Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 35. Fredagen den 31 augusti 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tidningen utkommer i hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar for I P\ | i kl månaden meddelar en fullständig mode- och mönstertidning. — Uppgif
ett qvartal endast I krona, postarvodet inberäknadt. — Sista numret i | L/ U |\| å närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg prenum.-afgiften
Konsten att konversera.
Några antydningar af P. Ji. Ji.
llpj|ur många förstå den konsten ? Hur många
uppfatta ens, att det är en konst, som
kräfver naturlig fallenhet lika väl som öfning,
lätthet att uttrycka sig lika väl som smak och
omdöme?
En flytande tunga är icke nog. Det fins
menniskor, som besitta en häpnadsväckande
förmåga att producera »ord, ord, ord», men
just derföre äro omöjliga i en lugn och
behaglig konversation. Det fins äfven rikt
begåfvade personer, utan talträngdhet, men med ett
öfvermätt af djupa tankar, som på denna grund
icke kunna föra en angenäm konversation. Så
underligt är det.
Hör deremot en verklig konversatör, hur
lätt och liksom af en tillfällighet ban kommer
in på sitt ämne, hur lekande och behagligt
ban varierar det, hur oförmärkt han glider
öfver från det ena till det andra utan att
tränga till kärnan af någonting. Ni ryckes
med, all osäkerhet är försvunnen, ni talar, ni
öfverraskar er sjelf med er spirituella
otvungenhet, och ban lyssnar, lyssnar med det mest
lefvande intresse, som om ban aldrig hört
maken till de visdomsord, som flöda öfver edra
läppar. Så gå timmarna snabba som minuter
— farväl, min herre! — farväl, min fru! —
och så märker ni, när allt är slut, att hvad
ni talat om, det var egentligen ingenting.
Han har suttit der, den skicklige
konversa-tören, som en annan magie professor och trollat
fram blommor och fjärilar och all himlens och
jordens härlighet ur sin tomma hatt.
Ja, så skall det gå till.
Man konverserar icke för att visa prof på
sin boksynthet eller för att öfverträffa
hvarandra i mer eller mindre äkta sr ill rikhet.
Sällskap, der man lägger an på sådant, kunna
nog också i allmänhet betecknas .som »sällskap,
der man har tråkigt».
Nej, konversation är till för att roa. Det
roar säkert högst få menniskor att höra andra
lägga i dagen sin andliga öfverlägsenhet.’ Men
kan den verkligt öfverlägsne fora samtalet så,
att den ban talar med får visa sig från sina
bästa sidor, så är det högst sannolikt, att
bägge två bli roade, och då har deras
konversation varit sådan den bör vara, den har
uppfyllt sin bestämmelse.
Det är helt visst den Vanligaste orsaken till
att menniskor, som bland sina närmaste äro
kända for ett gladt och behagligt väsen, i
främmandes sällskap ofta sitta tysta och slutna
inom sitt skal: de äro rädda att icke förefalla
tillräckligt intelligenta eller bildade. Och när
de så nödgas lemna sina förskansningar och
deltaga i en konversation, yttra de sig cirkladt
eller kanske rent af högtrafvande, i sin fruktan
att »dabba sig» icke inseende, att just det
sättet att tala vittnar allra minst, om intelligens.
Intet ämne är för obetydligt att tala om i
en krets, der man kommit tillsammans för att
ha roligt. Lynnen, erfarenheter, sätt att se
saker och ting äro så olika hos olika
menniskor, att äfven det obetydligaste samtalsämne
kan göras roligt genom de skiftande
belysningarne från olika håll. Medgifvas måste i
sanningens namn, att .ett samtal om vädret för
dagen icke kan varieras synnerligen
omvexlande; men derför är det visst icke att
förkasta som en god början, om ingen annan faller
sig naturligare.
Hufvudsumman är ett älskvärdt sätt och en
klok insigt om, att den umgängesform, som
kallas konversation, endast är till for att be-
reda mer eller mindre obekanta personer
möjligheten af en angenäm samvaro.
