Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 37. Fredagen den 14 september 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tidningen utkommer I hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar fär I P\ I I M månaden meddelar en fullständig mode- oeh mönstertldning. — Uppgif
ett qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. — Sista numret I I U U IN å närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, sa er-
det på värdfolkets bekoslnad. Att dessa
och många andra liknande sätt att
underhålla sitt främmande icke äro att
rekommendera, behöfver väl knappast allvarsamt
anmärkas.
Men nu några ord om de egentliga
sällskapsnöjena!
Skall man alldeles fördöma kortspelet?
Sant nog liar sammanhållningen inom
sällskapet förlorat mycket, sedan det blifvit sed
att herrar och damer skiljas åt i olika rum,
herrarne för att röka och spela »prifle»
eller wira, damerna för att helt enkelt språka
vid sina handarbeten eller kanske äfven de
draga en liten spader. Helt visst har
derigenom också den ideella underhållningen
blifvit lidande. Sång och musik förekomma
icke så ofta som förr, hvilket är att
beklaga, deklamationen, som på sin tid var
ett allmänt och omtyckt sällskapsnöje,
förekommer nästan icke alls, hvilket kanske är
mindre att beklaga, då verkligt god
deklamation är så ytterst sällsynt och dålig
deklamation med sin uppstyltning och tillgjordhet
hvarken roar eller bildar smaken. Ehuru
som sagdt kortspelet hotar att alldeles
snedvrida sällskapslifvet, torde det vara för strängt
att alldeles utdöma det från de nöjen, som
kunna ifrågakomma. Ett parti knekt eller
préférence med ingen eller ytterst liten point
kan såsom omvexling med andra
förströelser vara särdeles lämpligt att tillgripa, när
af en eller annan anledning sällskapet ej
synes intresseradt för konversation eller de
andra nöjen af mera enkelt slag, man bjuder
på. Ständigt bör dock fasthållas, att
umgänget och samspråket är hufvudsak; vänjer
man sig vid att icke fordra särskilda »nöjen»,
behöfver man dem ej heller annat än
undantagsvis. Annat än som undantag borde ej
heller kortspel förekomma på bjudningarne;
som regel leder det till det högre och
ädlare umgängeslifvets död.
Bland nöjen, som tyvärr börjat försvinna
från de äldres samqväm, höra lekarne till
dem, som mest äro förljenta af att komma
fullt till heders igen. Intet kan väl vara
mera uppfriskande än springleken om
sommaren ute i friska luften, och sällan står
väl glädjen så högt i tak, som då hela
familjen, gamla och unga med sina
inbjudna gäster deltaga i barnens jullekar, eller
när »understolen» sätter allas skrattmuskler
i rörelse eller — ja det fins legio af gamla
goda svenska lekar att välja på!
Detta nöje är äkta nordiskt och borde
redan derför icke glömmas bort. Det är
lifvande oeh uppfriskande och det alstrar
munterhet osh glädje mer än något annat.
Allvar ha vi så nog af, vi vuxna menniskor,
att vi väl behöfva den rekreation, som ligger
i att utan alla tankar på dagens arbete oeh
studier då och då en kort stund få
hän-gifva sig, och odeladt, endast åt lek och
glam. —
Qvinnor.
Porträttstudier för Idun af Johan Nordling.
V.
Käthe.
«on bar ett engelskt namn; hennes
utseende stämde ook godt härtill. Det ISg
något af den engelska qvinnans spröda
skönhet öfver hela hennes skickelse, denna
blodfattigt genomskinliga, anglosachsiska
jungfrulighet, som eger en så karaktäristiskt säregen
cliarme. Det ovala ansigtets regelbundna linier,
den bågtecknade öfverläppen, den fina näsan
med sina lättrörliga vingar, alltjemt i dallring
som blåklockans kalkblad, de stora ögonen med
långa ögonhår och sitt beständiga uttryck, äfven
midt i löjet, af frågande skygg förvåning —
allt förenade sig att bilda en fullfärdig typ.
Hennes hy hade den gulnade marmorns
genomlysande färgton och hennes gestalt denna smärta
spänstighet, som följer den unga jungfrun åt
som racens yppersta kännemärke.
Käthe — hon hade namnet såväl som sin
kroppsliga adel till arfs af en moder, den hon
knappast sett, i hvarje fall icke mindes. I
yngre år hade fadern, som då tjenstgjorde vid
den franska marinen, gjort sin hustrus
bekantskap i Indien. Hon var engelska till börden.
Kort der efter lemnade han fransk tjenst och
förde sin unga brud till hemmet i Stockholm.
Detta lyckliga äktenskap fylde ej ens sin
första årsdag. IS är deuna ingick var den unge
sjöofficeren redan enkling oeh fann den enda
trösten i sin häftiga sorg hos en blåögd liten
minnespant i spetsprydd linda, som bevakades
likt en skatt af en storväxt amma med
vänliga ögon och hvita, styfstärkta mössband . . .
* *
Ja, sedan de dagarne voro nu nitton 8r
gångna, nitton långa år, som strött sin snö
öfver den unge sjöofficerens hufvud, allt medan
han passerat graderna från befordran till
befordran genom lifvets dust. Nu satt han, en
gammal man med ynglingens
lynnnesspänätig-het i fullgodt behåll, och njöt sitt otiurn eum
dignitale jemte en rundlig pension som
kommendör i flottans reservstat.
Och Käthe hade vuxit upp likt en blomma,
späd men härdig, och var den gamle faderns
allt, hans ögons lust oeh hans hjertas fröjd.
Det hade kommit något af moderlig vekhet, in
i denne mans kärlek till sitt moderlösa barn,
något som väckt en särskild genklang af
innerlighet i hennes känslor till fadern Det var
ett band mera, en fin tråd af obestämbar art,
som förenade dessa två, än de, hvilka i regel
länkas mellan far och dotter.
Käthe var ung oeh lycklig, och fadern
lycklig och ung genom henne. Huru kunde det
ock annat vara! Bakom henne låg hennes
barndoms dagar som minnet af en ljus dröm,
genomväfd af vackra lekar, och framfor henne
bredde sig lifvet med vidöppen famn. Det
låg en egen förtrollning förborgad hos henne,
ty hvar helst hon gick fram, lyste alla ögon
vänligare, det kom en klangfärg af sympati
öfver allas stämmor, som talade henne till, och
hon kände endast ett slag af menniskor —
vänner. Hätske funnos icke, främlingar icke,
näppeligen likgiltige.
Likt ett barn tog hon all denna lycka till
sig, frimodigt, naivt, som kunde det icke
annorledes vara. Det var lifvets tribut till
hennes ungdom och fägring, och den tanken smög
aldrig in i hennes hufvud, att samma lif åt så
många mätte håfvorna upp i värdelöst småmynt.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
