Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 34. Fredagen den 24 augusti 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tidningen utkommer I hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för | r\ | | kl månaden meddelar en fullständig mode- och mÖnstertldnlng. — Uppgif
ett qvartal endast 1 krona, postarvodet Inberäknadt. — Sista numret 1 I LJ LJ IN ä närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, sa| er-
flickor och fruar, som behöfva allt sådant
arbete.»
»Hvarmed fördrifver hon då tiden?»
»Åh, hon läser massor af böcker, tror
jag, lagar, stickar och syr ut sig sjelf". För
öfrigt har hon fyra stora kistor fulla med
linne, duktyg, sängkläder — allt hvad hon
behöfver i fall hon gifter sig, så hon saklöst
kan drifva bort sin tid.»
»Nu gör ju lilla mamma sin nyss så
brokiga mosaik om till en helt svart yta. Jag
tror, att Karin förläres af verksamhetsbegär;
hon har ju ända till sitt tjuguandra år fört
ett arbetsamt lif tillsammans med en rask,
driftig mor, och nu -—.»
»Nu gitter hon ej ens på bykdagar sjelf
städa sitt rum, ännu mindre på annat sätt
hjelpa Stina,» högg hans mor in.
»Du skulle kanske ej försökt att göra
henne till er tjenarinna.»
»Just det, tant,» inföll Robert lifligt.
»Hon märkte afsigten och blef förstämd, ty
der ligger något friboret i hela hennes
väsen, fast än hon är så fången i
misstroende mot andra och af tankar på sig sjelf.
— Nå, nu öppnas paradisets portar! Bordet
är dukadt!»
»Tack, tack, Karin! Du förstår då att
ordna ett festbord lika så bra som du
dansar!» sade han med uppriktig beundran,
under det han följde henne till baka in i
matsalen för att beskåda bordet. Han var glad
öfver att på detla sätt slippa från att höra
moderns skarpa omdöme öfver en person,
som, genom att välja sitt hem hos dem, så
frikostigt bidrog till familjens underhåll.
»Ja, är det icke vackert? Och det är
Karins förtjenst; hon har både anskaffat
blommorna, ordnat dem i skålarne och
be-stält de utsökt vackra tårtorna.» Ina var
glädjestrålande, när hon berättade brodern
detta.
»Ja, Karin, det är, som jag trott, du
borde bli —.»
»Hushållerska, tycker du väl?» afbröt
hon med en uppsvallning af sitt gamla
misstroende.
»Jag tror att du också skulle duga till
en sådan vigtig befattning,» svarade han
lugnt och sökte fånga hennes blick, som
undvek att möta hans. »Men det var
egentligen ändå något mera, jag tänkte på. Du
skulle säkert bli en förträfflig hustru.»
Han sade delta helt enkelt oeh
allvarsamt med blicken allt jemt fästad på hennes
ansigte.
Hon spratt lindrigt till, såg hastigt upp
oeh mötte hans forskande öga. Hennes
instinkt sade henne, att det var läkaren,
som sökte utforska henne och med en af
återhållen vrede skälfvande röst kom svaret:
»Har du kanske någon ruinerad kamrat
eller vän att bjuda ut? Jag har redan
hedrats med tio à tolf olika anbud att få
betala förrucklade herrars skulder med min
förmögenhet, och de ha alla haft den stora
godheten att vilja taga mig med i köpet.
Fem af desse affärsmän ha aldrig sett mig,
så du behöfver ej genera dig, i fall du fått
uppdrag att köpslå–»
Utbrottet kom så häftigt och oväntadt,
att han första ögonblicket förlorade
fattningen, och en uppstigande vrede hotade
att få makt med honom. Men när hon så
plötsligt teg och han såg in i hennes nu
våldsamt upprörda ansigte, segrade läkaren
öfver den förolämpade mannen, och med
ett allvarligt: »Vi talas vid om detta sedan
kära Karin», lemnade han henne för att
underrätta modern att supén var färdig.
Ina hade ej hört ordvexlingen, utan kom
nu röd och ifrig från kökel, företrädd af
Stina, som bar in steken.
Karin hade lagt handen på låset till en
liten sidodörr, som förde till en större
garderob, genom hvilken hon kunde komma ut
i förstugan och så uppför trappan till sitt
rum. Den skymt af glädje, hon känt, var
nu begrafven under en storm af orediga
tankar och känslor, bland hvilka hon
kanske för första gången kände en bitter
förebråelse öfver att ha varit orättvis mot någon.
Hon ville draga sig undan för att ostördt
få hängifva sig åt sjelfplågeriets dämoniskt
lockande qval, hvilka på ett egendomligt
sätt uppblandades med vemodiga
kärleksdrömmar.
»Vid desserten kommer Robert att hålla
ett tal; du skall få se, att det blir präktigt,»
pratade Ina utan att märka Karins afsigt
att gå ut. »Han kommer visst att äfven
vidröra en särdeles mystisk —. Ja,
mamma, nu komma vi! Hjelp mig att få upp
båda dörrarna, Karin! Och så ut, för att
bli högtidligt förda till bordet! Du skall få
se, att kusin Uno annammar dig!» Hon drog
Karin med sig in till de öfriga damerna
i förmaket, der de flockat sig under väntan
på att bli af herrarne införda till bordet.
