Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 37. Fredagen den 14 september 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tion ske ä närmaste postanstalt.— Bidrag frän alla områden för qvinlig i | i Kl användas och marginal lemnas. Namn’ och adress torde alltid noga
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör | LJ LJ IN angifvas, och kan fullkomlig diskretion från redaktionens sida påräknas.
det är det hela. Man förbiser, att hvarje dans
har sin egendomliga karaktär, som måste
återgifvas. Man försöker icke ens att spåra den.
Man blott går på.
Derför blir dansen, sådan den vanligen dansas
på våra baler, för den betraktande och
reflekterande ful och banal, i stället för att den
kunde vara vacker och tilltalande. Och det
är blott medvetandet af den innerliga glädje,
som dansen trots detta skänker ungdomen,
äfvensom att det i sjelfva verket icke är
ung-domeus fel, som gör, att vi kunna försona oss
med den sådan den är, fast vi innerligt önska
att reformen kunde göras.
Hvad är då skulden till att den sällskapliga
dansen i våra dagar och hos oss fullständigt
förlorat det konstnärliga underlaget?
Svaret är trefaldigt: Föräldrarne förbise
vid de ungas uppfostran vigten af att låta dem
få en verkligt grundlig och solid undervisning
i dansens sköna konst.
Ungdomen sjelf saknar ofta lust till ett
allvarligare studium af dansen. Kunna de blott de
första stegen, tro de att det andra »går af sig
sjelf.»
Och till sist ligger orsaken i brist på lärare
med verklig entusiasm för sin uppgift, med
tillräcklig kunskap om kroppsutbildningen, med
allvar och nit, af lärare, som förstå uppfatta
dansen som ett estetiskt bildningsmedel och
som förstå att lära bort mera än blott de
mekaniska rörelserna och hoppen. Kort sagdt
af lärare och lärarinnor, som förstå att ingjuta
själ i den konst de lära bort.
Specielt hos oss ha de flesta dansskolor
urartat till, hvad jag skulle vilja kalla »billiga
dansfabriker.» Men detta är mindre danslärarnes
skuld, än publikens, som icke uppskattat dessa
skolors vigt, utan i stället genom att negligera
dem bragt ner deras nivå och dermed äfven i
allmänhet dansens.
Till sättet att råda bot på detta skall jag i
nästa artikel återkomma.
-jèjsr
Teater och musik.
Kungl, operan.
Det var med ej obetydliga farhågor vi sistlidne
lördags afton infunno oss i k. operans salong för
att bevista det förslå uppförandet under det nya
spelåret af Gounods »Faust». Den lyriska scenens
skicklige och energiske ledare hade nämligen vågat
det djerfva experimentet att anförtro operans båda
manliga hufvudroller ät elt par hittills i mera
betydande saker sä godt som opröfvade förmågor:
Fausts och Mefistofeles’ roller hade öfverlemnats
åt resp. hrr Strandberg ocli Nygren. Försöket
lyckades emellertid och lyckades så fullständigt,
alt litet hvar kände sig öfverraskad.
Alt hr Strandberg skulle sjunga sitt parti väl
och oklanderligt, det visste man nog på förhand.
Men alt hr S. ändtligen skulle kommit under fund
med, att ban — såsom en kollega riktigt citerar
en känd läroboksförfattare — har en kropp »med
känsel och rörelseförmåga», d. v. s. att han skulle
bemöda sig om att i framställningen af Faust
inlägga något dramatiskt lif, det hade man bestämdt
ej väntat sig. Öfverraskningen blef derför så
mycket större och angenämare, då man fick se hr
S. röra sig med en för honom alldeles ovanlig
ledighet pä scenen. Visserligen voro rörelserna
en smula kantiga, och gesterna kommo ej alltid
på sin rätta plats. Isen är nu emellertid lyckligt
bruten, och vi hoppas på god fortsättning. I
vokalt hänseende förtjenar hr S. särskildt beröm
försinFaust-prestation. Önskligt vore emellertid,om
den vackra rösten kunde vinna litet mera i styrka
och genom lämplig behandling torde delta ganska
väl låta sig göra.
Hr Nygrens framställning af Mefistofeles var i
alla afseenden god, ja till och med något mera.
