Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 33. Fredagen den 17 augusti 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
Biljettprisen hafva derjemte reducerats, särskildt
förköpsprisen, hvilka nu äro ungefär] hälften af
de förutvarande. Af de vanliga biljettprisen har
det för nedre parkett nedsatts från 3 kr. 50 öre
till 3 kr. De vanliga prisen gälla hela
föreställ-ningsdagen, och öppnas biljettluckan redan kl.
72 9 f. m. — ett tillmötesgående, som särskildt bör
vinna erkännande af de många, som nödgas vara
vid sitt arbete kl. 9. Förköpet å parkett och
första raden är satt till 1 kr., å andra raden till 75
öre, å tredje och fjerde raderna till 50 öre och å
femte raden till 40 öre. Förköpsbyrån hålles öppen
kl. 12—3 dagen före föreställningen.
Ordinarie operadagar varda söndagar, måndagar,
onsdagar och fredagar. Lördagarna äro anslagna
åt den klassiske reportoaren eller åt konserter.
Flere goda repriser stå redan på spellistan.
Sålunda gifves redan i afton »Mefistofeles» med
nästan fullständigt ny rollbesättning samt följes
omedelbart af »Tannhäuser».
Åtskilliga erkändt goda nyheter komma derjemte
under årets lopp att å k. operan nu upptagas.
Föreställningarna börja under den närmaste
tiden kl. ’izä e. m.
F. Hbg.
Två kyssar.
Novellett af Hugo Klein.
(Forts.)
»^Vcke det; men jag hoppades att återse er,
^ då jag gick till polislokalen oeh
beklagade, då jag icke fann er der, att mitt hopp
blifvit gäckadt. Stolens plötsliga omkullfallande
föreföll mig visserligen misstänkt; men jag
var tvungen att medgifva inför mig sjelf, att det
kunde bero på en tillfällighet...»
»Ni får icke tro, att jag gick dit för att
lyssna», sade hon hastigt. »Vår hofmästare,
som under min fars frånvaro ofta gerna spelar
tyrann, tvang mig dertill; han hoppades, att
mitt personliga vitnesmål skulle bli
förkrossande för er. Jag hämnades på honom, i det
jag förklarade för domaren, att ni alldeles ej
uppfort er så vildt och betänkligt, som de
andra påstodo; alltsammans hade förefallit mig
som en obetänksamhet, som alls ej var värd
allt bråk man gjorde ...»
»Mitt förbindligaste tack!» afbröt jag.
Domaren tog alltsammans till protokollet
och jag bad att få aflägsna mig, då
förhandlingen föreföll mig pinsam. Han svarade, att
min utsago kunde under vissa omständigheter
bli nödvändig; jag borde vänta i rummet
bredvid. Han ekulle, om möjligt, undvika att låta
mig vitna, men jag måste i alla händelser stå
till rättens förfogande. Så kom det till, att
jag mot min vilja nödgades lyssna i rummet
bredvid. Stolen stötte jag omkull af förargelse
öfver mitt ombuds envishet. Han märkte äfven
genast, att jag blifvit ond, och skyndade ändra
taktik.»
»Kan ni verkligen bli ond?» frågade jag
det vackra barnet med de milda dufvoögonen.
»Jo då!» ropade den lilla öfvermodigt; »det
vill säga, endast den grå, som man här kallar
lille gigspelaren, kan förarga mig.» Hon
skrattade hjertligt, då hon nämnde öknamnet. »Han
har flere gånger beredt mig obehag,» fortfor
hon. »Kan ni tänka er, hvad jag här om
dagen gjorde, då han åter igen förargade mig?
Jag ryckte snusdosan ur hans hand och slog
den i marken, så att den gick i tusende bitar,
och sedan sprang jag min väg. Han stod
qvar, inhöljd i en sky af snusdam och nyste
— och nyste, hahaha, hahaha!»
Denna gång instämde jag i hennes skratt.
»Jag unnar honom af hjertat den förtreten»,
sade jag. »Icke derför, att han beredt mig en
obehaglig timme inför polisen, utan for er skull.
En menniska, som kan tyrannisera ett väsen
som ni, får ej ett annat öde!»
Hon ryckte på axlarne.
»Jag tror», sade hon derpå med lustig
värdighet, »att i hvarje man bor en hemlig
tyrann, och att tyrannen förr eller senare sticker
fram. Männen kalla det endast på ett annat
sätt, men saken är den samma. De kalla det
till och med »manligt» att alltid göra sin vilja
gällande. Qvinnan måste ständigt foga sig efter,
måste fördraga hvarje hänsynslöshet ocb hvarje
oförrätt. Är det icke hänsynslöst och
orättfärdigt att röfva en kyss från en obekant flicka?
Ät det icke tyranni att emot främmande läppars
medgifvande taga sig en kyss...»
»Jag har väntat en mild dom», svarade jag
leende, i det jag diplomatiskt förbigick frågans
kärnpunkt. »Jag trodde att döma efter er
förklaring inför polisdomaren, att min person
ej var er osympatisk...»
»Jag sade er ju, att jag ville hämnas på
den grå», svarade hon malitiöst. »Men nej,»
utbrast bon derpå i varmare ton, »jag kan icke
ljuga! Ja, ni var mig icke osympatisk! Då
äro vi fåfänga, vi alla unga flickor. Jag gjorde
mig ej sjelf reda derför, men jag kände
instinkt-messigt, att i ert djerfva angrep låg något, som
ni förträffligt uttryckte i orden: hyllning
—-hyllning åt skönheten ...»
Ni inser det alltpå?»
Ja — och derför har jag förlåtit er så lätt.