Konversation är sålunda icke detsamma som
diskussion oeh får naturligtvis ännu mindre
urarta till dispyt. Jag må vara aldrig så
besjälad af en stor idé, för hvilken jag skulle
vilja värfva anhängare — jag må vid andra
tillfällen hålla aldrig så strängt på min pligt
att alltid uttala min mening — här, der
sällskapsglädjen är den första lagen, här må jag
icke i oträngda fall förvandla den fredliga
konversationen till hetsiga meningsbrytningar. Allt
har sin tid — att diskutera är icke att
konversera.
Men konversation är icke heller ämnad att
vara i egentlig mening undervisande. Obekanta
personer emellan är det icke behagligt att
mottaga och ej fullt belefvadt att gifva doeerande
framställningar öfver ämnen, som kanske inte
en gång intressera deu åhörande.
Konversationen måste af många skäl hålla
sig mera på ytan af tingen, men behöfver
derför alls icke vara allt igenom ytlig, likasom
den mer än väl kan vara lärorik utan att vara
direkt undervisande. Den måste i främsta
rummet gå ut på att behagligt underhålla de
samtalande parterna, som derunder småningom
hinna göra hvarandras bekantskap, utan att
den ena påtvingar den andra sin person.
Men hyr vinner konversationen en sådan
karaktär? Skall man ständigt falla undan för
att icke föranleda dispyt?
Ack nej! Hemligheten af konversationens
konst är mycket enkel:
Visa intresse för den du talar med, så får
han intresse för dig!
Till att’ fora en konversation väl hör att
kunna tiga. Ingenting är angenämare för en
som talar än en uppmärksam och intresserad
åhörare. Och man kan tiga mer eller mindre
själfullt, man kan lyssna och följa med, så att
det verkar som om man talade. Hur ofta
händer ej, att man får höra det omdömet:
»Den der X. är en ofantligt intressant karl,»
och när man närmare undersöker grunden för
omdömet, är den ingen annan än att herr X.
varit en ofantligt intresserad karl.
Tala icke för mycket, hör på med intresse,
docera icke, undvik tvister, var derjemte glad
och älskvärd och omvexla med konfekten; har
du så naturen för dig, så är du på väg att
blifva °n god konversatör!
Ar det icke hela hemligheten, så är det
åtminstone en del deraf, oeh tillräckligt vigtig
att förtjena i korthet antydas.
Teater och musik.
Kungl, operan.
Kungliga operan gaf den 22 dennes, såsom vi
i förra numret nämde, för första gången under
innevarande spelår Wagners romantiska opera
Tannhäuser». Denna föreställning kan
betecknas som ännu en seger för den k. operan under
den nya regimen. Och särskildt var lur Brun i
dubbelt afseende aftonens hjelte. Här förelåg en
uppgift, som lämpade sig förträffligt för den
framstående konstnären. Också torde man med
bestämdhet kunna påstå, att ingen af hr Bruns
föregångare förmått af Tannhäusers mycket fordrande
roll skapa en i dramatiskt hänseende så
konstnärligt helgjuten bild, som vi denna gång fingo
tillfälle se och beundra. Men äfven i vokalt
hänseende presterade hr B. denna gång vida bättre
och mera än nyss förut som Faust i Boitos opera
»Mefistofeles». Hösten, hvilken, som vi förut
framhållit, ej alltid är välljudande och stundom äfven
i denna roll härutinnan lemnade åtskilligt öfrigt
att önska, adlades så att säga och värmdes af
den dramatiska färg, sångaren förstod förläna
rollen i dess helhet. Röstens nyanser svarade der-
för ock i allmänhet synnerligen väl mot rollens
många olika skiftningar. Af allt framgick, att den
lyriska scenen för den stora operan i hr Brun
vunnit en talang af högt värde.
Jemte hr Brun fästes naturligtvis största
intresset vid fröken Ek. Den begåfvade konstnärinnans
framställning af denna äkta wagnerianska
karaktär är både känd och erkänd. Skulle man tillägga
något till hvad som förut sagts härom, så vore
det endast, att den värderade sångerskan om
möjligt såväl i vokalt som i dramatiskt hänseende ännu
mera utmejslat rollen, hvarigenom dess många
skönheter ännu bättre framträda. En i alla afseenden så
förträfflig Venus som fröken Klemming torde vara
svårt att finna, vare det nog sagdt om henne.
Likaså torde man näppeligen bli i tillfälle att få
höra den vackra herdevisan i första akten
föredragas mera klockrent än af fröken Karlsohn.
