Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 33. Fredagen den 17 augusti 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tidningen utkommer i hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för I Pl I I M månaden meddelar en fullständig mode- och mönstertidning. — Uppgif
ett qvartal endast I krona, postarvodet inberäknadt. — Sista numret i | LJ LJ IN å närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg prenum.-afgiften
hoppning om en smula lycka. Nu kunde de
få fritt tåga förbi, hon skulle mönstra dem
alla, se dem in i deras stygga, löjliga dumma
ansigten, ty nu kunde de ingenting bortröfva;
hon hade ingenting mer.
Karin drog till sig en stol, satte sig, stödde
armbågarne mot fönsterkarmen och lade
hakan i händerna. Så, nu kunde tåget få
sätta sig i rörelse; det skulle gå utmärkt i
takt efter »laneierens» toner, som nu hördes
dit upp.
Ja, visst hade hennes far varit en bonde,
som tillika biträdde köpmännen med
smuggling; hvem ville väl förneka den skammen 1
Hon mindes ju — eller hade hon kanske
endast hört det så ofta, att hon trodde
sig minnas det, att der blef husvisitation
dagen efter den natt, då fadern blef
hemförd som lik; hästarne hade skenat med
honom. Tullbetjeningen hade dock ej funnit
en enda packe af det dyrbara godset, utan
måste återvända med tomma händer. Detta
hade modern så ofta med stolthet och
skadeglädje omtalat. — Så, nu nästa led!
Hon var ju prostinnans guddotter; det
var dennas förtjenst, att hon bar det simpla
namnet Karna — Ja, visst hette hon Karna
det kände alla menniskor, fast man nu af
höflighet mot hennes rikedom, kallade henne
Karin och låtsade som om det vore ett fint
namn, för det en drottning —• Gud hjelpe
oss för drottning! — burit det. — Som
guddotter skulle, bevars, lilla Karna in till
staden och helsa på prostinnan, kyssa henne
på handen och hålla i det stora smörfatet,
hvilket modern räckte fram åt den förnäma
frun, som var en född friherrinna. Karin
kunde väl vara sex år då, en liten rulta,
klädd i en oformlig hemväfd klädning, som
nådde henne ned till de grofva skorna, och
med en storrosig bomullsduk på hufvudet.
— Sådan hade Robert, prostens tioåriga
son, sett henne första gången. Han hade
då haft en mörkblå fin klädesjacka och
ut-viken skjortkrage, knäbyxor och lackerade
skor; han skulle på barnkalas hos
borgmästarens den eftermiddagen —–.
Så de nu pratade och skrattade der
nere i rummen! — Kanske Robert just
berättade, hur hon burit sig åt vid det der
besöket? — Hon hade först tappat skorpan
i kaffekoppen, så denne slog omkull och
kaffet rann ut öfver duken. Så blef hon
flyttad bort till ett litet sidobord och fick
en ask tennsoldater, som hon ej visste hvad
hon skulle göra med, förr än Robert
skrattande tog dem ifrån henne och stälde upp
dem; sedan brydde han sig hvarken om
soldaterna eller henne.
Men så lade prostinnan en liten hög
sedlar midt för henne på bordet. Karins mor
brukade ge sina gudbarn gåfvor, och så
var det nog prostinnans mening, att hennes
guddotter skulle ha sedlarne. Hon tog dem
alla, stoppade dem i sin djupa ficka och
undrade om hon ej skulle tacka, men
gudmodern såg ej åt henne–-.
Nu tog modern afsked af prostinnan, som
alltid låtsade sig sätta så stort värde på
mor Ola Nils, och så blef det fråga om
penningar, ty prostinnan ville nu ändtligen
betala en gammal skuld till henne. Men så
voro penningarne försvunna. — — —
Först förstod Karin ej hvad som stod på,
då hennes mor och prostinnan började söka
och rifva bland böcker och planscher på
borden, ty gudmodern kunde ej bestämdt
minnas, hvar hon lagt penningarne. Men
så träffades barnets öga af en misstänksam
blick från gudmodern, så det genomfor henne
som en blixt, att man sökte just de
penningar, som hon stoppat i fickan, och att
gudmodern trodde henne hafva stulit dem.
Karin körde sin lilla hand i fickan för
att draga upp sedlarne, och det arbetade i
hennes tankar för att få ord till att säga,
hur hon kommit till att taga dem. Men
hon kunde ej röra tunga eller läppar —
det kunde hon ju icke den dag i dag, när
det brusade så der underligt i hennes
hufvud och hjertat började bulta, som om det
ville hamra lifvet ur henne — och så stod
hon der stel och styfnackad.
»Tösen har väl ej vana att snatta?»
hörde Karin gudmodern fråga i en retad,
föraktfull ton.
»Tösen? — Ja så Karna? Ah, Gud
bevars! Det skulle aldrig kunna falla henne
in. Hon håller ibland på att stoppa fickan
full med snäckor, stenar och all annan bråte;
men hon är en sådan underlig en, att hon
aldrig ens sjelf tar en sockerbit ur dosan,
utan jag skall ge henne den i handen.»
Modern sade detta skrattande, ty
prostinnans fråga förekom henne så löjlig, då
hon jemförde Karin med hennes två barn,
Robert och Ina, hvilka just bakom moderns
rygg plundrat både sockerdosan och
bakelsekorgen på kaffebordet.
Penningarne liksom brände barnets hand,
men att lemna fram dem nu, sedan man
trodde henne ha stulit dem, kunde hon ej.
Men hon skulle slänga dem ned under
bordet, så fort den förfärliga gudmodern bara
vände ryggen till.
