Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 32. Fredagen den 10 augusti 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tion ske å närmaste postanstalt.— Bidrag frän alla områden för qvinlig i ni I I fv| användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid noga
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör | LJ LJ IN angifvas, och kan fullkomlig diskretion frän redaktionens sida påräknas
Rosenknoppen var bruten, det leende, dansande
barnet försvunnet.
Hon var sjuk, det guldlockiga hufvudet
hvilade på den hvita bädden, hennes förr så
strålande öga var slutet, ibland såg hon matt upp,
hennes blick sökte föräldrarne, som
öfverväl-digade af sorg knäböjde vid hennes bädd.
Hennes läppar rörde sig. Talade hon nu på sitt
barnsliga språk med Honom, som hon snart
skulle gå till, som hon förr jollrat med sina
kära blommor? Jag förstod det ej. Hon såg
åter upp, hur förvandladt blef ej hela rummet.
Sä dystert, så mörkt hade det synts mig vid
min ankomst, nu var der idel ljus. Var det
hennes blick, som åstadkom denna förvandling?
Ja helt visst, en himmelsk klarhet strålade
derur. Jag tyckte att döden kom ej som den
stränge liemannen med lien, nej som en skön
engel, medförande en stråle af den himmelska
glans, som omgaf honom i hans hem. Hon
såg honom visst, hon log. Anade hon redan
den glädje, han skulle föra henne till? Ännu
en blick på de sörjande föräldrarne och
döds-engeln hemtade jordens korta lån till baka. Hon
var borta, men den klarhet, som den
himmelska budbärareu medfört dröjde ännu qvar.
Hon hvilade der så leende, så lycklig, så
förklarad. Det var också en dagsländas lif, hon
började dock eu tillvaro efter denna, lyckligare,
längre än den hon lemnat. Hon slapp brottas
med lifvet; dess dunkla ofattliga gåtor skulle
ej giumla hennes rena själ. £.
Hos postmästarns.
gS är en landsortsstad i Sverige och en
liflig stad till pä köpet. Den staden
har som andra sina märkvärdigheter: den har
sin kyrka med en vacker predikstol, på hvilken
alla apostlarne äro utskurna i trä — den har
sitt rådhus (i götisk stil!) oeh så har den sitt
postkontor.
Ja, det var just postkontoret vi skulle tala
om — eller, rättare sagdt, om postmästarn.
Begäfvad med en hög, ståtlig gestalt, böljande,
patriarkaliskt skägg och genomträngande blå
ögon, hade denne länge varit föremål för flere
af stadens ungmors stilla längtan och ljufva hopp.
Postmästarn hade sina egenheter: han var
ovanligt uppriktig (»oförskämd» sade mången)
och var, som det påstods, pedantiskt ordentlig,
men han hade, som sagdt, ett ståtligt yttre
och hvad som var ännu bättre: ett förtjusande
och komfortabelt hem.
I en sådan liten stad känna alla hvar
andra; följaktligen visste alla, att poätmästarn på
onsdagen en viss vecka skulle ha bjudning —
eller egentligen icke han, utan hans syster
Barbara, en präktig — om ock något talför —
qvinna pä andra sidan »50».
■»Emm var bjuden?» — det var en fråga,
som upprörde snart sagdt hela den qvinliga
delen af samhället. Emellertid kom onsdagen
— och med den den mycket efterlängtade
bjudniugen.
Alla infunno sig på slaget 5: att dröja en
minut öfver tiden visste alla vore ju rent af att
kasta bort lyckan. Alla voro äfven klädda i
ljusa och högst ungdomliga drägter;
postmästarn tyckte om ljus och friskhet.
Fröken Barbara hade ett riktigt göra att
välkomna alla, men det var ett »kärt besvär».
Så slogo damerna sig ned; kaffe med en mängd
olika småbröd och annat bakverk bjöds
omkring — och så kom samtalet i gång.
Nå, ämne fattades då icke. Det hade
verkligen händt nägot i den goda staden: fröken
Granström, det qvinliga biträdet på posten,
hade af flere personer varit sedd qvällen förut
promenerande med en herre!
»Hvad säger du, söta Barbara, om den nya
skandalen?» frägade stadens qvinliga
qvickhufvud, fröken Forssell, »nog hörs det på
namnet att fröken Granström är från skogen, men
så bär hon sig ocksä så åt, ha, ha, ha!»
»Käraste ni, jag har visserligen hört det,
men det kan väl knappast vara möjligt? Här
i vår goda stad har man större fordringar, på
det passande än så!» — Och fröken Barbara
såg mycket nyfiken, men också belt
skälmaktig ut.
»Ja, du säger så, du, Barbara, men tiderna
äro förändrade, ser du,» utbrister fru Kinblad
och kastar en något svårmodig blick bort mot
ett hörn af rummet,der hennes dotter, fröken
Helena —• det musikaliska snillet! — med
stor säkerhet yttrar sig om »den der
Granströms» förbrytelse.
»Hvad talar herrskapet om?» frågar
post-mästarn, som nu först gör sitt inträde,
»förmodligen om uägot intressant; damerna se så
lifvade ut!»
»Jo,» skyndar Helena sig att svara, »om
fröken Granströms märkvärdiga — ja, rent ut
sagdt — oförsynthet att promenera med en
herre — alldeles ensam.»
»Ja, men, mina damer, hur vet man att
det var en främmande herre — kanske det
var nägon af stadens ungherrar!»
»Hur kan postmästarn ens tänka nägot
sådant?» frägar den svärmiska fröken Fryklund,
i det hon kastar ett trånande öga på —
kaffepannan och ett på postmästarn, »det vore i
sanning än mera fasligt!»