Derför gör det mig ondt, att ni för denna
fattiga kyss’ skull haft så mycket obehag, att
ni till och med måst betala den med femtio
lire I»
»Priset förefaller mig alldeles ej för högt!»
»Det der anser ni er väl tvungen att säga
af artighet...»
»Åh, visst icke!»
»Nå må så vara... I alla händelser ansåg
jag, att hyllningen — »hyllningen åt skönheten»
som ni sade — förtjenade en annan lön. Vårt
först möte var något eget — en hel armé af
trogna väktare anföll er hotande — sedan
ankom till och med polisen till mitt skydd. Men
jag ville ej, att detta möte ständigt skulle vara
förknippadt med dylika oangenäma hågkomster
och derför stämde jag möte med er här. Jag
är ingen lättsinnig flicka och ger ej utan vidare
bort hvarje kyss. Jag ber er, tro icke det!
Men att för en så obetydlig anledning som en
kyss anställa sådant väsen, det kan jag ej finna
vara rätt. Dertill är jag ej en så högmodig
prinsessa, som det kanske förefaller. Det är
icke, jag som instämt er for polisen utan den grå.
Detta ville jag säga er och derför anhöll jag
om detta möte ...»
»Åh, det är ju ypperligt!» utbrast jag. »Jag
får tillstå, att jag aldrig än mött en så
uppriktig och fördomsfri flicka, som ni är... Den
sanna kyskheten består icke deri att finna det
oskyldiga anstötligt, som det tyvärr så ofta
sker! Ni har mycket riktigt funnit, att min
kyss blott var en obetänksamhet, som ej
förtjenar för strängt klander. Med kyssar måste
man endast vara försigtig, när hjertat är med i
spelet. För er var kyssen icke farlig.
Deremot för mig...»
»Nå, för er?» frågade hon skälmskt.
»För mig var den farlig, det märker jag i
denna stund. Er skönhet berusade mig
tillräckligt, då jag stod der borta vid gallerporten
och såg er sofvande . . . Nu då jag åter får
beundra er, då jag hör er melodiska stämma,
som så ljuft smekande tränger till hjertat, då
jag lärt känna er och erfar, hvilken präktig,
hjertegod flicka ni är, nu känner jag, att jag
aldrig skall glömma den der kyssen under hela
min lefnad och alltid skall tråna efter de
läppar, hvarifrån jag röfvat...»
Hon rodnade litet vid denna öppna
förklaring och blef förlägen.
»Straffet är alltså större, än jag tänkt,» sade
hon leende.
»Jag tror, att jag är dömd till
lifstidskär-lek ...»
Hon hotade mig skalkaktigt med fingret.
»En annan,» sade hon, »den ni gjorde en
dylik bekännelse, skulle må hända redan hafva
benådat er med mångårig fångenskap.»
Jag ville svara henne och försäkra, att jag
gerna skulle bära de bojor, hvilka hon ville
pålägga mig, men hon vexlade skickligt
samtalsämne och visade med sin solfjäder på en
punkt nere i dalen.
»Ser ni,» sade hon, »der ligger vår villa.
Man ser den ganska bra härifrån.»
Hon framtog ur fickan en liten teaterkikare;
hon hade knappast genom den kastat en blick
på villan, förr än hon med ett klingande skratt
sprang upp.
»Han är för dum», utropade hon. »Håhå
ha! Se blott! Grigspelaren står på terrassen
och blickar hit genom en jettestor kikare. Ha
ha ha!»
Jag skrattade med och mottog kikaren ur
hennes hand. Snart hade jag öfvertygat mig,
att hon hade rätt. Den lille, torre hofmästaren
stod verkligen på terassen med ett teleskop,
som nästan var större än han sjelf. . . Hon
skrattade allt jemt. . . Jag gaf henne kikaren
åter och blef plötsligen allvarsam.
»Hvarför sätter ni på er en sådan
likbjudar-min vid denna löjliga anblick?» frågade hon.
»Hvad iag ser der borta — —.»
»Han tror bestämdt, den der grå vaktaren,
att vi här hafva ett ömt rendez-vous.»
»Naturligtvis, då ban ser oss tillsamman på
denna ensliga skogsväg. Och ban borde icke
det, då jag ej ville bereda eder ännu ett
oangenämt ögonblick . . . Jag ville ej kompromettera
eder för er underordnade ...»
»Ack!» ropade hon skrattande. »Han är
min tyrann, ej min underordnade. Jag måste
förarga honom för den förargelse ban beredde
mig genom den dumma scenen hos polismästaren.
Ja, han skall tro, att vi här ha ett
kärleksmöte. Jag är ju också skyldig er en
godtgörelse för det mindre och kanske en tröst
for det medvetna större straffet... Ni får nu
ännu en kyss — om ni vill eller ej — hvad
ni än tycker — om ni förvånas eller
för-skräckes ...»
Hon slog sina armar om min hals. Våra
läppar förenades i en brinnande kyss, som kom
mitt hjerta att bäfva . . .
* *
£
Fritü von Kleeberg smackade åter med tungan.
»En afundsvärd man!» utropade grefve
Bingen.
Den unge mannen tömde lugnt sin tekopp.
»Min historia är nu slut», sade han. »Det
återstår mig endast att draga en sens moral
derur. Ser ni, kära vänner: de kyssar vi röfva
oeh måste betala med 50 lire, komma
egentligen ej att stå oss dyrt. Det är de kyssar vi
erhålla utan vårt åtgörande, som komma att stå
oss dyrast. Viljen I ha bevis? — Den unga
damen från Villa de Fenestrelle är nu —
min hustru!» (Slut.)
Iduns byrå och expedition
hållas under sommarmånaderna öppna endast
måndagar, torsdagar och fredagar kl. 10—1.
234
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
