Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 37. Fredagen den 14 september 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Manuskript, som ej antages till införande, återsändes, sä »Ida porto bl- i r^i | I kl Annonser mottagas endast mot kontant liqvid i förskott af 25 öre pr
fogas. Inga ofrankerade försändelser lösas. I U UlN spalt, petitrad (= 10 stafvelser). Ingen annons införes under I krona.
»Oeh hennes familj, hennes vänner? Fins
det då ingen, som antager sig den olyckliga?»
Doktorn ryckte på axlarna.
»Herre Gud,» sade han. »Familj? Vänner?
Hennes fader är död sedan många år, modern
förtjenar rätt bekymmersamt sitt dagliga bröd,
syskon har hon aldrig haft. Vänner? Nå ja,
i början, då hennes sorgliga öde väckte
allmänt medlidande, då har väl modern mottagit
understöd af mångahanda slag från ortens
välmående familjer; men — det går så — hjelpen
uteblef så småningom, då folket såg, att
flickan tillbringar minsta tiden hemma hos
modern. Endast sällan kommer hon hem till
natten eller till måltiderna. Det är, som om
allt sinne för ett ordnadt lif hos henne vore
utdödt; nya kläder, som modern mödosamt
anskaffat och med mycken öfvertalning fått på
henne, sönderrifver hon ofta efter en stund i
tusentals stycken, och om hon äfven någon
gång tålt, att hennes sköna hår sorgfälligt
kammas och utslätas, så löser hon i en
handvändning åter upp flätorna, ocli rufsar med
händerna till de krusiga lockarna, så att en
rysning griper den, som dervid betraktar henne.
Dagen lång stryker hon omkring bland bergen
på de ensligaste ställen, skrattar och
gestikulerar för sig sjelf eller sitter stilla på marken,
leker med stenar, som ligga vid vägen, och
stirrar emellanåt orörlig ut i fjerran, till dess
sömnen kanske öfverväldigar henne och för en
stund i sina bojor sluter den fridlöse anden.
Så finna henne ofta karabinierer och jägare
djupt inne bland bergen på ställen, som
menniskofot blott sällan beträder.
Med ofelbar punktlighet är hon på platsen,
när trumman kallar soldaterna till excersis.
Med en lång stör vid sidan eftergör hon
soldaternas alla rörelser utan att förändra en min.
Blir saken henne för långvarig, så smyger hon
sig fram till löjtnanten, tillhviskar honom
allehanda kärleksord och lemnar honom först, när
soldaterna marschera åter till kasernen.
Ingenting kan vara mer hjertgripande än att
iakttaga henne vid de narrstreck, hon bedrifver
på torget till gatungarnes största jubel, hvilka
dervid bilda en tacksam publik. Äfven här
marscherar och excerserar hon som den bästa
rekryt; än härmar hon borgmästarens gång och
talesätt, än vaggar hon sig på tåspetsarne med
nedslagna ögon och apar efter stadens fina
damer, då de om söndagen, skönt utstyrda,
begifva sig till messan. Ingen gifver längre
akt på hennes dårskaper, vid hvilka man med
tiden vant sig; barn äro, som sagdt, hennes
enda åskådare, och sjelf finner hon stort nöje
i denna lilla publiks beundran, ja, så mycket,
att hon en gång tagit en svartögd pojke på
armarna, nästan qväft honom med kyssar och
ej släpt honom, förr än den lilles moder
ankom och befriade sin skrikande älskling ur den
ofrivilliga fångenskapen.
Förut kom hon oftare i kyrkan, och det
syntes som om den heliga orten med sin
stillhet utöfvade ett lugnande inflytande på henne,
åtminstone för kort tid; men, ty värr, störde
hon genom sitt underliga väsen allt oftare de
andäktiga, så att kyrkvaktaren en gång måste
med våld aflägsna henne. Sedan dess har hon
aldrig beträdt kyrkans tröskel.
Ack, och hennes sång! Hvar äro de klara,
friska toner, som eljes jublade fram ur hennes
fulla bröst? Försvunna, förklingade, liksom de
glada visor, till hvilka hon förut tycktes
nästan af sig sjelf finna orden oeh melodierna.