Ina hade spått rätt. Baron Uno bugade
sig högtidligt för Karin. Hon såg det
liksom genom ett flor och hon lade
mekaniskt sin arm i hans. En tanke, blott en
upptog helt och hållet hennes själ: Hvad
skulle Robert tala om? Hvad menade Ina?
Lyckligtvis tyckte baron Uno mycket om
att höra sin egen stämma och var
fullkomligt belåten med de enstafviga ord, som
Karin bestod honom, samt med den, som
det tycktes, oaflåtliga uppmärksamhet, med
hvilken hon följde hans lifliga beskrifning
öfver den senaste kapplöpningen, vid hvilken
bans »Zelia» eröfrat högsta priset.
Efter en i hennes tycke oändligt lång tid
klingade ändtligen Robert på sitt vinglas
oeh steg upp.
»Hvad skall han tala om, herr baron?»
frågade Karin så tvärt och häftigt, att hennes
granne hoppade till på stolen.
»Hvad? Ack, om hvad som helst; om
universitetet, sträfvan, menniskokärlek,
framtid och allt, som klingar vackert. Skola
vi kanske afbryta vårt samtal och höra på?»
sade baronen.
»Kunna vi ej stiga upp? Ljusen från
armstaken göra ondt i ögonen?»
»Nej, det går ej an, tant har ej gifvit
tecken; men se, här ligger ju er präktiga
solfjäder. Tillåt mig!»
Han slog upp den stora solfjädern och
räckte henne den samma. Nu var hennes
ansigte doldt för alla utom för honom, men
han var ej skarpsynt, det visste hon.
Andlös lyssnade hon till talet, som i början
hade en viss humoristisk anstrykning. Detta
lugnade henne och solfjädern sjönk så
småningom ned i hennes knä. Men plötsligt
fick den sonora stämman en varmare klang,
och i gripande ord tolkade talaren sin
tacksamhet mot den okände välgörare, som allt
sedan hans faders död, samma år Robert
tog med. fil. examen, hvarje qvartal sändt
honom en summa, tillräcklig för att kunna
studera bekymmerfritt och utan att nödgas
göra skulder eller betunga sin mor, som ej
utan stora försakelser skulle kunnat bistå
honom.
»Jag har lydt den okändes önskan»,
fortsatte Robert, »att ej efterforska hvem han
är och ej under studietiden för någon utom
för min mor omtala saken. Men nu, då
jag står vid målet, färdig att börja en
sjelfständig verksamhet, är det blott mitt hjertas
varma maning jag lyder, då jag i denna
krets af slägtingar och barndomsvänner
uttalar min innerliga tacksamhet mot den ädle
okände och ber Gud välsigna honom och
alla dem han älskar! Och så till slut ber
jag er, mina vänner, förena er med mig
oeh bringa honom ett trefaldt lefve: Han
lefve! Hurra!»
Kraftiga hurrarop och handklappningar
ljödo genom salen; sjelfva baron Uno
täcktes hurra, dock med ett reserveradt
småleende.
»Kusin Robert är verkligen originel,»
vände han sig derefter med kritisk min till
Karin; men han tystnade förvånad, när
han såg hennes krithvita ansigte, ryckande
läppar och tårarne, som med ansträngning
tillbakahållna darrade i ögonfransen. Hon
famlade förgäfves med skälfvande fingrar
efter solfjädern; den hade glidit ned från
det glatta sidenet och låg vid hennes fötLer.
Han tog upp den.
»Hur är det? Är ni sjuk?» hviskade
han, med fin takt, kännande, att hon önskade
undvika allt uppseende.
»Ja, hjelp mig att komma osedd bort till
den der lilla dörren —- bakom Bobert och
friherrinnan! Nu resa sig alla för att klinga
med honom. Tack! Jag går ensam
uppför trappan.»
(Forts.)
Sångarfröjd.
(Efter Frieilr. Blaul.)
|kECt éHtnttat 6a Cjuit ocfi aiiclai
utaj: poe-6t
oc-fi vM fiCott — Ja3’ eJ’ nvaz^oi. —
titt
j-ußfanDe éånaet Ul
v
<9Ut sjunga ocfi j^agett 3tömma
Set afc mitt fi|:, mitt afft.
©, gå|Wi ej- iåug ocl! Stämmat,
2å vole atft 2ö3t ooli
ßccKt!
9TLen deiäa åt afft om&fcing ntt-g
j’ot6oviavü)e pfcågef ge
oc?i Jjttta m uti Pijeitat
en gtämsfla aj’ lifvets t>e.
&c?i vilden J jhån mtoj taga
|;täpa«3e 3töm oc?i iånoj’ -
& tagen, -ßeSefc, ocH £i-j*>et
■no .o o I
ttean mtg- pa iamma gang!
Erik Modin.
238
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
