Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 37. Fredagen den 14 september 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 37.
Fredagen den 14 september 1888.
l:sta årg.
B yra:
8 Sture gatan 8
(ingång från Humlegårdsg. 19)
Annouspris:
25 öre pr petitrad (— 10 stafvelse!’).
Tidningen kostar
endast 1 krona för qvartalet.
postarvodet inberäknadt.
Ingen 35snummerförsä]jning 1
Redaktör och utgifvare:
FRITHIOF HELLBERG.
Träffas ä byrån kl. 9—10 och 4—5.
Allin. Telef. 61 47.
Utgifningstid:
hvarje lielgfri fredag.
Sista numret i hvarje månad
innehåller en
fullständig mode- o. mönstertidning.
Prenumeration sker:
I landsorten: å postanstalterna.
I Stockholm: hos redaktionen, å
Stadspostens hufvudkontor, i de större
boklådorna samt å tidningskontoren.
Och går jag fram med lustigt mod
min väg och icke spöken räds,
men finner verlden vara god
och fägnar mig deråt och gläds —
förtjensten är ej min ett grand,
men din, min mammas förklädsband.
OJof Slig (B. O. Stackelberg †).
Hvarmed skall man roa sina gäster?
Af P. IJ. K.
Ja vi kommit öfver ens om att ett hem,
som aldrig mottager påhelsningar af
vänner och bekanta, i längden blir
en ledsnadens och tråkighetens boning, i
stället för att det borde vara glädjens och
trefnadens —- äro vi således eniga om, att
gästfrihet bör öfvas af hvar och en, som
vill hålla lyckan qvar i hemmet, då återstår
oss endast att finna svaret på den frågan:
Hvarmed skola vi roa våra gäster?
Egentligen är det naturligtvis ett
fattigdomsbevis, att man skall behöfva särskilda
anordningar för att gästerna vid afskedet
ej skola tycka sig hafva haft en tråkig afton.
Vore vi alla riktigt älskvärda och glada och
intressanta menniskor, skulle gifvetvis blotta
samvaron vara tillräcklig för att bereda
värdfolk och gäster det nöje. som nu oftast
sökes i spel och dans och andra
förströelser. Gamla, förtroliga vänner emellan
tarfvas ej vidlyftiga anstalter för att. man
skalf ha roligt och angenämt tillsammans.
Men äfven de bästa vänner — det säger
oss erfarenheten dagligdags — kunna hafva
sina stunder af misstämning, af trötthet, af
tillfällig osällskaplighet, då samtalet har
svårt att komina riktigt i gång — det kan
härflyta af många orsaker, hvaribland en af
de vanligaste är, att man på en tid varit
för ofta tillsammans och derför tycker sig
ha ingenting mera att tala om; vid alla
sådana tillfällen äro sällskapsnöjena väl på
sin plats, men framför allt gäller det att
förekomma allt sådant, som kan inverka
tryckande eller rent af störande på
sällskapsglädjen.
Redan från början vill jag undanrödja
det missförståndet, att här skulle vara tal
om de stora tillställningar, efter hvilka både
värdfolk och gäster tacka himlen, alt det
»ändtligen är slut.» De stora stela
skyldighetsbjudningarna sysselsätta vi oss icke med.
Deras offer beklaga vi, och till de olyckliga,
som af konvenansen tvingas alf, en eller
annan gång om året anordna dylika
tillställningar, kunna vi endast ställa den
uppmaningen, att de måtte söka bära sitt kors
med kristligt tålamod.
Nej, vi sysselsätta oss här endast med
sådana mindre samqväm, der goda vänner
föras tillsamman för alt ha roligt. Och vi
uppställa för dessa små
familjeunderhåll-ningar några hufvudregler, som helt visst
ingen skall ångra, att han iakttager:
Först och främst: Bjud ickë för ofta!
Och från gästens synpunkt sedt: Gör ej
för täta påhelsningar!
Visserligen ger oss Havamal, våra
forn-fäders urkund för lefnadsvisdom, det rådet
att »fara träget att träffa» våra vänner.
Men som så många andra gamla urkunder
är icke »Den Ilöges sång» alldeles fri från
motsägelser, hvarför vi på ett eller annat
ställe i densamma få lära att —
»Gå skall man;
ej är godt, att gäst
är ständigt på ett ställe;
ljuf varder led,
som för länge qvar
på en annans bänkar bidar.»
Det ligger mycken sanning i denna
kärnfullt affattade lefnadsregel. Lifvet lär oss
alt hushålla med det goda, om vi vilja
bevara åt oss en varaktig njutning af detsamma.
Vänskapen må vara af den pålitligaste art,
vi äro dock menniskor, vi ha behof af
omvexling och vi tröttna på allt, äfven det
bästa, om vi njuta det för rikligt och ofta.
Och hur helt olika blir ej umgänget mellan
menniskor, som ej sett hvarandra »på länge»
— det behöfver derför ej vara mer än
fjorton dar gångna — än emellan personer,
som knapt hinna skiljas åt förr än de
åter råkas — hur intressant, gladt och
finkänsligt i ena fallet, hur hvardagsaktigt och
derjemte ofta allt förtroligt i det andra!
Bjud vidare endast goda vänner! Det
kan visserligen vara ett slags nöje äfven
det att kunna berätta för sina väninnor och
vänner, att »vi umgås med X:s», och hur
det vattnas i munnen på dem vid de fma
namnen. Men oafsedt att delta nöje icke
just hör till de ädlare, icke höjer
sjelfakt-ningen och icke lemnar någon behållning
efter sig, sällskapsglädjen kan ej bli så
otvungen och så innehållsrik, der en större
eller mindre del af gästerna äro inbjudna
ej för sina personliga, värderade
egenskapers skull, utan på grund af namn och
samhällsställning.
Härmed sammmanhänger nära, atl man
bör söka få samqvämet att utgöras af
personer, som sins emellan komma väl öfver
ens och trifvas i hvarandras sällskap.
Har man iakttagit dessa enkla regler, är
redan det mesta gjordt för att gästerna
skola finna sig godt och tycka sig hafva
roligt. Att sedan uppställa någon sorts
normalplan för aftonunderhållningen i
familjerna vore en löjlighet, då ju smak och
vanor i det fallet äro så ytterst olika.
Lättare vore att angifva några
sällskapsnöjen, som icke böra förekomma. I en del
hus hafva herrn och frun för sed att
underhålla sina gäster med små skärmytslingar
på det hushållsekonomiska området, små
förberedande öfningar till den förestående
sparlakanslexan eller handgriplig och
åskådlig framstälning af de
barnuppfostringsprin-eiper man hyllar. På andra ställen går
man till en motsatt ytterlighet och är idel
kärlek och klapp och smek mot hvarandra,
hvilket nog i och för sig är mycket lyckligt
och bra, men har det felet, att om det
roar gästerna — ett starkt om! — så sker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