Hvad hon nu gnolar för sig sjelf äro entoniga,
osammanhängande visor, som ej med en ton
erinra om det, som fordom qvälde fram öfver
hennes läppar. Nå, ni kommer nog ofta att
få höra det, ty den stackars varelsen sitter
ju timtals, ja, dagen lång på trappan, som leder
till er våning. Från denna plats låter hon ej
aflägsna sig vare sig med godo eller ondo;
der intager hon sina tarfliga mål, hvilka mest
bestå af blott ett par iudiska fikon; der karar
hon ofta med höljdt anlete, när hennes muntra
lynne — något., som på det bela taget, sällan
sker — viker för en djup melankoli, då hon
ej har sinne och ögon för någonting i verlden.
Detta tillstånd är dock, som sagdt, sällsynt hos
henne, ty för det mesta ser man henne munter
och benägen för alla lustigheter.
Och nu vill jag till sist kortligen berätta
om den största och sorgligaste gåtan i detta
förstörda andelif, hvilken gör mig ondt, så
snart jag ser den framför mig: den blinda
förkärlek den stackars varelsen har för allt, som
sammanhänger med soldatlifvet. Ej så, som
om hon på något sätt haft att skaffa med
gemenskapen, gud bevars! Jag skulle ej vilja
råda någon att komma henne för nära, och det
går en sägen, enligt hvilken en, som bara
vågat vidröra hennes kläder, måste till minne
deraf i sitt anlete bära spåren af ett ganska
lifligt sjelfförsvar från flickans sida; men i dess
ställe visar hon den tillfällige kommendanten
öfver suldatafdelningen sin böjelse med en
öppenhet, som i betraktande af hennes
tillbakadragenhet eljes är underlig nog att åse.
All hennes tanke och känsla har
uppenbarligen fixerat sig i det enda begreppet, att den
kommenderande officeren må vara hennes
käraste, likgiltigt om han är ung, gammal, ful
eller vacker, om han bemöter henne vänligt
eller rått, för henne kommer allt detta på ett
ut. Lika litet gör det intryck på henne, när
kommenderingen aflöses och ersättes med en
ny. Visserligen står hon på stranden och
viftar häftigt med sin näsduk efter de
afre-sande, men så snart den nye officeren inträffat
i köpingen, är hon också redan i hans närhet
och tillhviskar honom allehanda ömma ord och
smeknamn. Ett par af de yngre löjtnanterna
ville i lättsinnigt oförstånd börja att till
tidsfördrif kuitisera henne, då ju sundt förnuft
hos en så skön varelse vore ett öfverflöd,
som gerna kunde undvaras, men då råkade
småherrarne illa ut. Det sätt, hvarpå hon
skrattade åt allt narraktigt smicker och dervid
stolt korsade armarne öfver bröstet, var rent
af oförlikneligt; utan att hon helt och hållet
fattade meningen med de söta orden, väcktes
dock i henne något liknande medvetande om,
att hon borde akta sig derför, precis som hos
barn, hvilka man vill spela ett spratt, som de
frukta, utan att känna det, och hvaråt de
redan på förhand skratta för att få en att tro,
att de veta, hvarom fråga är. I sådana
ögonblick tviflar man nästan icke på, att Carmela
har sitt sunda förstånd; hon är då så
hänryckande skön, hvarje tum hos henne är
qvinlig-het och af bestickande förtrollning. Så mycket
jämmerligare är det, att kort der efter se
henne återfalla i sina dårskaper. För den
trolöse älskade synes hon ej längre hafva det
ringaste minne. Man har ofta försökt finna
anknytningspunkter i små tilldragelser, som skulle
erinra om hans närvaro, men aldrig har ens
visat sig det ringaste spår af, att hon har
någon tanke för denna tid och allt, som sedan
dess händt henne. Det onda ligger för djupt.
Gud vete, om det någonsin skall kunna
lindras oeh helas.»
Sålunda berättade doktorn. Gabriello kände
sig sällsamt berörd af det han hört, och sade
den ena gången efter den andra, full af
medlidande: »Hvilket elände! Den som kunde bringa
hjelp! Ett så älskligt väsen och så
tillintetgjord af det sorgliga ödet!»
»Ja, och under all galenskap hvilken ädel
och ren karaktär!» tillade doktorn.
