Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 33. Fredagen den 17 augusti 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 33. Fredagen den 17 augusti. 1888. l:sta årg.
B yr k: 8 Sturega.ta.ii 8 (ingång frän Humlegärdsg. 19) Annonspris: 25 ore pr petitrad (— 10 stafvelser). Tidningen kostar endast 1 krona för qvarialet. postarvodet inberäknadt. Ingen }ösnuramerförsä]jmng! Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG. Träffas ä byrän kl. 9—10 och 4—5. .A 11m. Telef. 61 47. Utg-ifning-stid: hvarje helgfri fredag. Sista numret i hvarje månad innehåller en fullständig mode- o. mönstertidning. Prenumeration sker: I landsorten: å postanstalterna. I Stockholm: hos redaktionen, S
Stadspostens hufvudkontor, i de större
boklådorna samt å tidningskontoren.
Du menskobarn, hur tung din lott du känne,
sök ej hos dina svaga likar tröst!
Lägg ej din sorg på redan tyngda bröst!
Din sorg är din och du bör bära henne.
Viktor Rydberg.
"TDeii går någori öfver min graf".
aj? g£ëc)an3e j-etn ßetotS,
äLt mm sEummet j-ag pEotsfüjfen
sptt-ttet:
i?’Cut üan min fi.t>t£a ßft- Stöt3,
©a ensam t- tu-m.-me t iao »i/ttet
intet -ßuKet Höts af? —
©et gåfc någon ofuet mt-n jta|.
ält sömnen utD -mu)natt»tü)
Jag ångestsüäüj?van3e ua&nat j
9Vu/n3t om mig ät t-ystnac) oc-ft jtud,
©cfv sj-eEj: j-tt-g wcjenting saünat,
JFast sömnen mij ëj/uetgaj?. -
©et gåt någon bfuet mm gtaj;.
"J-ag mallEigt i -motgonStägt
9"tamj;ëfc ßtasan v Eänstof! fivilal,
©å Haff såsom SbDen» j^àgt
8n 4-y.6ni.nj mig genomi&xt,
ffast hammarn aj; vätme at <†uaf. —
©et gåt någon öj?i>et mim
J »flugejan aj; -Cvn3 oc-ft aüm
Jag icfte ett EjuD Han &öta,
©å Doft som ftån Htj.tß,fU!ocllots ma Em
©et tinget uti -mitt ota
©c-Pt ßtusat »om ftån ett ftaj:. -
©et gåt -någon ö†vet min gtaj;.
j;e»ten t. Jibgti-Sssllicfl
SJeunckat j*xg. pta&ten oePi güanSenj
©å
suattnat aCft lö-t mtn BEtcft-,
ßn ivindei -ßetaget- mig sansen,
SEå Pvj.eEp göt mitt ti-Efstånc) Htaj;. —
©et
gåt någon ofuet mm 3*afÉ
•3 uagn, fot min to -ßeStåmS,
ÉBfanS uännet, fieti &åt{eRsj?u££e,
Jag üannet mig så -ßeJU!åmt),
(fem fët-tet mig ttampa
süuEEe-.3 tafi-t met) &à»tatne» ttaj;. —
©et gåt någon öfuet min gtaj;.
Jag oanStat på H-g-tfiogåtS
Øclt üan mma steg ej. uan3a
3*tån HußEe j’ëtutan oåtD.
Xuem sHaEE -(tät JWiEa? — JCati (iän3a
©Ut stë3D på min t>an3tmgsstaj;
Jag. sjeEj; gåt oj;t>et mm gtaj?.
J. J>. yruliin.
Utan lifsmål.
Teckning af Ave.
gj/rån rummen ned inunder trängde
Iju->’- det af pianomusik, sång och små
skrattsalvor upp till Karins kammare.
Den var inredd på vinden med utsigt öfver
åkerfält, små skogsdungar och landsvägen,
som hvit och dammig drog sig i en stor
kurva ut från staden och försvann bakom
en liten framskjuten husgrupp af halft
landtligt, halft stadsaktigt utseende.
Karin Olsson stod strax intill det
temligen %tora fönstret och med blicken så
ihärdigt fästad vid denna husgrupp, som om
hela hennes tankelif samlats omkring den
samma. Hon tänkte dock på många andra
ting. fast äfven husgruppen hade sin del i
de vexlande skuggor, som drogo öfver det
mycket regelbundna, men föga hjertevinnande
ansigtet.
Hon var klädd i en dyrbar supédrägt,
sidenklädningen frasade vid hvarje rörelse
af den starkt bygda gestalten, mot hvilken
händerna föreföllo barnsligt små och veka,
fast saknande synnerligen vacker form.
Fingerspetsarne hade ett underligt uppstudsigt
uttryck oeh de fina genomskinliga naglarne
voro korta och tvära; handlofven var smal,
men armen rundade sig ej, utan stack smal
och knotig fram ur den sky af svarta
silkes-spetsar, som garnerade den halflånga
kläd-ningsärmen. Hufvudet var vackert och skulle
hafva varit ännu vackrare, om ej den
mattgula hårmassan i två tjocka flätor varit så
besynnerligt, liksom till torkning upphängd
på ett silfverspjut af vackert och dyrbart
arbete. Ögonen, stora och blå, hade ett
dystert, misstroget uttryck; ögonbrynen voro
starka och betydligt mörkare än håret.
Pannan var hög och fri, och öfver det hela låg
något trotsigt och otillgängligt, som blott
smälte bort, när den fylliga munnen log
och lät se en skymt af de hvita jemna
tandraderna. Men Karin Olson log sällan.
I denna stund var det med en viss
vällust, hon lät sina mest pinsamma minnen
draga förbi. Hon visste ju, att de alltid
lågo på lur någonstädes, färdiga att rasa
fram och förstöra alla hennes förskansningar
oeh plundra henne på hvarje nyfödd för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
