Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 35. Fredagen den 31 augusti 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 35.
Fredagen den 31 augusti 1888.
Irsta årg.
B yr å:
8 Sturegatan 8
(ingång från Humlegårdsg. 19)
Ånnonspris:
25 ore pr petitrad (= 10 stafvelser").
Tidningen kostar
endast 1 krona för qvartalet.
postarvodet inberäknadt.
Ingen lösnummer för sälj ning!
Redaktör och utgifvare:
FRITHIOF HELLBERG.
Träffas å byrån kl. 9—10 och 4—5.
Allm. Telef. 61 47.
TJtgfifning-stid:
hvarje helgfri fredag.
Sista numret, i hvarje månad
innehåller en
fullständig mode- o. mönstertidning.
Prenumeration sker:
I landsorten: it postanstalterna.
I Stockholm: hos redaktionen, å
Stadspostens hufvudkontor, i de större
boklådorna samt å tidningskontoren.
Bort med en falsk och dubbeltungad lära,
som söker eget pris vid andras fall!
Det ges ett bättre värf, en högre ära:
att verka i försonlighetens kall.
Gläds, om af ångren ledd din hand förmått
med roten rycka upp hvad ondt den sått.
Konung Oskar IL.
Utan lifsmàl.
Teckning af Ave.
(Forts.)
obert saknade henne ej i det vimmel,
som 1311 trängdes kring honom för
, att få reda på de närmare
omstän-/ J digheterna vid de mystiska
penningförsändelserna. Derpå skedde allmänt
uppbrott.
Han saknade ej Karin förr än följande
morgon vid frukosten, och då berättade Ina,
att Karin led af en så våldsam hufvudvärk,
att ögonen voro svullna, så hon knappast
förmådde öppna dem.
»Tror du, att hennes dörr är öppen?»
frågade Robert och tömde hastigt sin
kaffekopp. »Hvarför kallade hon ej mig?»
»Åh, hvarken hon eller jag kommo i håg,
att vi nu ha en läkare i huset,» svarade
Ina leende. »Men följ nu med Stina, som
går upp med kaffet!»
Klädd i en mjuk ylleblus stod Karin vid
fönstret och stirrade oafvändt på den
utskjutande husgruppen vid landsvägskröken.
Hon stod dock blott der, emedan hon ej
ville visa pigan sitt förgråtna ansigte. Hon
märkte ej Robert, förr än han bad pigan
sätta brickan på bordet och aflägsna sig.
»Hvad vill du här, Robert?» utbrast Karin
skrämd.
»Jag hörde du var sjuk, och nu ser jag
det. Kom sätt dig här och låt mig ge dig
en kopp kaffe; det skadar ej i detta fall.»
»Kom bara ej och prata om hysteri och
sådant!» utbrast hon gråtfärdig, när han
med en läkares myndiga sätt sköt henne ned
i soffan och slog i kaffe åt henne.
»Du, hysterisk? Nej du lider af ett ondt,
som ej är sällsynt bland flickor i din
ställning och med dina rika krafter —.»
»Det att icke bli gift, naturligtvis,» afbröt
hon med vredeslågande kinder och en
föraktlig krökning på läpparne.
»Nej, det här är närmast följden af
sysslolöshet och bristen på ett bestämdt lifsmål.»
»Du kommer som Stinas ombud. Behöfver
hon kanske hjelp till golfskurningen?»
»Nej, Ina hjelper henne,» svarade han
lugnt, utan att låtsa om hennes sarkastiska
ton. »Dylika arbeten passa ej för en, som
så lätt får blodet uppåt hufvudet. Karin,
du bör hädanefter bära ditt ovanligt rika
och tunga hår så högt som nu; hängda
öfver den der pilen, tynga flätorna mera,
genom att strama till håret öfver hjessan.
— Ja, och så måste du ha sysselsättning.»
»Sysselsättning! — Jag hade tänkt alt
blifva en nyttig medlem af din familj, men
så tog min gudmor det för gifvet, att
bondtösen — som troligen ej längre stal —
skulle göra pigtjenst. Ina ville upphöja mig
till damernas kammarjungfru, och du — ja,
du råkade, en gång i något för högljudd
ton likna mig vid husgruppen der borta:
hvarken stad eller land, utan något midt
emellan.»
»Är det ej ungefär tre år sedan?» Frågan
kom så lugnt, som om han sport, om hon
hade matlust eller dylikt, men en lätt
spritt-ning förrådde, att hugget träffat honom.
»Har du ej sedan på annat håll försökt
få någon verksamhet? Eller lider du
kanske af total viljeslapphet?» fortsatte han att
spörja.
Hans skenbara lugn verkade ett omslag
i hennes känslor, bitterheten öfvergick till ett
häftigt utbrott af smärta.
»O, hur har jag icke sökt arbete! Man
har hånat mig, kallat mig lumpen, girig,
simpel, som velat tränga undan fattiga
ar-beterskor. Icke ens åt mig sjelf har jag
fått arbeta i fred, och jag kan ej rå för,
alt jag känner afsky för det här brukliga
sättet att maskera sqvallermöten genom att
sy för fattiga. Jag vet nog, hur man brukar
sysselsätta sig med mig!»
Hon brast ut i stormande gråt.
Robert steg upp från soffan.
»Förstår du tydligt, hvad jag nu säger,
Karin?»
Hon gjorde våld på sig för att qväfva
snyftningarna; hans ton skrämde henne till
besinning.
»Anser du mig kanske för vanvettig?»
frågade hon med vaknande groll.
»Nej, men af allt hvad du nu förlrolt mig
i egenskap af läkare framgår, alt du genom
att hafva allt ifrån barndomen varit i
saknad af en verksamhet, som upptagit dina
andliga krafter, råkat i en fullständig
cirkelgång kring ditt eget jag. Det är farligt
sådant der andligt tröskverksarbete, der
tanken blott går i ring, i ring. Det
förrycker hela organismen och slutar ofta
med svåra fall af sinnessjukdom. Du måste
genast i verksamhet, och jag känner fältet,
som passar dig.»
Då hon ej svarade, utan blott stirrade
hopplöst framför sig, fortfor han: »Det
arbetsfält jag tänker på, fordrar intelligenta,
besinningsfalla, kunniga unga qvinnor. Nu
ligger det vanskött här i staden. Ja, i hela
provinsen. Men under det senare året har
jag ofta tänkt dig som banbryterska här.»
»Du anser mig då ej för ohjelpligt tokig?»
Der gled ett leende, likt en blek solstråle,
genom molnen öfver hennes ansigte.
»Nej, jag blott varnar dig för följderna
af en sjuklig tankegång, som ytterligare-fått
näring under ett sysslolöst lif. Och om du
nu är frisk nog att höra mitt förslag, så
kan du redan i morgon börja arbetet —»
(Slut i nästa n:r.)
Med detta n:r följer såsom bihang Iduns mönsterbilaga mr 8.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