I detta ögonblick öppnades dörren till kaféet
och en soldat syntes på tröskeln för att kalla
doktorn till en sjuk. Denne reste sig
brådskande, skakade till afsked Gabriellos hand
och lemnade kaféet i sällskap med soldaten.
Gabriello hade med en helsande rörelse emot
den bortgående likaledes rest sig, och hans
sabel skramlade dervid mot det lilla bordet,
bredvid hvilket han suttit. Bullret, i och för
sig så obetydligt, hade ännu ej förklingat, då
plötsligt en stark stämma ljöd utifrån gatan:
»Han är här, han är här, jag har hört det!
Jag vill in till honom!»
Kaféets dorr flög upp och Carmela stod på
tröskeln, ofelbart lockad af sabelskramlet.
Gabriello for upp som träffad af åskan.
»Kör af med henne!» ropade han högt och
häftigt. »Bort med henne! Jag vill ingenting
ha att skaffa med henne!»
Ett par förbigående togo flickan med sig.
Men Gabriello hörde, huru hon vid
aflägsnan-det ropade: »Jag skall vänta honom hemma!
Ja, jag väntar honom vid huset, min käre, lille
guldofficer!» Och ban kände, att han
bleknade ända in i läpparne. öfver de
närvarande gästernas miner flög här och hvar ett
leende, och en af herrarne sade halfhögt till
sin granne:
»En så ståtlig officer, och han skulle vara
rädd för en flicka?»
(Forts.)
m
Om pumpor.
fnnan jag öfvergår till beskrifningar på
pum-pors tillagning och förvaring för vintern,
vill jag säga några ord om sjelfva plantans odling.
Man bör akta sig att lägga kärnorna för
tidigt på våren, ty de äro mycket ömtåliga för den
ringaste frost. Antingen brukar jag sätta fröet i
april i blomkrukor eller lådor med god
trädgårdsjord, blandad med någol hästgödsel, och kan då
i början af juni plantera ut lagom stora plantor,
helst med en jordklump qvarsittande kring roten
— hjertbladen böra på inga vilkor betäckas med
jord, utan slå fria; — eller ock har jag låtit
kärnorna ordentligt utgro, genom att blöta dem några
dagar i vatten eller alt låta dem i en tunn
linnepåse först en dag ligga i ljumt vatten och sedan
en dag i häslgödsel.
Visserligen heter det, att pumpor växa på
hvilken jordmån som helst — lill och med på
skräphögar, men säkert är dock, att de bli störst och
smakligast, odlade i fet jord med soligt läge. Vid
plantering direkt i kalljord, gör jag fotsdjupa hål
på minst 1 fots afstånd från hvarandra; i botten
lägger jag litet hästgödsel, deruppå god jord och
så 1 à 2 tum från ytan ungefär tre kärnor i
hvarje hål. Komma alla tre, så låter jag
sedermera endast den kraftigaste plantan slå qvar, de
andra försöker jag plantera om, och äro de
hvarken för späda eller för mycket försigkomna, sä
lyckas det att få äfven dessa stora.
Plantorna, behöfva vattnas flitigt i början och
äfven sedan under växten vid torrare väderlek —
dock alltid med stril. I augusti, när man tydligt
sett hvar frukten kommer ymnigast, aflägsnar man
alla sidorankor, som ej visa några fruktblommor.
Sjelfva frukterna sköter man väl, d. v. s. lägger
fiala stenar inunder, så att de ej på den fuktiga
marken ruttna eller få fläckar, och vänder dem
ofta, så att solen kan verka öfverallt och mogna
pumporna jemnt. Pumpor, som ej hunnit mogna
ute, innan höstnattfrosterna inträda, för hvilka
man i början visserligen kan skydda dem genom
öfverläckande af halm- eller trasmattor, lära
kunna eftermogna, om man lindar dem i
bomullsvadd och låter dem ligga ungefär 10 dagar i en
låda i varmt rum.
Bladen, kärnorna och skalet kunna användas
till hvarjehanda, men detta får jag gömma till en
annan gång; jag öfvergår nu till fruktens nytta i
köket och förutskickar blott anmärkningen at
pumporna böra skalas efter längden hellre för
261
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
