Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 40. Fredagen den 5 oktober 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hålles ett nummer I veckan under hela qvartalet. För hvarje 6-tal abon- I P\ I I M ldun’ ernålle» ett gratlsexemplar för hela den tid, under hvilken abonne
nenter, som samlas, och för hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af I U U IN mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre an 6, torde prenumera
borde låta presentera sig och »faire la cour»
åt fröken Ebba v. K., som just nu vore på
besök hos sin faster grefvinnan v. K. på Ekas.
Här efter började en analys öfver min
personlighet och min förmögenhet, som var högst
komisk att afhöra.
»Men bon lär ju redan vara passée,»
förklarade löjtnanten; »dock måste mina björnar
tillfredsställas.»
»Oförskämda varelse,» tänkte jag och
kastade en blick uti spegeln.
I det samma afbröts samtalet af en vagn,
som körde upp till trappan.
Hade mina tankar om herr löjtnanten förut
varit dåliga, kan man nog föreställa sig, att
de, efter afhörandet. af detta samtal, blefvo
om möjligt ännu sämre.
Jag kastade en sista blick omkring
gästrummet, for att se om jag ingenting glömt och
skulle just gå der ifrån, då löjtnanten ropade:
»Maria, kom och bär upp denna kappsäck!»
Jag skyndade mig . ned, men boll på att
störta till marken af förskräckelse, då jag
bredvid hennes nåd får se baron Hagenow, en af
mina bekanta från föregående vinter. Att med
fortviflans mod störta mig på kappsäcken och
med vild energi släpa den uppför trappan,
kasta den in i rummet och sjelf försvinna uti
min kammare var några få sekunders göra.
Jo, nu var det bra stäldt! Just han, som
var den enda menniska, vid hvars omdöme
jag fäste något afseende, som var den ende,
för hvilken jag ville framträda i den bästa
dager och om hvars goda tanke om mig, jag
var mera än angelägen; just han var det.
Jag, som förra vintern fruktat att medgifva
mig sjelf, att det var mera än intresse, jag
hyste för den lugne, reslige mannen, som med
sitt artiga, belefvade sätt och sin öfverlägsna,
underhållande konversationsförmåga var så olik
de öfriga dussintyps-herrarne, att jag just nu
skulle återse honom här! Huru skulle jag
undgå att blifva igenkänd af honom? Hvad
skulle han väl tänka om mig? Jag ryste. Till
råga på olyckan skulle jag just i dag biträda
vid middagsserveringen.
Jag ångrade nu bittert mitt företag och
lyckades arbeta mig upp till en, af mig tillförene
okänd, hög grad af nervositet. Men hvad var
att göra?
Jag klädde om. mig, glättade mitt hår
omsorgsfullt och strök min hårlugg till baka samt
öfversåg noga min toalett, så att denna gång
ej några extravaganser under form af
briljan-terade ringar eller spetsprydda näsdukar skulle
förråda mitt inkognito. Darrande och med
stark hjertklappning begaf jag mig till
serveringsrummet.
ünder middagen försökte jag att undandraga
mig dagsljuset så mycket som möjligt.
Plötsligen fick jag se baron Hagenow kasta en blick
på mig, som han förut ej synts observera, en
blick, först likgiltig; sedan granskande oeh
slutligen förvånad.
Jag förstod, att jag var igenkänd, och min
sinnesstämning blef allt mindre och mindre
afundsvärd.
Ändtligen var middagen slut oeh jag stod
vid dörren, färdig att på gifvet tecken slå den
upp, då jag hörde löjtnanten fråga sin vän:
»Känner du fröken Eva v. K.?»
Baron Hagenow blickade hastigt bort till
mig och jag såg ett fint småleende på hans
ansigte, då han svarade temligen likgiltigt:
»Jag har den äran att vara presenterad för
henne.»
»Huru finner du henne vara?» fortsatte den
inqvisitoriske löjtnanten.
»Jag känner henne för litet för att härom
fälla något omdöme, men jag tror verlden ej
har så orätt, när den tycker henne vara
excentrisk.» En sträng blick på mig åtföljde
denna uttalade åsigt. Jag förblef orörlig, som
om jag intet hörde, men ställningen vid dörren
började påminna mig om den helige Laurentii
qval på halstret, då lyckligtvis hennes nåd gaf
tecken till uppbrott och seglade majestätisk ut,
följd af de båda herrarne.
Baron Hagenow såg frågande på mig, tog
ott steg mot mig, stannade, betänkte sig, vände
sig om och fortsatte sin väg, medan löjtnanten
tillkastade mig en ljuflig, smäktande blick, som,
om mina önskningar genom ett trollslag kunnat
förverkligas, skulle ådragit honom diverse obehag.
Kände då Hagenow verkligen igen mig eller
trodde ban på en tillfällig likhet! Om det
förra nu vore fallet, hvad tänkte han väl om
mig? Jag hatade nu min vilda idé och
fördömde min dumdristighet, som fått mig att
spela denna komedi. Huru skulle nu detta
sluta? Denna fråga sysselsatte mig så
uteslutande, att då jag senare på qvällen efter
slutadt arbete vandrade i trädgården under dessa
föga angenäma betraktelser, jag ej märkte en
hög gestalt, som närmat sig, förr än den stod
tätt bredvid. Jag spratt till förskräckt.
»Jag skrämde er väl ej?» frågade baron
Hagenow, ty det var han, i det ban artigt helsade.
Jag vågade ej svara.
»Fröken v. K., neka ej att det är ni, ty
jag kände igen er genast jag såg er. Jag
kommer från Ekås, der jag trodde att ni var.