»Kanske postmästarn tycker hon är vacker;
hon har ju de der sömniga ögonen oeh sinliga
läpparne, som Zola påstår att herrarne tycka
om?» inföll fröken Säf berg, stadens literära ljus.
»Mina mer eller mindre älskvärda damer»,
sade postmästarn på sitt vanliga originella sätt,
»dragen ej in mig i edra tvister, utan läten mig
förbli åhörare!»
»Tvister!» upprepade alla damerna i korus,
och fröken Helena, som satt sig vid pianot
och börjat slå an några sakta, längtande ackord,
fortsatte: »I afseende på fröken Granström
tror jag ej någon olika åsigt råder, åtminstone
bland damerna här!»
Ett allmänt mummel af bifall hördes.
»Kära Helena lilla, spela ett stycke för oss
och låt oss glömma den der ledsamma
orostif-terskan», bad fröken Barbara.
Damerna hade nu ordnat sig med sina
arbeten i salongen och lyssnade, under dämpadt
samtal, till fröken Helena, som nu på pianot
utförde ett smäktande »salongsstycke». Nästan
alla kastade då och då oroliga blickar pä
postmästarn, som närmat sig pianot, för att vända
bladen åt fröken Helena — cch de började
äfven hviska till hvar andra att sådant der
flackt, ytligt klingklang väl aldrig kunde anses
för musik — då en tjenstflicka inträdde och
anmälde att fröken Granström var der ute oeh
frågade om hon vore välkommen.
Nu uppstod det lifligaste samtal; den ena
af damerna öfverröstade den andra — ty alla
ville yttra sig öfver denna oförsynthet.»
»Nej, så oartiga kunna vi ej vara» — och
fröken Barbara skrattade, som om hon tänkt
»på något mycket lustigt — att vi låta henne
stå i tamburen. Bed fröken stiga in!»
Jungfrun gick ut — och strax derpå visade
sig den unga damen, som i sin smakfulla, men
enkla drägt, såg skär och fraiehe ut, som den
unga våren — något som alla damerna
motvilligt inom sig medgåfvo.
Fröken Barbara skyndade hjertligt emot henne
och önskade henne välkommen —- hvilket väckte
allmän häpnad — hvarpå postmästarn bad att
några ögonblick få taga damernas
uppmärksamhet i anspråk.
Ögonblickligen uppstod djup tystnad i
församlingen.
»Ett ämne, som i afton upptagit våra
tankar oeh tungor är — fröken Granström.»
Alla damerna häpnade öfver detta nya bevis
på postmästarns »originalitet» ; somliga trodde
att ban helt rätt och slätt ämnade utvisa den
brottsliga.
Alla sneglade bort åt fröken Granström, men
den djerfva hade tydligen förlorat all blygsel;
hon hade antagit en riktig frimodig, oskyldig
och på samma gång skälmsk min.
»Hvilka äro de damer, som instämma i de
af fröknarna Kinblad, Säfberg och Forssell
fälda yttrandena?» fortsatte postmästarn.
Efter denna fråga uppstod djup tystnad.
»Som jag finner, att ingen af de andra damerna
tyckes vilja instämma, får jag förklara, att det
gläder mig på det högsta, eftersom dessa
damer då förmodligen ej ha något emot att
umgås med fröken Granström, äfven sedan hon
blifvit — min hustru.»
Dessa enkla ord utöfvade på samtliga damerna
— med undantag af fröken Barbara, som var
invigd i hemligheten — en snart sagdt
bedöfvande verkan!
Postmästaren fortsatte: »Jag får nu således
presentera min fästmö. Vi förlofvade oss i
går ■— och det var jag, som i går qväll var
Nellys mystiska kavaljer.»
Med dessa ord gick postmästarn fram till
sin fästmö och kysste henne hjertligt.
Samtliga damerna skyndade att göra detsamma —
äfven de trå fröknarna, under ifriga böner om
ursäkt för deras »lätt förklarliga misstag»
— och att uttala sina »varmaste och
uppriktigaste» välönskningar, som den unga fästmön
mottog på det älskligaste sätt.
Så slutade allt »godt och väl», men många
voro säkert de tårar af harm och missräkning,
som den följande natten fick bevittna.
Detta var historien om postmästarns
förlofning, som inträffade för ej så länge sedan och
då väckte stor sensation. Den låter ännu tala
om sig i den goda staden.
Sjelf anser postmästarn denna episod som ett
af sina lyckligaste infall.
Kleopatra.
Resultatet af
Iduns tredje pristäfling.
Innan den utsatta tiden hafva 39
täfiings-skrifter ingått. Af dessa hafva 9 till ämne
tagit första frågan: Huru skall en ung qvinna
bäst utbildas till eD ung husmor? — 5 den
andra frågan: Hvad hörer till ett ungt äkta
pars bosättning och huru böra kostnaderna
ställa sig härför, a) då familjen har 2,000
kr. i årsinkomst, b) 4,000 kr.? — samt 25
den tredje frågan: ett för Idun lämpligt poem
om högst fem verser.
Den poetiska afdelningen är sålunda den
qvantitativt öfvervägande, men — vi måste
ty värr konstatera faktum — den i
qvalita-tivt hänseende sämst tillgodosedda. Ett eller
par poem kunna möjligen med någon
retuehe-ring användas. Intet är dock af sådan
beskaffenhet, att det med fog kunnat tilldömas
det utsatta priset.
Hvad beträffar de båda första frågorna,
så hafva de visserligen framkallat några gan-
224
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
