Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 34. Fredagen den 24 augusti 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
B yrå:
8 Sturegatan 8
(ingång från Humlegärdsg. 19)
Annonspris:
25 öre pr petitrad (= 10 stafvelser).
Tidningen kostar
endast 1 krona för qvartalet.
postarvodet inberäknadt.
Ingen Jösnummerförsäljning!
Redaktör och utgifvare:
FRITHIOF HELLBERG.
Träffas å byrån kl. 9—10 ocb 4—5.
A lim. Telef. 6147.
Utgifningstid:
hvarje helgfri fredag.
Sista numret i hvarje månad
innehåller en
fullständig mode- o. mönstertidning.
Prenumeration sker:
T landsorten: å postanstalterna.
I Stockholm: hos redaktionen, a
Stadspostens hufvudkontor, i de större
boklådorna samt å tidningskontoren.
N:r 34.
Fredagen den 24 augusti 1888.
l:sta årg.
Bida och försaka,
kränkas djupt och glömma
och om himlar drömma
under nöd och vaka:
Blott en mor och maka
kan den kalken tömma.
Ii. Hlaltti ström.
Utan lifsmål.
Teckning af Ave.
t (Forts.)
arin stod ännu med halsduken i
handen, då den med henne jemnåriga
Ina, varm, glad och ifrig, for in i
rummet.
»Du skulle väl inte vilja vara snäll och
komma ned och duka bordet; Stina är
så–. Men hvad i all verlden är det
för en brandüagg du har der? Tänker du
klä’ ut dig?»
»Det är din mammas konfirmationsgåva
till sin guddotter, Karna Olsdotter, ser du
ju. — Befaller hon, att jag skall biträda
pigan?»
»Förlåt! Mamma befaller ingenting; jag
trodde du skulle velat hjelpa mig en smula.
— Nu skall jag skicka upp Stina och säga
till, när det är serveradt.» Der låg harm
och otålighet i tonen, när hon tillade: »Gud
vet, hvarför du vill bo hos oss, då du ej
kan tåla någon af oss, hvarken mamma,
mig eller Robert?»
Frågan förbryllade Karin, och hon
mumlade något om, att hon skulle komma ned
och duka, blott hon fått på sig ett par
andra skor; de hon bar voro något för
korta.
»Då undrar jag minsann icke på, att
du ej ville dansa, ty ingen ting är värre
än för korta skor! Robert ville springa
och hemta dig–»
»Robert?»
»Ja, tror du ej han vet hur väl du
dansar, fast han aldrig sett det sjelf. Min
fri-herrlige kusin Uno har förklarat honom, alt
du dansar som — som — —»
»En kapplöpningshäst, kanske.»
Karin tinade upp mot sin vilja genom
Inas glädje, som var så stor och äkta, att
den liksom omslöt Karin med en varm,
strålande glans, så snart blott hennes eget
hjerta öppnade sig den allra minsta smula.
»Ja, det är ju det högsta beröm Uno kan
tilldela en dam,» skrattade hon, »men jag
visste ej, hur du skulle upptaga det,»
skrattade hon. »Nå, du kommer ned då? Det
var snällt!» Och sjungande sprang Ina ned
för trappan.
Karin tog på sig ett par andra skor; det
skedde blott af ett slags samvetsgranhet,
ty de tycktes göra den lilla nätta foten
ännu mindre än de förra, och sedan hon
granskat sitt utseende oeh återtagit sin
lugna, högdragna min, gick hon ned till det
glada sällskapet.
Dansen, en polka, var i full gång i den
dertill utrymda salongen, och just som Karin
ville glida förbi paren för att komma in i
matsalen, grep Robert henne om lifvet och
med ett: »Du slipper icke undan längre!»
drog han henne in i hvirfveln.
Hon gjorde ej något motstånd, ty hon
hade hela aftonen känt en brinnande
längtan att få dansa med honom; men hvarje
gång han närmade sig, för att bjuda upp
henne, kom misstanken, alt det blott var
en skyldighet, han ville afbörda sig, och
så försvann hon. Och hon vägrade att
dansa med andra, emedan hon hyste den
föreställning, alt hon skulle komma att på
något sätt göra sig löjlig, om hon i hans
närvaro vågade sig upp att dansa med
någon annan.
Nu flögo alla griller bort, och som om
hon plötsligt blifvit befriad från en tung
last, flög hon, förd af Roberts kraftiga arm,
genom salen. Leende såg han ned på
hennes nu så solljusa ansigte, men hon såg ej
upp; det var som om hon dansade i en
öfversäll dröm, högt öfver allt jordiskt.
Det ena paret efter det andra drog sig
in under ljuskronan för att beundra dessa
två stora kraftfulla menniskor, som
dansade så utomordentligt väl. Karin märkte
ej, att de nästan dansade allena, men
Robert såg det med en känsla af obeskriflig
fröjd öfver den dystra, tillbakadragna
flickans lilla triumf, och han svängde henne
ännu ett par hvarf, sedan blott hon och
han voro det enda dansande paret. Men
då de stannade och hon såg sig vara ett
föremål för hela sällskapets
uppmärksamhet, ryckte hon sig lös med en tvär,
kantig rörelse och skyndade in i matsalen, der
Ina börjat duka bordet.
»Det är ett karaktäristiskt utseende på
den der flickan,» sade proslinnans syster,
friherrinnan S., genom lorgnetten
mönstrande Karins sätt att dansa. »Det ligger
ett uttryck af så äkta glädje i hennes dans,
att man rent glömmer, hur tvär och dyster
hon eljes ser ut. Hon skulle vara vacker,
om hon vore glad och liflig. — Hurudan
är hon egentligen?» frågade hon, sedan
dansen slutat oeh Karin lemnat salongen.
»En underlig sammansättning af högmod,
sjelfviskhel, anspråkslöshet, snålhet och
frikostighet, af rastlöst arbelsbegär och den
största maklighet, jag någonsin sett,»
svarade prostinnan.
»Det var sannerligen en brokig mosaik!»
skrattade friherrinnan. »Håller den färgen,
du, Robert?» tillade hon tviflande, vänd
till festens hjelte, som obemärkt af modern,
närmat sig dennas stol.
Prostinnan fattade eld vid denna något
gäckande vädjan. »Jag tror ej Robert kan
kalla det annat än sjelfviskhet, högmod och
maklighet — girighet att förtiga — att hon
här ej rör så mycket som ett finger för alt
hjelpa oss med de husliga göromålen, men
deremot flere gånger har försökt att få göra
finare arbeten, broderier och sådant, för
butiker. Men man har naturligtvis afvisat
henne; här är i staden en stor flock fattiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