Der fick jag höra, att er faster var hos en
vän på besök och att äfven ni, min fröken,
var bortrest, men hvarthän visste man ej
riktigt. Mitt intresse för er må urskulda den
nyfikenhet med hvilken jag plågade deu gamla
husmamsellen, som svarat mig detta, och
ändtligen efter en stund fick jag hela sanningen i
dagen samt dessutom veta, att mamsell Kajsa
kände sig högst orolig och ängslig öfver den
del hon haft i frökens »galna upptåg», såsom
bon uttryckte sig. Verlden, fröken v. K., har
ofta beskylt er för att vara excentrisk; jag
har alltid motsagt verlden här vid lag, men,
min fröken, tror ni då ej, att den nu vore
berättigad uti sitt påstående, om den finge
kännedom om detta ert tilltag?»
Mina känslor under denna moralpredikan
voro högst blandade — ty, ack, ban hade mera
än rätt, och det smärtade mig obeskrifligt att
nödgas just af honom höra det klander, som
jag till min oändliga ledsnad i rikt mått
ärligen "förtjent, men motsägelseandan, som alltid
plägar finnas hos de flesta damer, öfvergaf mig
ej i detta ögonblick och jag svarade med äkta
qvinlig logik, att jag ej kunde inse med
hvilken rätt han förebrådde mig mitt handlingssätt,
och att jag dessutom i allmänhet vore van
att sjelf svara för mina åtgärder.
»Fröken v. K., ni har möjligen rätt i en
del af hvad ni nu säger, men kan ni eller
vill ni då ej förstå, att den stora tillgifvenhet,
som jag hyser för er, kan och bör ej tåla att
någon skugga faller på edra handlingar. Eva,
vill ni — —»
»Nej, fortsätt ej!» utbrast jag, »nej inte
här, ej nu!» Han förstod mig, ty han
tystnade och fattade min hand, på hvilken han
tryckte en kyss.
»Otto, hvar är du?» skallade en röst långt
bort i trädgården. »Skynda,» sade jag, »eljes
kommer han hit. Jag behöfver ej säga er,
baron, att jag litar på er tystnad!»
»Fröken Eva!» En förebrående blick och
han aflägsnade sig skyndsammast, under det
jag ilade upp på min vindskammare.
En outsäglig glädje uppfylde mig; det hade
dock kommit, detta hvarefter jag längtat och
som jag ändå fruktat och nu medgaf jag mig
sjelf för första gången, hvad jag så länge sökt
qväfva och • tillintetgöra, att jag älskade honom
obeskrifligt.
Aldrig förr hade verlden synts mig sä
härlig, så skön; den doftande nattvinden kom in
genom mitt fönster tör att svalka mina heta
tinningar.
Men plötsligen under denna jublande glädje
framträdde frågan om huruledes jag skulle kunna
komma derifrån utan att väcka uppseende.
Lyckan tycktes verkligen på ett högst oförtjent
sätt hafva korat mig till sitt skötebarn, ty
följande morgon tillsade mig hennes nåd att
som hennes ordinarie städerska tillfrisknat långt
fortare än man haft att förvänta, vore jag
härmed entledigad från min tjenst med en
10-krone-sedel såsom ersättning för mitt arbete. Jag
tackade och gjorde en elegant nigning med
den påföljd, att hennes nåd förvånad
betraktade mig.
Att packa in mina få tillhörigbeter och att
afresa från Dyminge, utan att hafva återsett
baron Hagenow, var en stunds göra och efter
några timmars förlopp var jag äter på Ekås.
Jag lugnade mamsell Kajsa, som jag fann
nära nog förtviflad, och efter några dagar
återkom min faster.
Dagen derpå anlände baron Hagenow, som
var en aflägsen slägting till min fasters
aflidne man.
Han fann snart tillfälle att fortsätta den på
Dyminge al brutna konversationen och —- nåja,
resultatet var ju gifvet. Icke sant! — —
Vov-vot säger Hobby, och när jag vänder
mig om, ser jag Otto stå lutad öfver min
axel, djupt intresserad af mina kråkfötter.
»Ser du Eva, du lydde mitt råd ändå.»
Jag svarar honom med en kyss.
Ett eget bo.
i|jfg|lje unga tu hafva funnit hvarandra» och
^ nu skola de sätta bo. Tanter och
vänner gifva dem välmenta, men motsägande och
opraktiska råd. Lilla engeln, som ej förstår
ett grand att bandskas med penningar, vill
gerna hafva en sådan förmaksmöbel, som
vännen Eosa (hon, som är gift med v.
häradshöfding K.), röd schagg är hennes förtjusning,
och en sådan buffet — skänk vore ett allt för
tarfligt uttryck — som Elisabet har — du
mins, på hennes bröllop voro vi marskalk och
tärna oeh jag hade den lilafärgade klädningen,
som du tyckte så rysligt mycket om —
skulpterad, bonad ek i antik stil, och sin älskade
Carl vill hon omgifva med en hel arsenal af
rökutensilier, och rökmöbler.
Men Carl är en förståndig karl och röker
med måtta. Han har en fast årlig inkomst,
handskas dagen i ända med siffror och
penningar, och medan hon talar, nej, qvittrar om
hem oeh härd, gör han helt lugnt sina
beräkningar. »Da vet,» säger han, »att hyra och
lefnadskostnader äro dryga här i staden. Skulle
vi köpa allt det der oeh annat i förhållande
dertill, så ginge det till tre gånger min
årslön. Nu har jag emellertid sparat i hop ett
års lön och dermed få vi hjelpa oss fram.
Hellre en eller annan lucka, som vi sedan med
gemensamma ansträngningar fylla, än ett
skuldbelastadt bo. I morgon ögnar jag genom några
priskuranter å bosättningsartiklar och möbler,
och du får fråga din mor efter ungefärliga
priset på duktyg och sängkläder, oeh så göra vi
283
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
