hon sprang lekande omkring på ängens
blomstermatta, sjelf var hon den skönaste, den
älskligaste blomman der. Mig tycktes att de
ljufvaste blomster måste spira upp hvarhelst hennes
strålande blick föll, så värmande, så lifgifvande
var glansen deri. Hennes barnsliga joller med
blommorna förstod jag ej, må hända förstodo
de henne, det föreföll, som nickade de åt henne,
der hon dansade fram. Hon ville fånga en
ijäril, den fängslade henne med sin färgprakt;
hon ilade efter den, den undflydde henne; hon
blef stående, en stund blickade hon forskande
kring sig; plötsligt fick hon syn på en fager
ängsblomma, fjärilen var glömd; hon gladde sig
nu endast åt sin nyfunna skatt. »Lyckliga leende
barn» tänkte jag, »du glömmer allt för
ögonblickets fröjd» och mitt hjerta krympte samman
vid tanken på den smärta, som lifvet en gång
också skulle bjuda denna tjusande varelse. Jag
lemnade henne glädjestrålande, jublande, sina
föräldrars högsta jordiska skatt. Efter en tid
återsåg jag henne; hur olika nu mot förr.
223
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