Prostinnan ville dock ej vända sig om. Och
hvad värre var, Robert och Ina kommo på
moderns hemliga vink fram för att hålla
vakt, medan hon sjelf hjelpte den
omisstänksamma bondhustrun att titta under stolar,
mattor och pallar.
»Hvar har du tennsoldaterna Karna? Har
du dem i din ficka?» Det var den fine,
vackre Robert, som frågade, och Karin kände
att också han trodde henne hafva stulit
penningarne.
Med en trotsig nick visade hon på
bordet, der asken stod, men handen knöts
hårdare kring sedlarne i fickan.
»Hvad har du i fickan, som pöser så?»
Det var Ina, som tillika stack fram handen
för att nappa Karin i kjolen.
Med sin lediga venstra hand, slog denna
henne häftigt öfver fingrarne. Ina skrek
gällt. Karins mor blef nu uppmärksam på
spelet omkring henne. Den stolta bondhustrun
blef röd af harm.
»Kom hit, Karna!» — Ja, modern
kallade ju henne så, eftersom det dock var
hennes dopnamn -—- oeh liksom hon haft
bly kring fötterna, släpade hon sig fram
till henne.
»Tag fram allt hvad du har i fickan!»
Prostinnan, Robert och Ina — Ina i hvit
klädning, fin som en prinsessa; hon var ju
också Roberts syster och han tycktes henne
vara grann som en prins — alla tre stodo
omkring den af skräck och skam liksom
stelnade flickan, när hennes mor med
vredgad hast började draga upp hennes små
vantar, hennes bomullsnäsduk, bitar af
sta-molpapper, ett par granna varumärken, som
hon fått i handelsboden, skärfvor af ett
rosigt tefat, ett par apelsinskal, oeh så
slutligen en sammankramad pappersboll, som
visade sig vara de försvunna sedlarne.
»Det är nog ej så stort bevändt med min
kära guddotters ärlighet,» yttrade prostinnan.
»Hon har ju ett helt varulager i fickan!
Och hon tyckes icke ens blygas öfver att
ha blifvit ertappad som en liten tjuf —».
»Mor — har — jag inte fått dem?»
Karin tyckte sig ännu, der hon satt i sin
rika sidendrägt, kunna höra den döfva rösten,
tyckte sig kunna se prestbarnens hånande
ansigten, gudmoderns ilskna blick och höra
sin egen moders stolta, klangfulla svar:
»Nej, din gudmor hade ej ämnat
penningarne åt dig.»
Och så prostinnans hårda dom:
»Den ungen kommer att sluta illa, hon
har onda anlag.» ,
Så mindes hon ej mera af detta uppträde,
än att modern lagt sedlarne till baka på
bordet med förklaring, att då man trodde hennes
barn så illa, ville hon ej vidare ha någon
penningaffär med hennes gudmor; skulden
kunde anses vara betald–-.
Men kanske Karin blott hört detta, hört
det tusende gånger från sin mors läppar
under de år, som följde, då prostinnan gjorde
många fåfänga försök att försona sig med
henne.
Slutligen hade sjelfva prosten kommit,
närsynt, tankspridd, glupskt hungrig som
alltid, och med så långa ärmar i sin
prest-rock, att Karin alltid kände en häftig lust
att bita i det svarta klädet, när hon skulle
kyssa honom på handen. Han hade nu
stoppat Karin in i sin täckvagn; modern
hade både skrattat och gråtit samt till slut
lagt en halshuggen kalkontupp bredvid
drängen på kuskbocken, och så hade guddottern
hastigt och nästan yr i hufvudet åkt till
prestgården.
Hon hade blifvit bjuden på sylt och kakor,
men gudmodern gömde skyndsamt undan
en del nipper, som hon hade framme för
att rengöra, oeh Ina höll med båda
händerna fast det guldkors, hon bar på bröstet,
medan Robert roade sig med att
oupphörligt rassla med några silfverslantar, som han
bar i fickan.
Ingen kunde förmå Karin att tala eller
smaka något; hon satt orörlig på en stol
med båda händerna under sig och bara
önskade att prostens vore så fattiga, att barnen
finge bära tunga, grofva kläder och måste
bedja om mat. Då skulle hon gifva Robert
allt hvad hon hade i sin sparbössa, så
behöfde han ej längre inbilla sig, att hon velat
stjäla. — Men Ina, henne skulle hon först
hålla under pumpen, liksom man brukade
göra med pösande kalkoner, och sedan skulle
hon gifva henne sin allra bästa hufvudduk.
»Låt Sven skjutsa hem den lunsiga tösen!»
— Det var Robert, som föreslog sin mor
detta inne i prestgårdens matsal, hvars dqrr
stod på glänt. Samme Robert, som sedan
stod medellös, då den slösande fadern var
död, och som knappast skulle kunnat
betala hyra för den lilla våning, de nu
bebodde. — Samme Robert, som ändtligen
tagit alla sina examina och nu invigde sitt
läkarekall med en liten fest för
ungdomsvänner, herrar och damer. — Säkert fann
han henne lika lunsig som förr. —
Karin steg upp, drog ut en liten låda i
sin chiffonier och tog fram en silkesduk med
en vidfäst pappersremsa.
»Till min guddotter Karna Olsdotter vid
hennes konfirmation,» läste Karin med ett
bittert skratt.
Skön gåfva! Ett riktigt klassmärke den
här lösa, tunna, brandröda duken med en
svafvelgul och erggrön bårdl Min förnäma
gudmor ville dermed låta mig förstå, hur
230
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