Bland de öfriga utmärkte sig särskildt hrr
Lundqvist och Strandberg som resp. Wolfram och
Walter, äfvensom hr Sellergren i landtgrefvens roll,
om man ock beträffande den senare gerna skulle
vilja se något mera lif i framställningen. —
Orkestern och körerna skötte sin sak förträffligt, den
förra under kofkapellmästare Nordqoists eget
anförande och den senare under kormästare Edgrens
ledning.
Ingen, som vill hafva en synnerligen angenäm
operaafton, bör försumma att bevista en
Tann-häuserföreställning, ja, icke en, utan flere.
Ytterligare hafva vi att från denna scen
omnämna en ny repris, nämligen Ambroise Thomas’
melodiösa opera »Mignon» med delvis ny
rollbesättning. Sålunda utfördes Lotharios roll af
en hr Hanssen, hvars präktiga basbaryton torde
vara rätt användbar, sedan sångaren blifvit något
mer hemmavan ä denna scen. Hvad särskildt
utförandet af Lotharios parti beträffar, så saknade
det här så godt som allt dramatiskt lif, hvarjemte
sångaren stundom visade benägenhet att detonera.
Allt detta torde dock kunna skrifvas på en lätt
förklarlig rädsla hos debutanten, äfvensom på
obekantskap med rumförhållandena. — Vidare hade
hr Limlen öfvertagit Laertes’ parti, åt hvilket han
gaf en betydligt starkare färg än hans
föregångare, samt hr Grafström Jarnos mindre betydande
roll.
Fru Edlirujs Mignon är en alltigenom poetisk
och välljudande skapelse med sann känsla och lif.
Fröken Karlsohn sjunger Phiiine’s parti väl, men
tycks ej rätt hemmastadd i rollen för öfrigt.
Till sist hafva vi att omnämna hr Lundmark,
hvilken som Wilhelm Meister hade en
genomgående lycklig afton. Ja, vi tveka ej att säga,
det hr L. ej i någon roll bättre fylt sin uppgift
än i denna. Hela partiet sjöngs mera jemt och
de högre tonerna kommo mera öppna fram än vi
någonsin förut hört hos denne hörbarligen
framåtgående sängare. Sjelfva spelet var ock mera au
niveau med karaktärens fordringar. Vi framhålla
allt detta så mycket hellre, som vi någon gång
emellanåt ansett oss böra framkomma med en och
annan påpekning i ena eller andra afseendet
beträffande hr L. Vi tro emellertid nu för visso,
att hr Lundmark för framtiden skall varda af
synnerlig nytta i dylika mera lyriska tenorpartier.
Intressant skall bli att höra hr L. som Faust i
Gounods opera af samma namn, hvilken för
närvarande är under inöfning.
Hvad den kommande repertoaren för öfrigt
beträffar, äro dessutom följande repriser under
inöfning, nämligen »Romeo och Julia», »Carmen»
(med hr Brun i hans glansroll Don José),
»Kronjuvelerna», »Kungen har sagt det» m. fl.
Fredagen den 31 dennes gifves »Don Juan»
med hr Linden i titelpartiet, fruarne Östberg och
Edling i donna Elviras och Zerlinas partier, frök.
Klemming som donna Anna (f. f. g.), hrr
Hanssen, Strandberg, Janzon och Nygren som resp.
Guvernören, don Octavio, Leporello och Mazetto.
Svenska teatern
Under detta namn börjar Nya teatern lördagen
den 1 september det nya spelåret, nu under
ledning af hrr Ludvig Josephson, Victor Holmqvist
och Frans Hedberg. I den styrande komitén sitta
derjemte hrr Edv. Nilsson och Aug. Warberg.
Artistisk direktör är hr Josephson, biträdande
regissör och kamrerare hr Emil Hjertstedt,
inspici-ent hr Emil Ljungqvist. Literatör: hr Frans
Hedberg. Kapellmästare: hr 0. B. Blomqvist. Teatern
räknar flera goda förmågor.
Vid första representationen uppföres för första
gången Bernhard von Beskows skådespel ^ Birger
och hans ätt», ett värdigt sätt, tro vi, att inviga
den Soenska teatern.
Den 29 aug. Sbs-
246
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
