Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 35. Fredagen den 31 augusti 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VI vilja särskildt fästa uppmärksamheten på Iduns lämplighet för
platssökande och platsutbjudande annonsörer, äfvensom för alla öfriga slags
IDUN
annonser som beröra familjekretsen. — Annonser mottagas endast genom
S. Gumælius annonsbyrå och hos redaktionen. Abonnentsamlare antagas.
SANDGREN, Regeringsgatan 6, Lager af de bästa UR
John Hultenberg^ Tricotvaruhandel» Regeringsgatan 28, Stockholm.
En bröllopsafton.
Skiss af Octavio Beer.
(Forts.)
Wien säg mig,» sade han, »om det var
å stäldt er emellan, hvarför gjorde
du då någonsin siat. . . hvarför skildes ni åt?»
»Det var icke frivilligt. Du mins ju, att
hon var fattig, faderns gamla skulder
uppslukade ju allt, och den lilla lärarelönen räckte
på det viset knappast till familjens torftiga
underhåll. Och jag sjelf egde ju icke ett öre,
då jag blef student oeh skulle börja min långa
läkarekurs. — Men hvad gjorde det den tiden!
Hvem ser icke då allt i förhoppningarnas ljusa
dager, och lyssnar sorglöst till hjertats fagra
talan!
»Men sedan...?» frågade Sinding, som sökte
afleda vännens extas. —
sSedan? — Ja, sedan kommo år af studier,
strider med ekonomiska bekymmer, och allt
det der, som gör en mindre godtrogen,
beträffande vackra illusioner, mindre poetisk och
mera spak.»
»Men ni skrefvo till hvar andra?»
»Ja visst — under fyra års tid lefde vi på
papperet det kärlekslif, som afståndet nekade
oss i verkligheten, och de första somrarne,
innan mina konditioner äfven bundo mig den
tiden, brukade jag helsa på der hemma, oeh
man var allmänt ense om, att det skulle blifva
något af mellan oss.»
»Ja, jag erinrar mig nu, att man skref till
mig en gång om den saken,» inföll Sinding. —
»Men så gingo ännu ett par år, och jag
måste ofta afbryta studierna för att
konditionera. Utsigterna voro ej synnerligen ljusa,
och man vande sig allt mer och mer, att se
saker och ting från den praktiska sidan. —
Stackars Endis, hon märkte nog, att svärmeriets
tid var förbi! Men hon var så förståndig! ■—
Ilon hade tagit plats som guvernant på en
egendom i Östergötland, och der väntade hon
tåligt, kanske icke längre med den forna
till-försigten, men dock, som jag tror, ännu med
samma varma böjelse för mig . . . Då hade jag
redan sedan ett år varit i konsul Behrmans
hus här i Stockholm som lärare för barnen,
ja, egentligen för pojken, ty flickan var redan
nästan stora damen och begagnade endast min
handledning i engelska och i à
quatre-mains-spelning, ty, som du vet, är jag pianist.»
>Och så skulle tonerna af edra duos en
dag sofva in alla de gamla känslorna och
minnena och anslå nya strängar i ditt bröst...
Ja, menniskorna äro underliga!» sade Sinding
allvarligt. »Och kanske var det icke heller så
utan, att dina studier af lifvets praktiska kraf
lärt dig inse fördelen af en rik framför en
fattig flicka som hustru. . .?»
»Nu är du orättvis, Kurt! — Denna
bevekelsegrund skulle varit den sista att förmå mig
till hvad som skett. — Hemtrefnaden i
familjen, och all deras hjertlighet vande mig
allt mer och mer att betrakta mig sjelf så
godt som medlem deraf, och den tydligt växande
böjelsen från Signes sida kunde ju icke hålla
mig alldeles oberörd. Vi äro gunås svaga i
det fallet, litet hvar! — Det lägrade sig
verkligen ett töcken öfver det gamla, som gjorde
konturerna mindre klara och tilldragande, och
mina känslor kommo i oreda, om jag så skall
säga ...» Han gjorde ett uppehåll och såg upp
i taket med en drömmande min, som om ban
grubblade öfver, hur allt det der egentligen
kunde komma sig. —
»Stackars Bndis!» sade Sinding lågt, och
som för sig sjelf. —
»Ja, stackars Endis!» upprepade Hahne i
samma ton.
Och så följde en liten paus, hvarpå Hahne
återtog:
»Just, då jag stod färdig med min
afhandling, insjuknade konsul Behrman häftigt i en
lunginflammation, som snart derefter medförde
döden. — Den gripande sorg, som bemäktigade
sig alla i huset under denna tid, delade jag i
lika hög grad, och kände mig mer än
någonsin fästad vid dem. — Man säger, att
gemensam sorg är ett mäktigt band mellan tvänne
hjertau, och så visade det sig också här. —
Signe och jag täflade om. att söka lindra den
sjukes sista stunder, och vi lemnade sällan
hans sjukbädd, utom då han sof och vår
närvaro skulle varit störande. Vår smärta var
lika stor, och det var under denna tid, som
jag på fullt allvar trodde, att jag älskade henne
och icke var i stånd att bibehålla Bndis bild
i min själ, då som förr. Så sutto vi en afton,
medan den sjuke slumrat in i förmaket. Endast
brasan i kaminen upplyste rummet, och,
öfver-gifvande sig som ett barn åt sin sorg, sjönk
Signe gråtande mot mitt bröst, der vi sutto i
soffan. Helt säkert var hon ej fullt medveten
om hvad hon gjorde; stunden var ej egnad
för konsiderationer, och, utan en tanke på annat
än deltagande och begär att trösta, började jag
smeka hennes hår och tryckte slutligen en öm
kyss på hennes panna — Dagen derpå bad mig
den sjuke att få säga några ord. — Han hade
alltid hållit af mig som en son, hans käraste
tanke var att Signe och jag skulle blifva ett
par, och nu trodde han den vara uppfyld . . .