Hans röst lämpar sig synnerligen väl för detta
parti. Tonen är fyllig och stark, ja stundom för
stark, hvilket ej alllid låter bra, derför att rösten
ännu ej vunnit den afslipning, som den nog så
småningom torde få. Figuren var god, rörelserna
lediga, och den flitige och samvetsgranne sångaren
har genom denna synnerligen goda prestation
gifvit de allra bästa löften för framtiden.
Fröken Klemming är en sångerska, som
oupphörligt går framåt. Hennes Margareta var i allo
utmärkt och väl förtjent af det bifall, som kom henne
till., del.
Öfriga uppträdande äro alla kända och värderade
i sina resp. roller. Körerna gingo präktigt och
gjorde sig genom omplacering bättre gällande än
förut. Det hela gick med lif och lust under
hof-kapellmästar Nordqvist^ egen ledning.
Bland den fulltaliga publiken rådde hela aftonen
den mest animerade stämning.
I dag fredag gifves »Faust» for 200:de gången.
Margaretas roll utföres af fröken Ek. Denna opera
gafs första gången härstädes den 25 juni 1862, men
rönte då ej större bifall, än att den på ett år ej
uppfördes mer än 19 gånger.
I morgon lördag gifves »Carmen», hvarvid
titelpartiet utföres på italienska af fröken Sigrid Wolf,
en dotter till den framstående skådespelerskan fru
Lucie Wolf i Kristiania. Fröken W. har i tre år
studerat för Pauline Viardot-Garcia i Paris. —
Toreadoren roll utföres af hr Oskar Lejdström, hvars
vackra röst är välkänd från en mängd konserter.
Hr L. uppträdde för några år sedan på Nya teatern
som Max i »Alphyddan». — Don Josés parti gifves
af hr Brun, hvilken här har en af sina allra bästa
roller, samt Micaelas af fröken Karlsohn. Lördagens
föreställning lofvar sålunda att varda ytterst
intressant.
Svenska teatern.
Den andra nyheten å denna scen har utgjorts
af Johan Jolins bekanta skådespel »Mäster Smith
eller Aristokrater äro vi alla». Att stycket på den
tid, då det skrefs, skulle väcka berättigadt
uppseende och berättigade loford, var naturligt. För
vår tid passar det emellertid ej med sina gråtmilda
scener, sin onaturlighet och sina knalleffekter.
Det enda, som för vår tid qvarstår som njutbart,
är det humoristiska elementet. Detta framhäfves
här på ett synnerligen lyckligt sätt i Kolmodins
roll. Denna har ock erhållit den ypperligaste
representant i hr Holmqvist, hvilken af den
godmodige och sant humoristiske smedsgesällen
geten förträfflig bild. Af de öfriga uppträdande vilja
vi särskildt framhålla hr Lundberg för hans goda
och måttfulla utförande af magister Wollmers roll.
Hr Ranß hade likaledes åtskilliga goda pointer i
titelrollen. Samspelet var för öfrigt godt.
Fredagen den 14 dennes gifves för sista gången
»Birger och hans ätt», hvarefter på tisdagen f. f. g.
uppföres Rudolf Kneisels nya lustspel »Fröken
Räf», som med stor framgång uppförts ä alla
tyska teatrar. I denna pjes gör fru Anna Lundberg,
född Malmgren, sitt inträde på denna scen.
Den 12 sept. f. Hbg.
Konst.
Konstnärsförbundets utställning
öppnades sistlidne onsdag. För tillfället hinna vi
ej nämna vidare, än alt utställningen i sin helhet
är synnerligen god och har att uppvisa alster af
mycket högt konstvärde. Utslällarnes och
konstverkens antal utgör resp. 51 och 117. Af de
anmälda konstverken saknas ännu åtskilliga, bland
dem Kils Forsbergs å Parissalongen medaljerade
tafla »En hjeltes död».
Utställningen förtjenar många och täta besök.
Vi återkomma.
Carmela.
Af Edmondo de Amicis.
(Forts.)
»Sek,
det är en historia, som hvar och en
c)—förtäljer på sitt sätt och hvarvid sant oeh
osant är svårt att särskilja,» svarade doktorn.