Han tog min hand mellan sina och såg mig
med rörda, fast slocknande blickar in i ögonen
— och bad mig gifva honom det löftet att
gifta mig med Signe och sörja för hennes
lycka. -— Då skulle han dö nöjd. — Han tog
mitt löfte. — Jag hade hvarken kraft eller
vilja att vägra honom det . . . Ja —- och
sedan . . . det kan du lätt gissa dig till!»
»Och Endis . . ,?s — Sinding var märkbart
rörd, det glänste till och med tårar i hans ögon.
»En tid efter begrafningen skref jag till henne
— det var det pinsammaste jag hittills
upplefvat — ett långt bref, deri jag egentligen
ingenting sade, då jag var till hälften vansinnig
under skrifvandet. — Sedan värsta skakningen
gått öfver efter dödsfallet och jag kommit till
mig sjelf igen, började allt det gamla åter
dyka fram, oeh jag kände, att jag icke älskade
Signe så, som jag ett ögonblick trott. — Men
hvad hade jag for val ? — Löftet vid en
dödsbädd anser man ju för heligt, ett helgerån att
bryta det. .. Ja, oeh så bröt jag ett annnat i
stället! Hvilket var heligast? Hvem kan
säga det?» —
»Och hvad svarade hon?»
»Läs sjelf!» och Hahne letade fram en liten
biljett bland de andra brefven och räckte den
med feberaktig ifver till vännen. —
Sinding läste blott dessa rader:
»Må du blifva lycklig, Allan, och din lilla
hustru äfven, det beder till Gud
Endis.» —
Hahne upprepade högt dessa ord, och så
brast en ström af konvulsivisk gråt fram ur
hans bröst, som i detta ögonblick tycktes vara
härden för våldsamma rörelser.
Sinding lät honom vara; han förstod att det
måste vara så, men steg upp och mätte golfvet
med tunga steg och nedböjdt hufvud. —
När han märkte, att paroxysmen började gå
öfver, gick han fram till Hahne och klappade
honom vänligt på axeln.
»Stackars Allan, jag beklagar dig af hela
mitt hjerta... Men du är man, glöm ej det!»
»Ja!» svarade Hahne och reste sig upp med
en åtbörd, som visade, att han ville beherska sig.
»När du träffar Endis . .. och du skall nog
någongång göra det der nere... så säg henne...
Nej, säg ingenting!» tillade han, men tryckte
brefbundten varmt och länge till sina läppar,
och så gingo de in i elden. En stor, klar
flamma steg upp ur glöden, flämtade en stund
och dog ut. Oeh så var sista kapitlet i en
kärlekssaga till ända.
»Klockan är strax half 7;» sade Sinding,
som stått helt stilla och åskådat denna scen.
»Ja visst!» sade Hahne oeh började ordna
sin toalett. Den fina brudgumsskjortan fick
likväl en och annan liten skrynkla, den hvita
sidenhalsduken ville aldrig få fason oeh frisyren
var alldeles objelplig. —
»Se så! Framåt nu till äktenskap och
sällhet! Farväl gamla ungkarlslif med alla
blindskär och falluckor!»
»Tiden läker sår och försonar fel!» svarade
Sinding allvarligt.
»Men minnena rår den ändå icke på!»
invände Allan.
Och så slöts dörren efter dem.
Under färden till bröllopshuset sutto båda
tysta i droskan, öfverlemnande sig åt sina egna
tankar. Sinding var mera uppskakad, än ban
velat låta förstå, och för hans inre öga stego
upp en bel här af underliga syner. — Endis
och alltid Endis var det, med sina sorgsna
ögon. — Han hade så tydligt sett henne nyss
i den flammande lågan likt martyren på
offerbålet, nu såg lian henne vid vigselpallen under
ceremonien, såsom en sväfvande andeföreteelse,
som stälde sig mellan brud och brudgum och
tycktes taga sin andel med af prestens
välsignelse. Hon hade ju också sin rätt dertill.
(Slut.)
EENS RENA
Utsökt fin smak.
Vigtigt lör alla. sparsamma husmödrar.
Pris ’/2 Kilo burk ..................— Kr. 2. 75 öre.
il. . , ....................... t. 50 ■
»/. • ........-............. , -80 •
hos alla specerihandlande
J Veen & C?
Sneek,- Holland.
Generalagent för Sverige:
S. J. NORMAN, Stockholm.
[170]
247
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