»Hvad jag vet derom är ungefär följande: För
tre är sedan var här vid vaktkommenderingen
en ung officer, som genom sitt sköna yttre,
sin sång oeh sitt citterspel förtrollade alla oeh
förvred hufvudet på alla flickor. Carmela,
hvilken då som nu var den sköuaste af alla,
blef snart hans utvalda.»
»Och hon älskade honom till baka?»
frågade G-abriello.
»O, naturligtvis älskade hon honom till
baka! Han var ju den skönaste man på långa
vägar, och hur skulle det ej smickra en flicka,
när en sä fin herre med sång och citterspel
låg tillbedjande för hennes fötter? Men huru
det går med sådan kärlek — glödande var den
som lavaströmmen, hvilken frambryter ur
kratern. men den är också blott glöd och
ingenstädes den rent oeh klart framglidande ström,
hvars källsprång ensamt borga för den sanna
lyckan. Och dertill saknades det ej från
början det tragiska drag, som är sådan kärlek
egen: svartsjuka, strid, försoning och åter strid
— så gick det mellan båda dag för dag.
Flickans moder, en enkel, svag fru, lemnade
från första början hennes vilja fritt lopp, och
sålunda var Carmela hvarenda timme fri som
fogeln i luften och gick ut och in hos sin
käraste som det behagade henne. Att hon
derigenom snart kom i folkmun, kan ni tänka,
och mycket talades hit och dit; i sjelfva
verket- kunde dock ingen säga något ondt om
henne, ty, trots den lidelsefulla böjelse, med
hvilken bon hängde fast vid den unge
officeren, höll hon dock strängt på sin dygd och*
var oåtkomlig som en vestal. Detta synes er
otroligt? Och dock kan ni ofta göra den
iakt-tagelseu hos fruntimren i denna’ trakt, att
under all frihet, med hvilken de röra sig i och
utom hus, en sträng känsla för det sedliga är
dem medfödd; de värna liksom omedvetet sitt
goda namns helgedom med all stränghet.
Nå väl, det kom der hän, att officeren
lofvade flickan ati taga henne till hustru, och
redan då tycktes hon vara nära deran att
förlora förståndet af idel lycka och salighet. Hos
hennes häftiga natur är äfven allt omåttligt;
sä också hennes svartsjuka, hvartill hon öfver
allt, Gud vete hvarför, trodde sig finna grund.
Jag var sjelf vittne till, då hon här framför
kaféet hade så nära dödat en flicka, och dock
fans för Carmela ej ringaste anledning till att
fara så illa med andra.
Sådana scener förekommo oftare, och till
sist vågade flickorna pä platsen ej mer så
mycket som att lyfta ögonen upp till Carmelas
kärastes fönster och ännu mycket mindre att
blicka efter honom på gatan, hvilket de dock
gerna gjorde, efter som han var en så vacker
herre. Carmela hade Argusögon, och hvarest
hon bara spårade något dylikt, var hon genast
till hands med häftiga ord eller ännu
slem-mare saker.
Under allt detta kom nu den dag, då
vaktkommenderingen skulle aflösas och ersättas med
en ny. Herr officeren inskeppade sig,
afgifvande de heligaste löften att efter få
månader återvända för att hemföra Carmela. Han
aflägsnade sig — ledsagad af hennes varma
kärlek, hennes fasta tillit till hans trohet •—•
och sågs aldrig mer. Den stackars varelsen
fick en svår sjukdom. Må hända hade bon
öfvervunnit smärtan öfver den älskades
trolöshet, om hoppet på hans återkomst hade så
småningom dött inom henne; men nu erfor
hon, Gud vete hvar ifrån, att den trolöse hade
hemfört en annan, och detta gaf det stackars
lilla hufvudet resten. Slaget var för hårdt,
för oväntadt, för att hon skulle ha stått ut
dermed. Sedan dess är hon sådan, som ni
känner henne. Det är hela historien.»
»Och sedan?» frågade Gabriello, då doktorn
slutat.
»Nå, sedan blef hon sänd till hospitalet i
Palermo, och nu torde det vara ett år se’n
man derifrån skickade henne till baka såsom
obotlig.»
260
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
